De vanligaste felen

Som svensklärare stöter jag på många texter. Jag tycker också om att läsa texter på t ex argus.nu och Kapitel 1, även om tiden inte alltid räcker till att sätta mig ner och formulera kommentarer. Jag har i alla fall gjort en sammanställning på de vanligaste språkfelen som jag har stött på i min läsning.

1. Nytt stycke

Detta är det utan tvekan vanligaste förekommande felet. Antingen är inga stycken markerade alls eller så är styckena vagt/felaktigt markerade. Med vag markering menar jag att skribenten har använt t ex indrag, men inte tillräckligt stora indrag för att de ska hjälpa läsaren, eller att indragen är gjorda med mellanslagstangenten så att de blir olika stora, eller ny rad, men inget indrag eller ingen blankrad.

Felaktigt markerade stycken kan vara att skribenten byter rad vid varje mening, blandar indrag och blankrad som styckemarkeringar eller är inkonsekvent i sina markeringar och inte alltid gör nytt stycke när det behövs.

Jag föredrar blankrader som styckemarkering när jag ska läsa på skärm. Det är självklart individuellt, men luft är verkligen till hjälp i en digital text.

2. Repliker
… som ser ut så här:

”Jag vill inte!” Skrek Johan.
– Kommer du snart frågade Pelle.
”Jag är kär i henne” sade Olle ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

Och som ska se ut så här:

”Jag vill inte!” skrek Johan.
– Kommer du snart? frågade Pelle.
”Jag är kär i henne”, sade Olle. ”Och jag vill inte att hon ska lämna mig.” Alternativt: ”Jag är kär i henne”, sade Olle, ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

3. De och dem

Ujujuj, här har vi en stor nöt att kläcka, men om ni läser följande meningar så kanske ni förstår:

Lena och mig gick hem till jag.
Honom ville inte ha någon glass.
Erik och Lisa köpte blommor till vi.

DEM är objektsformen (jag – mig, han – honom, vi – oss, de – dem). Du skriver INTE: Dem ville inte ha någon glass. Lena och dem gick hem till de.

Om du är osäker kör på ”de”. Objektsformen är ovanligare än subjektsformen. ”Dem” ska bara användas efter t ex åt, till, för och i samband med ”en av”.

4. Va, la och vart (talspråk)

Undvik helt enkelt. Skriv inte hon va glad, jag la nycklarna på bordet eller han vart arg.

5. Genomläsning

Sist men inte minst: läs igenom det du har skrivit. Läs många gånger. Oräkneliga slarvfel skulle kunna avhjälpas av genomläsningar. Läs gärna högt, kanske för hunden eller fiskarna. De kommer njuta av din röst. 🙂

Undrentide Förlag

Jag har länge haft tankar på att starta upp ett förlag. Det skulle inrikta sig på udda fantasy och övernaturlighet, gärna med folktro och myter som bas. Mytologi i alla former och kulturer är ju mitt gebit.

Eftersom Undrentide blev ett företag i somras så finns ju möjligheten att spinna vidare på den idén. Jag har ju de kunskaper som krävs och dessutom har jag en hel del goda kontakter. Det är svårt att få förlag som inriktar sig på fantasy att överleva i Sverige, men om jag jobbar hårt så kan jag nog hitta den publik som är intresserad av den här typen av litteratur.

Nåja, det är ju ingen brådska och jag ska i första hand fokusera på lanseringen av min egen bok.

Landat

Efter att första arbetsveckan och första magsjukan har blivit avklarade har jag landat i soffan där jag filosoferar över vad terminen kommer att ge.

En del människor har uppfattningen att man är helt dum i huvudet om man blir lärare, att dagens ungdom är djävulens avkomma och att skolan idag inte lär ut någonting överhuvudtaget. Det säger ju betydligt mer om personen ifråga än om läraryrket, men lite tokig kanske man måste vara för att jobba med så många arbetsuppgifter, med så mycket ansvar och med så pass dåliga resurser för en så pass dålig lön som vi har.

