Nu har jag ordnat ett beställningsformulär under rubriken ”Beställ böcker”. Där kan du köpa Eldfloder till ett reducerat pris, 130 kr inkl. porto. Den kostar 190 kr på Bokus. Du kan även förboka De två odjuren, som är något försenad, men beräknas komma under oktober.
Under tiden slåss jag mot ondskan i Midgård.
Nu är det ju så att jag BLEV arg istället. Jag blev ledsen. Jag blev hyperaktiv. Jag vart inte glad, men jag BLEV glad.
Jag har inte vart på stan, men jag har varit på stan.
Lisa hade aldrig någonsin vart på Gotland, men hon hade VARIT på Gotland hur många gånger som helst.
Have I made my point?
”Vart” – urgh. Lär er använda ”vart” rätt. Vart ska du gå? Vart är bussen på väg? That’s it.
Jag gick en kurs för ett par veckor sedan som handlade om elever med hörselnedsättning. Den behandlade mest det pedagogiska kring barnen, men även lite anatomi och hur olika skador kan se ut. Mitt bland allt material fanns en liten folder om ljudkänslighet. Jag bläddrade och läste och insåg att det är ju jag.
Ljudkänslighet handlar inte om att man är känslig för höga ljud, inte enbart iaf. Utan det handlar om att man är överkänslig mot oväntade eller oönskade ljud. Man kan lyssna på musik högt i bilen, men krypa ihop till en darrande boll av att kranen står och rinner. Det är fysisk smärta det handlar om, inte att man blir lite småsur. Ljuden gör ont. Det ilar i pannbenet och i hörselgångarna.
Ljudkänslighet kan också komma och gå. Ibland är man mer känslig än annars. Det kan ha med stress, depression eller en skada att göra. En del ljudkänslighet kan inte läkarna förklara. Sådana som är utsatta för mycket ljud på jobbet är ofta ljudkänsliga när de kommer hem.
Det är alltid skönt att läsa om något som man har tänkt att man är rätt ensam om. Nu känns det i alla fall som om jag inte är larvig eller töntig som vill ha helt tyst hemma emellanåt, eller som springer och sänker ljudet på tv:n stup i kvarten.
Jag gillar att skriva insändare, debattera och argumentera. Det har nog ni som läser den här bloggen redan räknat ut. Tyvärr är jag väldigt impulsiv och Internets snabbhet gör att jag kan slänga ur mig saker direkt ur hjärtat utan att hjärnan är med. Ibland får jag lite ont i magen, inte för att jag ångrar att jag uttalat mig (ångest tjänar ingenting till), utan för att jag önskar att jag hade formulerat mig annorlunda, lagt till saker eller tagit bort delar.
Häromdagen hamnade jag i en sådan situation och snart kanske jag gör det igen. Jag skickade alldeles nyss iväg en kommentar till en ledare och genast börjar jag fundera på vad jag egentligen skrev. Jag skrev ju ur hjärtat. Kanske någon plockar upp kniven och hugger mig rätt där – i hjärtat.
Ångest tjänar ingenting till skriver jag här ovan. Det har jag alltid försökt leva efter. Om jag gick och ältade saker som redan har hänt så skulle jag bara må värre. Det ska dock sägas att det f_n inte är lätt. Det är klart att jag ångrar saker ibland och då måste jag inbilla mig själv att det inte tjänar någonting till. Det kan ta dagar, månader och ibland år innan jag tror på mig själv. Och ibland ältar jag. Tjatar med mig själv, på mig själv. Det är jobbigt och jag vill inte vara den personen.
Men – som vatten på en gås. Jag måste leva efter det annars skulle jag aldrig orka med mig själv, orka med mitt jobb, orka med att träffa människor eller att slåss för saker jag tror på. Att spela offer är inte min grej och jag hoppas att den aldrig blir det.
Eller ”in medias res” som det heter med finare ord. Jag brukar alltid tipsa människor som vill skriva men som har svårt att komma igång att börja mitt i handlingen. Bara kör, liksom. Ett skott går av. En häst skenar. En kvinna skriker. En kvist bryts i skogen. Bara börja mitt i.
