Lärarens arbetstid

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Idioti på hög nivå

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …