Granskning?

Just nu pågår en artikelserie om skolan i Katrineholms kuriren. Jag blir alltid skeptisk när journalister ska ”granska” skolan. Att vara på besök en vecka ger inte en samlad bild av vad det innebär att vara lärare och det säljer varken lösnummer eller lockar läsare om man inte brer på lite – putsar ”sanningen” en smula. Allmänheten har en förmåga att tro att det som skrivs i tidningen är sant. Punkt slut. Sant.

Häromdagen var rubriken: ”Lektioner avbryts dagligen av bråk” (eller något liknande). Den antyder att det bråkas friskt jämt och ständigt på skolorna. Visst blir det bråk ibland, och denna höst har varit ovanligt stökig, men i genomsnitt kanske det är ett bråk varannan vecka. Det är ofta samma elever som är inblandade också. Resten märker knappt av det.

En annan faktauppgift som brukar skrämma vanligt folk är när det slås på stora rubriker om måluppfyllelsen. Ca 20% är inte godkända! Nej, men 80% är godkända. En del av de 80% har dessutom VG och MVG. Det finns många förklaringar till varför man inte blir godkänd, men dessa förklaringar brukar lätt ignoreras och det hela faller på läraren. Det är klart att vi ska kämpa för att öka måluppfyllelsen, med det kommer aldrig att bli 100% – inte förrän någon idiot får för sig att lärare ska ha lön efter vilka betyg de sätter, för då kan jag lova att alla ungar blir godkända, oavsett om de har varit i skolan eller inte, oavsett om de visar att de kan något eller inte, oavsett om de har uppfyllt några mål överhuvudtaget. Ingen är så dum så att han skjuter sig själv i foten.

Jag kan ge många exempel på varför man inte får betyg, men jag tror att de flesta kan räkna ut det själva. En ledtråd är närvaro och en annan språkkunskaper. Ibland är det lärarens ”fel” att eleven inte blir godkänd. Ibland kan vi inte putta stenen uppför hela berget för att tiden, orken, kunskaperna och kreativiteten är slut. Ibland får vi inte den stöttning vi behöver för att i vår tur klara av att stötta. Det är väldigt sorgligt och stressande när det blir så.

Framgångens baksida

Annika Bengtsson kommenterar Kajsa Ingemarssons blogginlägg och jag kan inte säga annat än att jag håller med. Hela marknadsföringscirkusen kring många ”stora” författare känns överarbetad. Det är matlagningsprogram och frågestunder i tv-soffan, föreläsningar och gigantiska reklamaffischer. Hur hittar man skrivron i allt det?

Det som jag ryggar lite inför är ”avtalsförhandlingar” och ”förlagskontakter”. Det finns många givande saker med det, men att skriva över rättigheterna för mitt eget verk till någon annan svider i själen. Jag är ett kontrollfreak, jag vet, men jag föredrar att veta allt som händer kring min skapelse. Jag var i Uppsala för några veckor sedan och lyssnade till författaren Anders Björkelid. Han berättade att han vid en kontakt med sitt förlag hade han fått veta att ett möte hade ägt rum och där hade det t ex bestämts att han skulle göra en illustration till varje kapitelinledning. Inte så att han hade något emot det, men jag ryser lite vid taken på att det ska sitta människor på ett möte (som jag inte är inbjuden till) och bestämma hur min bok ska se ut.

Det skulle vara häftigt med framgång, och det är klart att jag är avundsjuk på de författare som har marknadsföringsresurser som heter duga. Jag sticker inte under stolen med det. Bara att ha tio-tjugo tusen till marknadsföring skulle vara enormt. I vår kommer jag att satsa en hel del pengar på marknadsföring för förlaget och målet är att åtminstone få tillbaka pengarna. Så ser det ju ut för små förlag i mångt och mycket. Framgången kommer förhoppningsvis när man etablerat sig hyfsat.

Framgång kan ju också mätas på olika stickor. Om jag når mitt första mål, dvs att gå plus-minus-noll, så anser jag att jag har nått en viss framgång. Läckberg skulle säkert inte se det på samma sätt.

Härliga elevstunder

När är lärarjobbet som bäst?

