Författare: undrentide

Författare, smyckesdesigner, lärare och så mycket mer

Att leva sekundärt

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Jag lever i många världar. Den primära är inte alltid den jag bäst trivs i, men jag är ju liksom fast här, med jobb och familj och hus och räkningar. Just nu vill jag helst av allt leva i Tamriel, eller Skyrim för att vara mer exakt. Omgivningen är så fantastiskt vacker och inspirerande. Min hjärna går på högvarv när det handlar om att använda liknande scenario i egna berättelser. Även om jag är ledig så känns vardagen ofta väldigt grå jämfört med drakstrider och muskulösa krigarmän eller krigarkvinnor.

Jag har spelat en hel del fantasyspel och det finns brister i alla, tyvärr är Skyrims största brist karaktärgalleriet. Det finns ett par som är lite mer spännande, men till skillnad för t ex Dragon Age så har konstruktörerna inte brytt sig om att ge dem djup. De säger samma sak hela tiden och berättar inte något om sig själva. De har inte heller direkt några egna quests, så de hänger bara med som en irriterande side-kick. Det ger ju dock eld till min egen fantasi och jag har redan fantiserat ihop ett par fan-fiction berättelser. Jag har dock inte skrivit ner dem än, kanske jag gör det någon gång eller så får de bara leva i mitt huvud.

När jag skriver på eget material känns det också som om jag lever i två världar. Den vanliga och den påhittade. Ibland kommer jag på mig själv att prata med mig själv (eller med en tänkt rollfigur) och ser mig generat omkring för att se om någon har märkt mitt tillfälliga bortfall från den verkliga världen. När jag är mitt uppe i skrivande lämnar jag denna verklighet betydligt oftare, lite för ofta för mitt eget bästa egentligen och vardagslivet får lida för det. Tvätthögarna blir högre, disken möglar och mat blir ofta i form av snabb ”ihopsvängning”. Hm, tur att jag inte lever så jämt.

Herregud, jag är vuxen!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland slår tankar mig. Tiden går så fasligt fort och jag hinner inte alltid med.

När jag kör bil händer det att jag tänker: ”Men shit – jag har ju körkort!”

När jag ser tonåringens fjuniga mustasch, tänker jag: ”Vem är det där? Har det redan gått tretton år?”

När jag betalar räkningar, tänker jag: ”Men vart tar alla pengar vägen?” 😉

Apropå tonåringar så är det något lustigt. Helt plötsligt så är den där killen en helt annan människa än den man trodde att man har känt i hela hans liv. Inte alltid, men emellanåt så undrar man från vilken planet han kommer. Och nog var jag likadan själv. Det är sånt där man inte riktigt förstår innan man själv är tonårsförälder, antar jag.

Mys-Sveriges förfall

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

(Varning: ett raljerande och generaliserande inlägg)

Man ska inte ha det för bekvämt, sa min mormor ofta. Jag kan inte säga annat än att hon hade rätt. När man träffar så mycket ungdomar och så mycket föräldrar som jag gör, slår mig tanken ofta.

Det är mycket fokus på mys och prylar, speciellt hos skilda föräldrar där barnen har växelvis boende. ”När jag är hos pappa har vi mysvecka och när jag är hos mamma har jag mysvecka.” Jag förstår att föräldrarna saknar sina barn efter en vecka hos den andra föräldern, men nog sjutton måste man vara förälder ändå? Inte bara fluff och mys och bullar och bio och resor. Men även föräldrar som lever ihop drabbas av syndromet. Jag märker det själv efter en veckas hårt arbete då jag har träffat mina barn lite – ”nu ska vi ha myskväll!” Mat och godis och film och överdådighet. Men man kan inte ha det mysigt jämt. Ibland knackar verkligheten på dörren och kräver att man städar toaletter eller diskar.

