Härliga elevstunder

När är lärarjobbet som bäst?

Här är några exempel:

– grammatikövningar i en sjua. Alla (ja, faktiskt, även om man får peta på en del) jobbar med uppgifter i boken. Efter halva lektionen är det någon som utbrister: ”Elin, jag fattar nu!”

– delar ut rättade prov i en sjua. Alla är godkända. ”High five!” ropar någon och high five:orna går som vågen genom klassrummet.

– filmanalys i en åtta. Analysen sker till viss del under filmens gång. ”Det där är ‘skurken’ – det fattar man för att han tittar på honom så där neråt.” och ”Ah, vändpunkten! Eller hur? Har jag inte rätt?”

– skriva spökhistorier på engelska i en sjua. Alla (ja, faktiskt) sätter igång efter att ha fått några startmeningar. Pennorna glöder. Jag myser.

Nej-sägare – vik hädan!

Men, oj, vad jag är trött på nej-sägare. Det riktigt gör ont i kroppen av alla ”hm, nej, det går inte” eller ”det skulle aldrig funka” som jag stöter på varje dag. Vad är det för fel att testa? Varför är ”Hm, nej, det funkade visst inte” så himla farligt?

Jag menar inte att man laga saker som fungerar, utan att faktiskt laga saker som inte fungerar – inte alls faktiskt. Jo, jag pratar till exempel om dataparken på grundskolan där jag arbetar. Nu är det risk för att jag blir bitter, men man blir lätt bitter när man inser att slaget är förlorat, att mina år av kamp inte har gett ett skit och att ingen politiker eller tjänsteman faktiskt bryr sig – samtidigt som hela gymnasieskolan har fått nya MacBooks, både lärare och elever.

Vi hade gjort en beställning på åtta nya bärbara datorer för att täcka det akuta behovet för några elever med läs- och skrivsvårigheter (både dyslexi och motoriska problem). Elevhälsan, de som utreder elever, har rekommenderat att dessa elever behöver arbeta på dator. De har också sagt att tilläggsbeloppet som de delar ut kan gå till att köpa in datorer – vilket vi då gjorde. Men – den beställningen satte Bildningsförvaltningen stopp för och tog tillbaka, för ”det går ju inte”.

”Varför går det inte?” frågade jag då självklart och då kom en radda dumma påståenden förtäckta till frågor: Vem skulle stå för supporten? (jo, jag eller dataansvarige på skolan) Vem kollar licenser? (hm, vi har kommunlicens på alla program som inte är gratisprogram). Vad händer om eleven byter skola? (inom kommunen – datorn följer med. Friskola – datorn lämnas tillbaka.) etc. etc.

Det skulle funka. Av någon anledning så funkar det att 3000 gymnasieungdomar har en egen MacBook. Varför skulle det INTE funka att åtta elever på grundskolan har en bärbar dator för att nå målen i ämnena? Men, shit, säger jag bara.

Tung vardag

Vissa dagar är tyngre än andra. Denna dag har jag fem lektioner på raken med fem eller tio minuters mellanrum. Det är tungt.

Det är också tungt att jag laddade upp lite bilder på fotolia.com för att se om någon ville köpa dem. Ingen av bilderna blev godkända av någon underlig anledning. Det stod en lång lista på orsaker som kunde vara möjliga men jag tyckte inte att någon av dem stämde in på mina bilder. Dessutom har jag sett betydligt värre (fula) bilder på fotolia som är till salu. Hm, undrar, undrar. En av bilderna var denna:

Nåja, det finns fler tunga saker att tyngas av. Till exempel att min man jobbar kväll denna vecka och jag är ensam med barnen. Hämta, lämna, laga mat och allt sånt vardagsslit.

Men det finns ju alltid ljusmoln. På lördag åker jag på en hemlig resa. Vet inte vart jag ska, men ut i Europa blir det iaf. Skönt med en resa.

Fortsatt kamp

För er som undrar hur det går med min kamp för bättre skola och bättre IT-utrustning i kommunen så kan jag meddela att jag har varit i kontakt med den högste av de högste. Nej, inte Gud och inte Reinfeldt heller, men kommunchefen har jag mailat med och nu har han sagt: ”Vi planerar att ha en ny ledning på plats den 1/11. Era problem kommer att lösas.”

Det låter väl guld, eller hur? Tyvärr lämnar han ingen tidsplan så när problemen är lösta får väl framtiden utvisa. Jag gjorde också klart för karlen att vissa av problemen endast kan lösas genom att utrustning byts ut och att det köps in fler datorer.