Här är några exempel:

– grammatikövningar i en sjua. Alla (ja, faktiskt, även om man får peta på en del) jobbar med uppgifter i boken. Efter halva lektionen är det någon som utbrister: ”Elin, jag fattar nu!”

– delar ut rättade prov i en sjua. Alla är godkända. ”High five!” ropar någon och high five:orna går som vågen genom klassrummet.

– filmanalys i en åtta. Analysen sker till viss del under filmens gång. ”Det där är ‘skurken’ – det fattar man för att han tittar på honom så där neråt.” och ”Ah, vändpunkten! Eller hur? Har jag inte rätt?”

– skriva spökhistorier på engelska i en sjua. Alla (ja, faktiskt) sätter igång efter att ha fått några startmeningar. Pennorna glöder. Jag myser.

Att avvika från normen

Via Johan Lindbäck fick jag nys på den här boken Prinsessan Kristalla. Prinsessan får till slut sin prinsessa i en klassisk saga. Häftigt med barnböcker som vågar stå ut lite – vrida och vända på könsroller, sexualitet och ”klassiska moment” i sagorna. För visst är det så att den stora starka mannen fortfarande ska beskydda kvinnan, även i moderna produktioner (och även om mannen är åtta år och kvinnan är vuxen).

I mina böcker må drakarnas hierarki inte vara på något sätt jämställd, men jag finner den ändå intressant ur normperspektiv. Nåja, ni har inte fått se så mycket av den – men läser ni inledningen till Niva, så får ni en glimt.

Uppmärksamhet

En liten tidningsartikel blev det också. Synd att inte hela artikel ligger på nätet, bara en snutt. Men här har ni hela texten:

KATRINEHOLM Inspirationen hittar hon bland annat i sin farmors livshistoria, nedtecknad i ett häfte. Nu kommer katrineholmaren Elin Holmerins andra bok De två odjuren.I februari i fjol debuterade hon med romanen Eldfloder. Nu är det dags för bok nummer två. Hon kallar den för en historisk roman med fantasyinslag.
– När jag släppte min första bok låg den här redan färdig. Därefter har jag förbättrat den och skrivit om, säger Elin Holmerin.
I lördags firade hon releasen med boksignering på Bokia. De två odjuren är en fristående bok men en av personerna som fanns med i den första boken finns även med i den andra, nämligen Edwin. Boken utspelar sig i Sverige under 1930-talet där Edwin kämpar mot sitt inre. Han slits mellan människolivet och drakblodets vilja. Liksom mellan två kvinnor.
De flesta fantasyböcker vänder sig till ungdomar i dag men Elin Holmerin föredrar att vända sig till vuxna. Därför har hon satt 15+ på sina böcker.

– De innehåller många vuxna komplicerade relationer som en kille på 13 kanske inte tycker är så roligt att läsa om, skrattar hon.

– Om den första boken innehöll ett familjedrama så handlar den här boken mer om en inre kamp, att ha gått vidare men samtidigt brottas med sitt förflutna. Elin Holmerin ger ut sina böcker på eget förlag. I dag läser hon också flera manus, från andra författare, och hoppas hitta fler spännande böcker att ge ut i samma genre.
Bäckerna säljs på en rad internetsajter, liksom av Elin själv förstås.
– Det har gått ganska bra. Jag var på en fantasydag i Uppsala för en tid sedan, där medverkade jag i en paneldebatt och så sålde jag böcker. Idag har jag sålt lite böcker. Och så droppar det in beställningar då och då.
– Om man letar efter något annorlunda så tycker jag att man ska läsa den här boken. Här får man mycket av det man får i andra böcker, med intriger, sex, relationer och så vidare, men här får man samtidigt en historielektion.
Elin Holmerins farmor har skrivit ner sitt livs historia i ett häfte. Och det är från det häftet som Elin hämtar mycket inspiration. Och farmor tillhör givetvis läsekretsen.
– Hon har i alla fall läst den första boken men hon tyckte att den var lite för läskig. Den här är inte lika läskig. Den är mer lättsmält och faktiskt rolig emellanåt.
Läser du själv mycket fantasy?

–  Jag läser framför allt inte så mycket Tolkieninspirerad fantasy längre. Däremot läser jag gärna Terry Pratchett, det vill säga samhällskritiker som skriver lite roligare. Jag letar ständigt efter gränsöverskridande litteratur.