Ett helt annat tips är från en författare, vars namn jag har tappat på vägen: När du har skrivit klart hela ditt bokmanus, radera de första trettio sidorna (kan ha varit de första sextio sidorna också). Inte så himla dumt faktiskt. Jag provade det själv med De två odjuren och visst sjutton blev det bättre. Jag hade kanske kunna radera ännu mer, i alla fall enligt vissa testläsare, men jag kände att jag ville ha en liten anknytning kvar till Eldfloder, om än en mycket liten sådan. Boken är inte snabb. Den börjar inte med en smäll, inte en ljudlig sådan i alla fall. Första stycket låter så här:
Världen bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad. Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet. Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det och nu känns det skönt att det snart finns på papper i en bok. Mina kommande projekt är mer inspirerade av In medias res. Båda börjar med en replik och sedan tar det ett tag innan läsaren har förstått hela scenen. Jag gillar upplägget och det är ju skönt att veta att jag kan variera mig 🙂
Nu har jag bråkat färdigt med politikerna för den här gången. Snart tar jag nya tag, det vill säga när de hittar på nästa idiotiska arbetsuppgift till oss lärare.
I skrivande stund arbetar vi i min åtta med att skriva insändare. ”Våga uttrycka dig!” heter temat och det är ett tema om yttrandefrihet, jävlaranamma och förstås att ta ställning. Vi har förarbetat ”tyckandet” genom värderingsövningar, ja och nej-frågor, läsa insändare osv och nu är det dags för dem att tycka själva. Förvånande många gånger får jag då höra ”jag tycker ingenting” eller ”jag har inga åsikter”. Jag blir lika fascinerad varje gång, ungefär lika fascinerad som när jag hör någon uttrycka ”jag har ingen fantasi”.
Hur kan man inte ha några åsikter? Glider man bara runt i tillvaron helt okritiskt och vänder kappan efter vinden, eller hur går det till? Människor i min omgivning har starka åsikter (ej att förväxla med extrema åsikter – det har de inte). De uttrycker vad de tycker med starka argument och de är inte rädda för det. Andra är mer ”tycka på kammaren”-människor, men de tycker åtminstone. Värre är väl ändå att inte tycka något alls. Jag säger inte att man måste ta ställning i varenda samhällsfråga, och ibland kan jag också vela, men någonting.
Jag blir nästan lite rädd när jag stöter på dessa människor, för det kan ju faktiskt gå så långt att icke-tyckare blir ett hot mot demokratin. Om ingen kritisk röst höjs, varken för eller emot, vart är världen på väg då?
Jag har märkt att jag har lång förberedelsetid innan jag sätter mig ner och skriver eller redigerar pågående projekt. I över två veckor nu har jag gått igenom ”Sår” i huvudet. Scener dyker upp, jag repeterar dem – hur var det nu igen? Jag funderar på repliker, personerna, händelserna, allt detta utan att ens öppna dokumentet på datorn.
Är det fler som ”skriver” i huvudet så här? Jag kan hålla på i månader, ja till och med år. Innan jag skrev Eldfloder hade den berättelsen löst susat runt i huvudet sedan gymnasietiden, alltså över femton år. Jag tror inte att jag hade skrivit ner den över huvud taget om inte jag hade blivit utmanad.
Det finns många sådana berättelser som svävar runt i mitt huvud, men de flesta är så banala eller dåliga att jag vet att det inte är någon idé att skriva ner dem. De lever ju ändå. Det är sällan jag glömmer bort en berättelse, inte ens en dålig sådan. Det finns speciellt några urusla kärleksberättelser som aldrig kommer att få se dagens ljus, men jag har en hel del nostalgi runt dem.
När jag väl får lite andrum på jobbet så sätter jag mig nog med mina projekt och pillar i dem ”på riktigt”, men just nu kör jag enbart hjärnarbete.