På tisdag träffar jag en annan höjdare, nämligen ordförande i bildningsnämnden. Tur att jag har döttrarna Holmerins elaka ögon att spänna i henne om hon trilskas 😉
(och nej, det är inget hot – bara ett skämt.)

Allt är lärarnas fel 2

Minns inte om det var på denna blogg eller den förra som jag skrev inlägget ”Allt är lärarnas fel”, och nu orkar jag inte leta 🙂

Nåja… någon som hört sången ”allt är bögarnas fel” av Grotesco? Enligt vissa kommunpolitiker kan den strofen bytas ut mot ”allt är lärarnas fel” och då blir den inte ens satirisk eller ironisk längre. Sedan jag började som lärare för sju år sedan har det sparats varje år. Varje år har vi fått veta att vi har mindre pengar och därför måste göra större klasser. Delningstalet (vi får pengar per elevgrupp och inte per elev) har höjts från 22 till 29 under denna tid. Vid senaste omräkningen protesterade lärarkåren högljutt utan att någon av de ledande politker ens kommenterade med en enda rad.

Vad får vi då läsa i lokaltidningen nu, drygt ett halvår efter att den neddragningen: ”Satsningen på skolan fortsätter”. Fortsätter? Satsning? Eh … va? Vad säger den där karlen egentligen? Jo – det är lärarnas fel. Vi har tydligen lika mycket pengar som alla andra kommuner (sedan att i princip alla kommuner i hela Sverige gör neddragningar i skolan hör tydligen inte hit.) Jag hittar det inte nu, men jag har läst på flera olika ställen att det läggs betydligt mycket mindre på skolan idag än innan kommunaliseringen, men i den här artikeln i SvD hittar jag: Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Skillnader i resursfördelningen beror alltså inte på elevers olika behov – utan på kommunernas prioriteringar. Det värsta i sammanhanget är att de kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem, också är de kommuner som ofta har minst skattekraft och resurser.”

Pengafördelningen har alltså ingen koppling till den verklighet som råder i skolan. Det går inte att titta på andra kommuner och säga: ”jaja, men vi lägger ju lika mycket pengar som dem.” De kommunerna kanske inte har samma behov. Dessutom kanske de är bättre på att fördela pengarna över huvud taget.

Det är självklart att det måste tittas på hur resurserna används i skolan. Det är klart att det finns hål där pengar försvinner och de hålen bör täppas igen. Men gå för sjutton inte ut och säg att ni satsar på skolan. För det har ni inte gjort, inte på grundskolan i alla fall, inte i den här kommunen.

Skriva med hjärtat

Jag gillar att skriva insändare, debattera och argumentera. Det har nog ni som läser den här bloggen redan räknat ut. Tyvärr är jag väldigt impulsiv och Internets snabbhet gör att jag kan slänga ur mig saker direkt ur hjärtat utan att hjärnan är med. Ibland får jag lite ont i magen, inte för att jag ångrar att jag uttalat mig (ångest tjänar ingenting till), utan för att jag önskar att jag hade formulerat mig annorlunda, lagt till saker eller tagit bort delar.

Häromdagen hamnade jag i en sådan situation och snart kanske jag gör det igen. Jag skickade alldeles nyss iväg en kommentar till en ledare och genast börjar jag fundera på vad jag egentligen skrev. Jag skrev ju ur hjärtat. Kanske någon plockar upp kniven och hugger mig rätt där – i hjärtat.

Ångest tjänar ingenting till skriver jag här ovan. Det har jag alltid försökt leva efter. Om jag gick och ältade saker som redan har hänt så skulle jag bara må värre. Det ska dock sägas att det f_n inte är lätt. Det är klart att jag ångrar saker ibland och då måste jag inbilla mig själv att det inte tjänar någonting till. Det kan ta dagar, månader och ibland år innan jag tror på mig själv. Och ibland ältar jag. Tjatar med mig själv, på mig själv. Det är jobbigt och jag vill inte vara den personen.

Men – som vatten på en gås. Jag måste leva efter det annars skulle jag aldrig orka med mig själv, orka med mitt jobb, orka med att träffa människor eller att slåss för saker jag tror på. Att spela offer är inte min grej och jag hoppas att den aldrig blir det.

Det är skönt att bråka

När jag var tonåring så kallade min mamma mig för bulldozer. Inte för att jag var tjock (det var jag inte, även om jag tyckte det själv) utanför att jag såg till att uttrycka min åsikt. Detta är en sanning med modifikation eftersom jag inte var lika snabb att uttrycka min åsikt när kompisarna var i närheten, men hemma var det definitivt inga problem.