Tre skrivtips

Det finns några saker som jag tycker att man bör tänka på när det gäller skrivande, åsikterna går isär; det finns två skolor (precis som med det mesta här i livet).

Den skolan jag sällar mig till är denna:

1. Välj perspektiv. Berätta från ”ett par ögon” i taget. Blanda inte. På engelska är termen ”headhopping” och den ger en god bild av fenomenet. Gör istället som Anne M. Marble skriver i inlägget jag har länkat till (fritt översatt och modifierat): bestäm vems perspektiv du skriver i. Läs igenom scenen och fundera över vad personen rimligtvis kan uppfatta, förstå, höra och se av sin omgivning.

2. Spara på adjektiv och adverb. Du behöver inte tala om att folk säger saker lågt muttrande. Inte heller skrattar de fram saker eller viskar saker mjukt. Eller, visst kan de göra det, med det behöver inte tryckas upp i näsan på de som läser. Undvik helt enkelt ”sa han insiktsfullt”, ”skrattade hon”, ”viskade mjukt” och saker som ”hukade sig för att komma in genom den låga dörren” (om dörren inte var låg skulle han inte behöva huka sig – så bort med låga). Någon som står på min sida här är Stephen King. Läs hans bok ”On Writing” Den är bra. Jag menar inte att man ska ta bort allt, men när du använder adjektiv eller adverb så ska de vara motiverade och inte överflödiga.

3. Gestalta. ”Det gjorde ont.” Jaha. Jo. Men hur? När jag gick en skrivkurs för ett par år sedan fick vi i en övning träna på att beskriva olika känslor utan att använda ordet för känslan. Alltså beskriv arg utan att använda orden arg, ilsken, förbannad, vred osv. Beskriv smärta utan att använda ont, smärta, värk osv. Det var en väldigt nyttig och lärorik övning.

E-boksdilemma

Läste den här lilla notisen i SvD, där ett stort förlag inte vill distribuera e-böcker till biblioteken i England för att säkerheten är för dålig: ”Hackare lyckas koda om de digitala låneböckerna och kan behålla dem för evigt i stället för att de bara försvinner från läsplattorna.”

Alltså, jag är ingen expert, men vad är de rädda för? Att hackarna ska kunna läsa om boken flera gånger? Jag vet inte om böcker lätt kan flyttas mellan läsplattor, i så fall så har jag en viss förståelse för förlaget, men annars? Spelar det verkligen så stor roll om boken kan läsas flera gånger?

Lyckad boksignering

Titta här, så fint Bokia hade gjort till mig och mina böcker. Boksigneringen gick över förväntan. Ett gäng böcker sålda och en kommande artikel i Katrineholms kuriren, som var på besök.

Bästa kommentaren av en köpare:

”Det är väl inte någon deckare, va? Det kommer ut så satans många deckare.”

Jag är mycket nöjd med dagen.

Odjuren goes ebook

Från och med i dag så kan man köpa eller låna De två odjuren som E-bok. Ett råbilligt alternativ – från 0 kr till runt 70-lappen. Den finns på Elib, Adlibris, Bokus och en himla massa andra ställen. Låna är ju klart fördelaktigt 🙂

Här är ett litet utdrag. Ett oförglömligt möte:

Där stod hon – obehaget som hade krupit under skinnet på honom. Håret eldade i kapp med hennes hy, rödflammig och svettig mot det blå tyget i klänningen. Här och var hade mörkare fläckar bildats i tyget. Hon andades tungt. Han rös. Saerpens. Det ordet hade han inte hört på åratal. Språket hade han endast höra sig själv och fadern tala, aldrig någon annan. Kvinnan nickade åt honom och tog hans hand. Hon ledde honom bort från stimmet i salongen, bort från rökslöjorna och konjaksdoften. När kvinnan drog honom mot en dörr bredvid scenen sökte han med blicken efter utgången, men kroppar rörde sig hit och dit i ett vimmel av rockar och kjolar. Alla var på väg någonstans, men inte dit han skulle. Saerpens. Ett hatat ord. Ville han verkligen veta mer om henne?