Belöningar är också ett intressant fenomen: ”Om du sköter dig i skolan så tar vi en resa till Turkiet.” … ”Jaha, du fick inte betyg … men resan är ju redan betald så det är klart vi måste åka.” Detsamma gäller iPhones, Epa-traktorer, moppar, datorer, kläder, whatever! ”Jomen, vi har ju redan köpt det så…” Orsak-verkan. Handling-konsekvens. Det finns liksom inte i Mys-Sverige. För man kan ju inte ta från ett barn belöningen som man redan har lovat, eller hur? Öh…

Jag är så trött på myset! Trött på förslappningen som råder samtidigt som stressen ökar. Paradox? – Ja, men en ytterst verklig sådan, för när man är ledig så ska man slappa. Inte städa sitt rum. Inte göra läxor. Inte läsa bok (för det är jobbigt). Inte hjälpa till hemma. Inte ta undan sin egen skit (och absolut inte någon annans – det har vi ju städerskor till!). Man ska sitta och stirra på en skärm och låtsas att man är social.

Gud förbjude att man stänger av tv:n, datorn eller mobilen och PRATAR med sin mamma eller pappa. Eller att mamman eller pappan stänger av tv:n, datorn eller mobilen och pratar med sitt barn. Det är viktigare att ungarna får en resa till Thailand än att läsa godnattsagor för dem. Det är viktigare att ungarna har nya mobiler än att de har en fungerande cykel eller gympakläder.

Blä – nu har jag fått ur mig allt.

Ända in i kaklet

Publicerat den av undrentide4 kommentarer

En vecka kvar till jul och jag försöker släppa allt var jobb heter för att komma i lite roande julstämning. Det är inte så lätt och det finns två anledningar till det.

1. Mitt andra jobb – förlagsjobbet – är allt för kul för att släppa. Jag sitter och pillar med mitt eget manus samtidigt som jag har fyra manus som ligger i läshögen. Två är påbörjade. Jag vill göra ett ordentligt jobb. Inte bara slöläsa, utan läsa noggrant och fundera över om historien passar förlaget eller om den behöver omarbetas, eller till slut om den inte passar överhuvudtaget.

2. Mitt första jobb – lärarjobbet – är full rush just nu. Terminsslutet har flyttats fram till januari och därför kör vi ända in i kaklet. Två möten inbokade denna vecka samt förstås det vanliga med lektioner och blankettskrivning.

Ni kanske undrar varför jag har skrivit ovanstående i omvänd ordning och det har helt enkelt med den simpla prioriteringsordningen att göra. De föregående veckorna har lärarjobbet varit tvunget att prioriteras, men nu har jag en chans att göra tvärtom och så blir det.

Sena julklappar?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

För er som ännu inte köpt alla julklappar (såsom jag) kan jag meddela att ni kan beställa Eldfloder och De två odjuren ända fram till den 20 dec. De hinner komma hem till er innan jul, i alla fall om posten håller vad de lovar.

Apropå Eldfloder så träffade jag en gammal elev igår som skakade på huvudet och utbrast: ”Jag fattar inte att min syrra läste ut din bok på en dag. En dag! Nu ska jag köpa Odjuren till henne i julklapp eftersom hon inte kan sluta tjata om Edwin.” Bra där! 🙂

Och Angelika Ewenson på Bookiecookiez.wordpress.com tycker bland annat så här: ”Att skriva om klassiska fantasyvarelser på det här sättet, var nytt för mig. Jag trodde inte att det skulle fungera för mina invanda tankar och erfarenheter, men det gjorde det.”

Stress är underligt

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Ibland slår den bara till utan att man är beredd. Jag är rätt stresstålig människa. Får jag ett par timmar vid datorn där jag kan svinga mitt svärd så att huvuden flyger så släpper de flesta spänningar, men så händer det ibland att det dyker upp någon liten skitsak och knyter ihop magen till en stenhård boll. Det är irriterande att jag inte kan förutse stressattackerna.