Idag jobbar jag i skolan. De som bestämmer över min lön, över min arbetstid, över mina arbetsuppgifter och över mig, är muppar. Totala muppar. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt Kermit eller Miss Piggy i detta uttalande, men jag hittar inget bättre ord. Titta på detta t ex: Elever ska dra in pengar till Friends.

Nog för att kommunens politiker och tjänstemän har hittat på mycket dumt i sina dagar, men detta tar allt priset. Det glider in en b-kändis på kontoret. En kändis med en ”vision”. Och de köper hela grejen! Inte ett uns till kritiskt tänkande, inte ett uns av respekt mot lärarna eller eleverna. Hjälp, säger jag bara.

I sådana här fall kan jag inte hålla käften. Jag vet att jag är besvärlig. Jag vet att jag sätter mig själv i klistret genom att öppet kritisera min arbetsgivare, men det ger jag faktiskt blanka sjutton i. Ser jag något som är fel eller tokgalet – då tänker jag säga det. Och det känns fruktansvärt skönt. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på folk som sitter och gnäller på kammaren. Gå ut och slåss för det ni tror på! Jag önskar det fanns mer spunk i svenskarna. Men alla önskar väl att alla andra var som en själv.

Ibland är det väldigt ensamt på barrikaden, trots att jag vet att det finns många som håller med mig är det få som vågar göra sin röst hörd. Det är fegt, tycker jag. Dessutom skulle de säkert må bättre själva om de gapade lite om orättvisor och annat. Det lossar en del inom en. Det är skönt att bråka för rätt saker.

Nu till en liten parantes:

För alla er som undrar vad en lärare som är anställd i dagens skola kan tänkas hålla på med om dagarna så rekommenderar jag att läsa den här artikeln. Där har ni det. Det enkla svaret på frågan: Hur höjer vi meritvärdet och kunskaperna i den svenska skolan?

Det är ju antingen eller…

Ibland blir jag faktiskt imponerad av politiker. Tyvärr kanske jag inte blir imponerad av rätt anledningar.

Nu i veckan fanns en artikel i lokaltidningen om en eventuell upprustning av den skola jag arbetar på. Skolan är byggd 1921 och är i stort behov av upprustning. Vi har inga grupprum, dålig ventilation och snuskiga ytskikt – det är bara lite av det som behöver åtgärdas. Tre gånger tidigare har politiker gått ut (i valtider) och lovat att skolan ska rustas upp, efter valet har samma politiker hävdat att det inte finns några pengar. Vi har haft en provisorisk barack på skolgården sedan slutet av 70-talet. P-r-o-v-i-s-o-r-i-s-k. Senaste gången i detta så gick politikerna ut och sade att ”fas 1” på skolan skulle inledas – för att vi skulle tro och hoppas på att det någon gång kommer en ”fas 2” – vilket det aldrig fanns några planer på, istället diskuterades rivning av skolan.

Nåja, till saken. Nu – efter ca tio år – har de kommunala politikerna börjat förstå att de kommunala skolorna måste vara bra för att kunna konkurrera mot friskolorna. (Hm, känns som grundkriteriet för vilken skola som helst – att den ska vara bra.) För att vår skola ska kunna vara konkurrenskraftig så behöver politikerna satsa på skolan, alltså en renovering. Slutklämmen på artikeln är helt underbar – det roligaste sagt av bildningsnämndens ordförande hittills:

Anneli Hedberg (S), nämndens ordförande, föredrar resonemanget att Katrineholm behöver ha bra och attraktiva skolor för att konkurrera med eventuella friskolor. Därför ser hon den fortsatta renoveringen av Södra skolan som viktig.
– Jag tycker att det ska vara antingen eller.

Nu blir jag imponerad. Snacka om förmåga att hålla ryggen fri. Lovar inget, säger inget, väljer båda alternativen på samma gång. Antingen ska det renoveras eller så ska det inte det. Så, nu är det bestämt.

Vi pratade om att börja använda detta geniala uttryck i skolvardagen:

”Fröken, har vi prov i dag?”
”Det är antingen eller.”

”Ska vi ta med oss gympakläder på friluftsdagen?”
”Det är antingen eller.”

”Kommer jag få ett G i slutbetyg?”
”Det är antingen eller.”

Gud, vad skönt att slippa stå till svars!

De vanligaste felen

Som svensklärare stöter jag på många texter. Jag tycker också om att läsa texter på t ex argus.nu och Kapitel 1, även om tiden inte alltid räcker till att sätta mig ner och formulera kommentarer. Jag har i alla fall gjort en sammanställning på de vanligaste språkfelen som jag har stött på i min läsning.