När jag var tonåring så kallade min mamma mig för bulldozer. Inte för att jag var tjock (det var jag inte, även om jag tyckte det själv) utanför att jag såg till att uttrycka min åsikt. Detta är en sanning med modifikation eftersom jag inte var lika snabb att uttrycka min åsikt när kompisarna var i närheten, men hemma var det definitivt inga problem.
Idag jobbar jag i skolan. De som bestämmer över min lön, över min arbetstid, över mina arbetsuppgifter och över mig, är muppar. Totala muppar. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt Kermit eller Miss Piggy i detta uttalande, men jag hittar inget bättre ord. Titta på detta t ex: Elever ska dra in pengar till Friends.
Nog för att kommunens politiker och tjänstemän har hittat på mycket dumt i sina dagar, men detta tar allt priset. Det glider in en b-kändis på kontoret. En kändis med en ”vision”. Och de köper hela grejen! Inte ett uns till kritiskt tänkande, inte ett uns av respekt mot lärarna eller eleverna. Hjälp, säger jag bara.
I sådana här fall kan jag inte hålla käften. Jag vet att jag är besvärlig. Jag vet att jag sätter mig själv i klistret genom att öppet kritisera min arbetsgivare, men det ger jag faktiskt blanka sjutton i. Ser jag något som är fel eller tokgalet – då tänker jag säga det. Och det känns fruktansvärt skönt. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på folk som sitter och gnäller på kammaren. Gå ut och slåss för det ni tror på! Jag önskar det fanns mer spunk i svenskarna. Men alla önskar väl att alla andra var som en själv.
Ibland är det väldigt ensamt på barrikaden, trots att jag vet att det finns många som håller med mig är det få som vågar göra sin röst hörd. Det är fegt, tycker jag. Dessutom skulle de säkert må bättre själva om de gapade lite om orättvisor och annat. Det lossar en del inom en. Det är skönt att bråka för rätt saker.
Nu till en liten parantes:
För alla er som undrar vad en lärare som är anställd i dagens skola kan tänkas hålla på med om dagarna så rekommenderar jag att läsa den här artikeln. Där har ni det. Det enkla svaret på frågan: Hur höjer vi meritvärdet och kunskaperna i den svenska skolan?
Det talas mycket och ”visa, inte berätta” eller ”show, not tell”. Det hela heter gestaltning på svenska och handlar om att inte berätta om saker utan att visa för läsaren som ”tvingas” dra sina egna slutsatser. Jag har skrivit lite kort om det tidigare i ett mer utförligt inlägg kring adjektiv och adverb.
Jag själv gillar att skriva suggestivt och gestaltande. Jag säger inte att jag alltid lyckas eller att jag är expert, men det kräver mer av mig som författare. Jag måste leva mig in, jag måste formulera mig noga för att variera texten, jag måste undvika att ta genvägar och jag måste ibland uppfinna nya metaforer eller liknelser. Det är det som lockar mig med skrivandet, förutom det själva förmedlandet av en underhållande histora förstås.
Dock ska det sägas att det finns texter där berättandet passar bättre än gestaltning, t ex sagor och vissa barnberättelser. Gestaltning kräver mer av läsaren. Det är mer abstrakt och läsaren måste vara mer aktiv i sitt läsande. Det kräver träning.
I skolan pratar vi om sökläsning och djupläsning. Det allra flesta trettonåringar fixar sökläsning på ett relativt effektivt sätt (hitta information och fakta ur en textmassa) medan djupläsning inte har tränats i lika stor grad, av naturliga orsaker eftersom man först måste träna avkodning, lässtrategier och just sökläsning innan man kan börja läsa mellan raderna.
Det är dock väldigt spännande att introducera djupläsningsträning i en ny klass, speciellt när man ser polletten trilla ner och en helt ny värld öppnar sig bakom texten. Det glimmar till lite i ungarnas ögon och de dyker ännu länge in. Då väcks verkligen min skrivlusta. Tänk vilken påverkan vi författare kan ha. 🙂
Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:
Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.
Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.
När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.
Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J
Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.
Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!
/Desirée Fredlund
undrentideforlag.com 