Igår råkade jag till exempel se en rubrik i lokaltidningen om den ankommande friskolan. Hundra elever har redan sökt till den. De har ingen lokal. Ingen rektor. Inga lärare. Men ändå har föräldrar tagit steget att söka till detta okända. Egentligen borde jag inte bry mig så mycket, men när jag såg rubriken knöt magen ihop sig till en liten boll av stress över att tvingas marknadsföra sitt jobb, att vara klämkäck, att tvingas fokusera på ”lull” istället för undervisning och att vara ständigt ”lockande” och ”lustfylld” (när egentligen våra goda resultat borde tala för sig själva).

I bollen fanns även rädslan att förlora elever som jag tycker väldigt mycket om och som ger väldigt mycket till klassen och skolan, att tvingas söndra klasser som blir för små, att tvingas bort från sitt jobb, att tvingas leva i en ständig ovisshet och att tappa det superviktiga treårsperspektivet som är grunden för lektionsupplägg, utvecklingssamtal, elevernas utveckling och kunskapsinhämtning.

Att jag skriver här är en form av självterapi. Jag behöver sätta ord på dessa orostankar för att i nästa stund fokusera på nuet. Vad framtiden har i sitt sköte vet ingen. Jag är inte speciellt orolig över att byta jobb. Förändring är läskig vid första ögonkastet, innan man kan se möjligheterna.

Formgivningsuppdrag klart

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Jag fick ett uppdrag för ett par veckor sedan att göra ett omslag till debutanten Kim Vanjas bok ”Ögon som brinner, ögon som falnar”, som utkommer på Carling Creations.

Bokens beskrivning låter så här: Jenny Eklund är prostituerad. Hennes liv har ingen mening, förrän hon en dag träffar en mystisk kund; en gammal man som är fången i sitt eget hem. Han vill ha hennes hjälp att avslöja en stor hemlighet, men dagen därpå hittas hon död i en gränd. Strax därefter får hennes bror Tommy Eklund ett brev från Jenny, där en ledtråd till hemligheten avslöjas. Tommy försöker lösa gåtan och hitta sin systers mördare – men mördaren är en värre fiende än vad Tommy över huvud taget hade kunnat förvänta sig.

Så här blev det:

Är novellböcker värda sin tid?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Jag funderar återigen på mina elevers klagomål över tjocka böcker. Det finns ju en drös människor där ute som skriver längre noveller, inklusive jag själv, och dessa kan ju ses som en kortare bok, eller en normallång bok för ungdomar 😉

Jag skulle vilja prova att ge ut några noveller som e-bok, eventuellt trycka upp i bokformat, men jag är lite funderande kring intresse och marknad.

Novellantologier brukar sälja sådär, men kortare böcker kanske säljer bättre, i alla fall till ungdomar som inte är bokslukare.

Varför många ögon är bättre än två?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Det är lätt att bli blind för sin egen text. Det är också lätt att bli förälskad i sin egen text, faktiskt lika lätt som att hata den. Av den anledningen är det bra att ha andra människor som läser och kommenterar. Det är guld värt.

Att hitta bra testläsare tar tid och för en testläsare tar det också tid att läsa och kommentera. Tjänster och gentjänster är mycket användbart här. Har man vänner som också skriver så kan man byta manus med varandra. Skrivande personer ser ofta på texten på ett annat sätt än ”polaren”. Det är nämligen stor skillnad på att läsa, ge löpande konstruktiv kritik och hjälpa framåt, och att läsa för nöjes skull med kommentaren ”den var bra” eller ”jag gillade inte slutet”.

Ibland kan det vara en god idé att betala för tjänsten. Om man har tömt ut sina nära vänners goda vilja och sina skrivarvänners tid (om man inte kan ge något tillbaka) så finns det många lektörer, litteratur- och språkkunniga som är beredda att ge ingående kritik för en slant. Det kan kosta skjortan och det kan vara rätt överkomligt.