Denna första vecka har bjudit på överlämningar och elevvårdskonferenser eftersom jag tar emot en sjua. Det börjar alltid snurra i huvudet hur jag som lärare ska lösa klassrumssituationen, men jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att jaga upp sig innan jag faktiskt har träffat eleverna och fått en bild av dem. Jag ser fram emot skolstarten och jag ser fram emot utmaningen med en ny klass. Det gör mycket bara det. 🙂

Jag önskar det fanns ett lätt svar

I förra inlägget skrev jag om läsovana och lästräning. Läsförmågan är på nedåtgående hos svenska ungdomar (här kan man titta på t ex PISA eller andra undersökningar). Visst, det finns också kritik mot dessa undersökningar, men den verklighet jag möter varje dag säger att det ligger något i dem.

Det är mycket som drar i ungdomars och barns uppmärksamhet och jag förstår att de väljer bort böcker. Böcker är långsamma. De kräver tankeverksamhet. När jag själv var barn så satt jag hellre och ritade eller spelade brädspel än plockade upp en bok. Det hände väl också, när vi väl fick vår första dator (jag tror att jag var tio eller elva år), att jag satte mig och spelade dataspel. Jag programmerade till och med egna dataspel. Det var roligast för då fick jag hitta på en egen galen historia (minns att ett spel hette Mouse). Hm … lite som att skriva egna böcker faktiskt.

Nåväl, tillbaka till lästräning. Om det vore så enkelt som att bara tvinga ungar att läsa så skulle nog de flesta föräldrar göra det. För hur det än är så säger förnuftet att det är nyttigt att läsa. Ett fåtal föräldrar jag har stött på har hävdat att ”det är onödigt”, men dessa är i absolut minoritet. Det finns en uppsjö av böcker – lättläst, äventyrligt, drama, deckare, komik, ja – allt man kan tänka sig. Det ges trots allt ut en ohygglig mängd titlar varje år, både svenska och översatta. Nästan vilket intresse du än har så kan du hitta en bok om det. Om du så är skejtare, gothare, fotbollsnisse etc. Det är verkligen ett smörgåsbord.

Samtidigt – vi har en ”övning” där eleverna får anteckna vad de gör på framtiden under en vecka. Det är ju inte svårt att gissa vad tiden läggs på. Datorn och mobiltelefonen. Jag gjorde samma övning själv. Vad lägger jag min tid på? Datorn. Visserligen arbetar jag en hel del via datorn, men när jag är hemma så är det mest slösurfande och dataspelande. Jag är ju inte bättre själv. Är vi så lättledda? Tydligen.

Ibland måste jag stänga in mig i sovrummet för att påbörja en bok. När jag väl har börjat så är det ingen fara, speciellt inte om jag verkligen gillar boken.

Så, hur får man barn och ungdomar att läsa? Inget enkelt svar, men mina barn har iaf älskat att ta en lässtund på dagen och att läsa innan de somnar. Det finns en del som säger att barn inte blir bättre läsare för att man läser för dem och det kanske är sant, men förhoppningsvis kanske man väcker kärlek för boken som sådan. Att en bok blir förknippad med lugn och avkoppling, men samtidigt en resa och ett äventyr. Så fort en bok blir sammankopplad med någonting jobbigt så har vi problem och det problemet är en svårare nöt att knäcka.

Långt inlägg – tankarna fortsätter någon annan dag.

Läsovana vs lässvårigheter

(För att jag börjar jobba idag så tar vi ännu en favorit från den gamla bloggen, ursprungligen skrivet mars 2010)

Det är inte ofta jag gör kontroversiella inlägg, men nu tänker jag göra det.

Jag funderar mycket på ökningen av ungdomar med läs- och skrivsvårigheter (för en sådan ökning finns). Vad beror detta på? Kan det vara så enkelt som att läs- och skrivsvårigheterna förväxlas med läsovana?

När jag frågar mina elever hur mycket tid av fritiden de lägger på läxläsning, så får jag ofta svaret ”ingenting” eller ”någon halvtimme, kanske”. När jag sedan frågar hur mycket tid de lägger på bokläsning är det vanligaste svaret: ”jag läser inte böcker”.

