Etikett: skolan

Lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide6 kommentarer

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Politiker satsar på torftig skola

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

Farliga inlägg

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland händer det att jag skriver kritiska inlägg främst riktade mot de i ledande position i diverse kommunförvaltningar eller andra maktpositioner. En del frågor får jag från olika håll: Kan det inte vara farligt att kritisera de styrande? Råkar du illa ut? Skadar du skolan genom att skriva kritiskt om förvaltningen som tar beslut om skolan som ni pedagoger sedan måste foga er efter oavsett hur dumt ni tycker att det är?

Jag kan bara säga så här: När de som har makt slutar att fatta idiotiska beslut så slutar jag att skriva om dem.

Mina kollegor är professionella. Vi är jävligt duktiga på det vi gör. Faktum är att vi är utbildade för det. Vi har också en direktkontakt med verksamheten och vet vad som funkar och vad som inte funkar. Vi lyckas få elever godkända som hade ett rätt dåligt utgångsläge när de kom till oss. Vi bygger och prioriterar bra relationer med eleverna. Det finns alltid saker att förbättra och det jobbar vi på hela tiden. Vi har himlars kul! Ibland är det tungt, och då är det bra att ha högt i tak så att man kan prata av sig. Vi önskar inget hellre än att få göra vårt jobb, låt oss göra det i fred.

Idioti på hög nivå

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Framtidsbekymmer

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland är jag lite rädd för framtiden. Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag är tillräckligt gammal för att kunna skönja vissa tendenser som gör mig darrig.

1. Klassbyten och skolbyten. Bara på mina åtta år som lärare har detta ökat markant. När det blir jobbigt på ett eller annat sätt (ovän med bästa kompisen, en krävande lärare, någon säger åt en hur man ska bete sig, någon i klassen som man inte tycker om eller inte vill jobba med etc), ja, då byter man klass eller skola – flera gånger om så behövs tills allt är som en räkmacka. Hur formar detta en människa? Jo, när något blir jobbigt så flyr man – och det är okej. Hur attraktiv kommer denna människa bli på arbetsmarknaden? Hur funkar det i en relation? Varför är det så farligt att ta itu med jobbiga situationer?

2. Kunden har alltid rätt. (Denna post är lite besläktad med ovanstående). I dagens skola är föräldrar och elever kunder som skolan ska locka till sig och hålla nöjda till varje pris. Detta gäller även odrägliga kunder, sådana som i alla lägen hittar på ursäkter för sitt barn och håller det om ryggen. En lärare som tillrättavisar eller försöker uppfostra barnet till att t ex inte slå på andra, inte gapa och skrika eller kasta saker, inte sova på lektionerna, eller att inte ägna sig åt annat ordningsstörande beteende, kan riskera sitt jobb eller i värsta fall bli polisanmäld för att ha kränkt det stackars barnet. Tyvärr tycker jag mig se denna typ av förälder oftare och oftare.

(Extrafråga: När blir en lärare kränkt? – Svar: Aldrig. Aldrig någonsin för böveln. Sparkar, slag, svordomar, ord. Känn dig inte kränkt.)

3. Betygsinflationen. Du behöver inte jobba. Du behöver inte kunna någonting. Glid genom skolan. Ha bara lite is i magen så kommer betygen sättas ändå. En skola med låga meritvärden lockar inte till sig några kunder. Har du struntat i skolan i tre år kan du alltid ägna ett par veckor på sommarskolan till att få det betyg du önskade. Tur att det fortfarande finns lärare med yrkesintegritet. Undrar hur länge vi orkar stå emot trycket?

4. Småpåvar. I kommunen sitter det lekmän i form av politiker och bestämmer över skolans budget. Skolan går alltid att spara på. Regeringen bestämmer riktlinjerna för skolan, men det skiter småpåvarna i, för hur mycket jobb som än ska göras, hur många elever med särskilt stöd vi får (som har laglig rätt till stöd), så får det inte kosta någonting, eller iaf ingenting extra. Jorå, lycka till.

Partytime

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Eleverna har lämnat skeppet och den stora städ- och partyveckan har tagit vid. I år byter jag arbetsrum igen (eget val) och det är ju en hel del att röja. Klassrummet måste också göras i ordning då skolan ofta hyrs ut under sommaren, t ex till idrottsföreningar. Städning var nog inte det första jag tänkte när jag sökte till lärare, men det är betydligt mer städning än man kan tro, även under terminerna.

Allt detta måste ju lättas upp med mycket skratt och fest, så det ser vi till att få in också. Måndagskvällen hade vi arbetslagsmiddag, i dag blir det bilrally och personalfest. Kul, kul, kul! Vi har något alldeles speciellt planerat för våra kollegor när de kommer ner till festen. Hihihi.