Provläs

Är du sugen på att läsa utdrag ur mina böcker? I menyn ovan har jag bytt ”ladda ner” mot ”Provläs”, där har jag lagt till både De två odjuren och Sår som pdf:er som man kan ladda ner och läsa.

Där finns även några fantasy-noveller och en novell inspirerad av Hades och Persefone. Trevlig läsning!

Eldfloder på Bookiecookiez

Min första bok Eldfloder har för andra gången recenserats på Bookiecookiez. Den tidigare recensionen hittar du här.

Extra glad blev jag förstås över det fina betyget (8 av 10), men också av hennes träffande beskrivning av boken. Det är inte helt lätt att beskriva den, det vet jag.

Omdömet av boken låter så här. ”Som läsare får man följa alla tre karaktärers perspektiv och blir inbjuden till Martins konstiga tänkande som är rätt skrämmande, men mot slutet blir det tydligare varför han gör som han gör. Edwin kräver till slut svar om vad han är och om sitt ursprung. Men det är också sorgliga människoöden man får följa. Språket är bra och de historiska skildringarna målande, slutet av förrförra seklet och början av 1900-talet är en fin kuliss till denna historia.”

Svårföljda råd

I förra inlägget skrev jag om de många råd som ges här och var när man ger sig in i skrivandets konst. Ibland handlar det om att skriva mer miljöbeskrivningar, andra tycker att miljöbeskrivningar inte behövs, den tredje gillar inte att man beskriver färger – de vill färglägga själva osv.

Några vanliga råd som inte är så himla lätta att följa är t ex dessa:

– ha en huvudperson som man sympatiserar med. Jo, det är ju klart att man som läsare måste känna att man åtminstone finner huvudpersonen intressant nog att fortsätta läsa. Huvudpersonen behöver inte vara god (Martin i Eldfloder är ju långt från det), men det måste åtminstone finnas en förståelse för personens motiv från läsarens sida. Men hur gör man? Det är inte lätt. När man skriver lever man sig in, man känner med och lever med personerna i boken, men att få någon annan att känna likadant är ett konststycke och det finns rätt få råd om hur man faktiskt rent praktiskt går tillväga. Kanske spelar talang in en del, kanske spelar förmågan att gestalta in mycket.

Show, not tell. Här är jag helt med på banan. Jag tycker att man ska gestalta istället för att återberätta eller berätta om, men det är inte lätt. Det är ju också så att det kanske inte går att alltid gestalta och att vissa partier behöver berättas, om än kort. Variation kan ju också vara bra. Jag har dock märkt att en del som skriver Fantasy fastnar i ”sagospråket” och berättar sig igenom historien där det skulle ha behövts gestaltning, detta för att komma närmare personerna och handlingen som sådan. Bara för att man väljer ett mer ålderdomligt språk, måste man inte berätta utan kan faktiskt visa istället.

Skriv inte tråkigt. Ett mycket svårföljt råd, men värt att fundera över. Det hör samman lite med det första rådet att ha en huvudperson som man bryr sig om. Handlingen bör ju läsaren också bry sig om. Det måste inte vara det äckligaste mordet, det värsta övergreppet eller något annat ”smaskigt” som gör att man dras med i handlingen. En del verkar tro att ”ju mer jag brer på desto bättre blir boken”. Eh … nej, det kan faktiskt bli tråkigt det också om det inte finns någon känsla i det, om man inte förstår varför händelserna äger rum, om det finns en hel hög med logiska luckor eller om liknande händelser staplas på varandra. Jag gillar tanken kring ett mysterium – och nu talar jag inte deckargåtor, utan något som gör att man blir nyfiken, intresserad och konfunderad. Den bästa tanken som man kan plantera i sina läsares huvuden är nog ”hur ska det gå?”.

Fler ”råd” är på G.

Spektakulärt har tagit sig en titt

Nu har även Spektakulärt skrivit om Eldfloder. Det känns som om de har fångat bokens essens och jag håller med om det som skrivs. Därför känns det också bra att De två odjuren kommer ut under hösten, en bok som jag själv känner är jämnare i balansen fantasy-socialrealism.

I recensionen kan man bl a läsa: ”Eldfloder är till tre femtedelar en skildring av en hemsk familjesituation präglad av misshandel och våld, och som sådan både stark och sorglig. Det framgår tidigt att Martin inte är riktigt mänsklig, men inte förrän slutet vad han är och varför han är som han är – något som till viss del förklarar – och ursäktar? – hans grymhet.”

Jo, jag har tänkt mycket på det där, alltså förklaringen/ursäkten för Martins beteende. Jag ser det väl inte direkt som någon ursäkt, men det är ju för att jag ”känner” andra av hans sort som inte väljer grymhetens väg. Jag tänkte mig att det är mest Martin som ser det som en ursäkt och även om läsaren får en del av förklaringen så hoppas jag att Edwins ställningstagande – att man inte ger sig på kvinnor – är tillräckligt tydlig för att visa att alla har ett val, oavsett ursprung.