Jag upplever att under de senaste åren har klyftan mellan ”de som läser” och ”de som inte läser” ökat. ”De som läser” läser tjockare böcker, mer avancerade böcker och oftare än för några år sedan. ”De som inte läser” läser inga böcker alls (om de inte blir tvingade), och de blir fler och fler.

Inte underligt hittar man de elever med sämst läsförståelse i gruppen ”de som inte läser” (det finns undantag). Så lässvårigheterna kanske inte är något genetiskt fel för en del av dessa. Det kanske inte handlar om diagnos eller kompensatoriska verktyg, utan om att faktiskt läsa (lästräna) på fritiden. En fotbollsspelare blir inte bättre på fotboll utan träning, en löpare springer inte snabbare genom att sitta i soffan eller spela dataspel.

Då kanske man undrar lite smått vad det är som är kontroversiellt med detta. Jo, i skolan lever vi i diagnosernas värld. Svårigheter ska sättas namn på, sedan ska vi lärare anpassa undervisningen till elevernas olika individuella problem. Att en del av dessa problem skulle kunna lösas eller tränas bort det är farligt för en lärare att påstå, för då ”ser” vi inte eleven som individ. Vi kränker. Vi kränker. Vi kränker.

Lättkränkhetens land, var inte det någon bok eller nåt?

Att vara kär i sin text

Det är jättelätt att kära ner sig i det man skriver. Jag kärar gärna ner mig i personerna och miljöerna. Det är också väldigt lätt att bli förälskad i ett specifikt stycke som man tycker att man lyckades väldigt bra med, att man ”fick till det” så att det hela blir riktigt konstnärligt. Metaforer och liknelser är också lätta att fastna för och ibland sitter man och fnittrar för sig själv för att man tycker att man är så väldans finurlig. (Fast det ska sägas att man lika ofta sitter och skäms för hur satans dålig texten är på andra ställen.)

Ända sedan jag gick en mediautbildning på folkhögskola för en herrans massa år sedan har jag levt efter devisen ”kill your darlings”, både när det gäller filmproduktion och textproduktion.

Efter att ha läst Johans tankar i detta inlägg, så funderar jag åter igen över uttrycket. Han skriver bl a ”Nej! Det finns ingen anledning i världen att ”döda några darlings”, eller hur man nu ska uttrycka det. Om något ska strykas i ett manus ska det vara för att det är överflödigt, inte tillför något nytt till handling eller karaktärer, drar ned tempot, är dåligt skrivet och inte kan skrivas om eller för att det helt enkelt inte passar in. Att tro att man ska stryka något bara för att man borde är bara korkat. Alla som skriver har någon gång under sitt arbete tvingats stryka något, vare sig det har varit enstaka ord eller meningar, eller hela kapitel, men det ska finnas en anledning till det.”

För mig är det hela poängen. Anledningen till att ha något kvar bara för att man tycker om det är inte heller tillräcklig. Det måste finnas fler argument för det du väljer att ha kvar i din slutgiltiga text. Inte ens ”det är bra”, räcker som anledning. Om man däremot har ”för att det bygger på det som bygger på det och tillsammans för hela berättelsen framåt”, ”det lockar in läsaren och bygger upp mysteriet”, ”det visar fler delar av huvudpersonens personlighet” eller ”det öser på tempot”, så är det bättre argument för att behålla stycket eller meningen. Det är klart att man inte ska ta bort något bara för att ta bort, men man ska inte heller ha kvar bara för att ha kvar.

Att skära i texter är svårt och smärtsamt, ibland mer smärtsamt än man trodde var möjligt – det är ju trots allt bara en text. De partier som man har förälskat sig i är svåra att göra sig av med, fast man hjärnan förstår att man måste så skriker hjärtat ”neeeej!”. Det hela är en balans mellan förstånd och känsla, och eftersom en text är så mycket känsla så är det svårt att ibland skilja dessa åt.