1. Nytt stycke

Detta är det utan tvekan vanligaste förekommande felet. Antingen är inga stycken markerade alls eller så är styckena vagt/felaktigt markerade. Med vag markering menar jag att skribenten har använt t ex indrag, men inte tillräckligt stora indrag för att de ska hjälpa läsaren, eller att indragen är gjorda med mellanslagstangenten så att de blir olika stora, eller ny rad, men inget indrag eller ingen blankrad.

Felaktigt markerade stycken kan vara att skribenten byter rad vid varje mening, blandar indrag och blankrad som styckemarkeringar eller är inkonsekvent i sina markeringar och inte alltid gör nytt stycke när det behövs.

Jag föredrar blankrader som styckemarkering när jag ska läsa på skärm. Det är självklart individuellt, men luft är verkligen till hjälp i en digital text.

2. Repliker
… som ser ut så här:

”Jag vill inte!” Skrek Johan.
– Kommer du snart frågade Pelle.
”Jag är kär i henne” sade Olle ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

Och som ska se ut så här:

”Jag vill inte!” skrek Johan.
– Kommer du snart? frågade Pelle.
”Jag är kär i henne”, sade Olle. ”Och jag vill inte att hon ska lämna mig.” Alternativt: ”Jag är kär i henne”, sade Olle, ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

3. De och dem

Ujujuj, här har vi en stor nöt att kläcka, men om ni läser följande meningar så kanske ni förstår:

Lena och mig gick hem till jag.
Honom ville inte ha någon glass.
Erik och Lisa köpte blommor till vi.

DEM är objektsformen (jag – mig, han – honom, vi – oss, de – dem). Du skriver INTE: Dem ville inte ha någon glass. Lena och dem gick hem till de.

Om du är osäker kör på ”de”. Objektsformen är ovanligare än subjektsformen. ”Dem” ska bara användas efter t ex åt, till, för och i samband med ”en av”.

4. Va, la och vart (talspråk)

Undvik helt enkelt. Skriv inte hon va glad, jag la nycklarna på bordet eller han vart arg.

5. Genomläsning

Sist men inte minst: läs igenom det du har skrivit. Läs många gånger. Oräkneliga slarvfel skulle kunna avhjälpas av genomläsningar. Läs gärna högt, kanske för hunden eller fiskarna. De kommer njuta av din röst. 🙂

Läsovana vs lässvårigheter

(För att jag börjar jobba idag så tar vi ännu en favorit från den gamla bloggen, ursprungligen skrivet mars 2010)

Det är inte ofta jag gör kontroversiella inlägg, men nu tänker jag göra det.

Jag funderar mycket på ökningen av ungdomar med läs- och skrivsvårigheter (för en sådan ökning finns). Vad beror detta på? Kan det vara så enkelt som att läs- och skrivsvårigheterna förväxlas med läsovana?

När jag frågar mina elever hur mycket tid av fritiden de lägger på läxläsning, så får jag ofta svaret ”ingenting” eller ”någon halvtimme, kanske”. När jag sedan frågar hur mycket tid de lägger på bokläsning är det vanligaste svaret: ”jag läser inte böcker”.

Jag upplever att under de senaste åren har klyftan mellan ”de som läser” och ”de som inte läser” ökat. ”De som läser” läser tjockare böcker, mer avancerade böcker och oftare än för några år sedan. ”De som inte läser” läser inga böcker alls (om de inte blir tvingade), och de blir fler och fler.

Inte underligt hittar man de elever med sämst läsförståelse i gruppen ”de som inte läser” (det finns undantag). Så lässvårigheterna kanske inte är något genetiskt fel för en del av dessa. Det kanske inte handlar om diagnos eller kompensatoriska verktyg, utan om att faktiskt läsa (lästräna) på fritiden. En fotbollsspelare blir inte bättre på fotboll utan träning, en löpare springer inte snabbare genom att sitta i soffan eller spela dataspel.

Då kanske man undrar lite smått vad det är som är kontroversiellt med detta. Jo, i skolan lever vi i diagnosernas värld. Svårigheter ska sättas namn på, sedan ska vi lärare anpassa undervisningen till elevernas olika individuella problem. Att en del av dessa problem skulle kunna lösas eller tränas bort det är farligt för en lärare att påstå, för då ”ser” vi inte eleven som individ. Vi kränker. Vi kränker. Vi kränker.

Lättkränkhetens land, var inte det någon bok eller nåt?