En underlig inställning till arbete

(en favorit från gamla bloggen, skrivet aug 2010, nu i repris för att INGENTING har förändrats sedan jag skrev det inlägget.)

En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan. Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket han skulle göra.

Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken och sedan skakade han på huvudet.

”Är något fel?” frågade jag.

”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att börja.”

Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?

”Vad menar du? Har du inga verktyg?”

”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”

”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det ni är anlitade för att bygga.”

”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”

”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här utan altan!”

”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter väl bra!”

Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till, men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars snickaren.

När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för eleverna hur vi skulle kunna arbeta om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi hur jag hade tänkt att de kunde arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.

Det mest intressanta är att det ingår i våra arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? – Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra personer? Skulle inte tro det.

Gästbloggar idag

Idag har jag varit gäst hos Ronnie Lundin som skriver historiska romaner och det är just historia och research som jag bloggar om. Här hittar du mitt inlägg.

Bland annat så tar jag upp svårigheter med att hitta viss typ av fakta och det stora nöjet med att göra research. Det finns ju en hel historisk värld att upptäcka. Det är dock en viktig balans mellan historisk korrekthet och infodumpning; de detaljer man väljer att lägga in i den slutgiltiga texten bör finnas där av en anledning, inte bara för att man själv tyckte det var en cool detalj som man har ägnat timmar åt att hitta.

Böcker som man inte sträckläser

Jag är ett fan av facklitteratur, speciellt sådan om språk (förstås). En bok som jag tycker att alla skrivande människor bör införskaffa är ”Svenska Skrivregler”. Den är oumbärlig när man sitter och petar i texter. Det är framför allt en uppslagsbok, men om man är riktigt nördig kan man läsa den från pärm till pärm.

Eftersom jag är svensklärare kanske man lätt tror att jag är en sån där nitisk person som suckar och stönar över varje litet stav- eller skrivfel, men jag är faktiskt väldigt tolerant. Jag är också rätt slarvig själv och måste läsa igenom alla texter tusen gånger innan jag har hittat alla små missar (och ändå lyckas det alltid slinka igenom någon). Det roligaste brukar vara när mina elever påpekar stavfel eller slarvfel i papper som jag har delat ut. Ofta blir det ett utmärkt tillfälle att ta upp lite grammatik eller stavning.

Tillbaka till icke-sträckläsningsböcker. Jag har redan nämnt boken av Eva Halldinger, så den lämnar vi därhän. En annan av mina favoriter är Svenska språket under sjuhundra år. Jag har sällan lärt mig så mycket om språk eller om svenskan som när jag läste språkhistoria. Att jämföra språk är askul, se bara på worm – orm, write – rita, wolf – ulv. Nog fattar man vad som har hänt i svenskan? (Bye, bye, w!)

Jag lärde mig också den viktiga läxan att språk inte är konstant och därför har förmågan att vara tolerant och liberal när det gäller språk. För vem kan säga när språket var mest korrekt? Var det under Gustaf Vasas tid? Under 1950-talet? Kanske igår?

Och vem kan egentligen säga vad som är ”svenska”? Idag är 90% av svenska språket låneord och 10% är arveord. Nittio procent! Vem kan då komma och säga att vi ska använda ”händelse” istället för ”event”? Vem kan säga att folkstyre är bättre än demokrati? Utveckla språket, säger jag. Låt språket tjäna vår tid. Svenskan kommer inte att dö ut i första taget (eller så är den redan död).

Boktrailer – Odjuren

Joru, nu har jag knåpat som sjutton och kommit fram till att det allra svåraste var som vanligt att välja musik. För det första är man rätt begränsad rent upphovsrättsmässigt (men newgrounds.com är ett bra ställe att leta på), för det andra måste det ju passa stämningen i boken, inte vara för långsamt osv. Jag hade fyra olika versioner och nu är jag nere på en. Så, enjoy.

 

De flesta bilder har jag fotat själv. De andra är royaltyfria bilder från Dreamstime eller Wikimedia Commons.