Ett ödesdigert misstag

Ibland gör man fel. Av klantighet eller stress. I mitt fall är det väl en blandning av det båda. Jag fick en recension av De två odjuren som påpekade att det finns stavfel och jag började förstås direkt bläddra i boken för att kontrollera. Tro på fan om jag inte märker att jag har skickat en gammal fil till tryckeriet. Felen är ju korrade i den senaste versionen. Pinsamt så det sjunger om det. (Vill helst gömma mig under ett täcke resten av veckan)

Nu är det ju inte värre än att jag skickar iväg den rätta filen och jag är samtidigt väldigt tacksam över att jag var ”feg” och inte tryckte en upplaga på flera hundra exemplar. De 10 exemplar av boken som jag har kvar får tjäna som vedklabbar.

Om det är någon har betalat för en bok och hellre vill ha en korrad version så skicka ett mail till mig. Andra upplagan torde finnas tillgänglig inom en månad.

Och jag ska definitivt se till att något sånt här aldrig händer igen.

Inte bara jag

Det är inte bara jag som hävdar att läsförståelse och höga betyg hör i hop med lästräning. Johan Unenge skriver en krönika i Litteraturmagasinet om kopplingen träning – färdighet och jämför med idrotten.

Jag är på allvar orolig för läsandet bland ungdomar. När vi tar emot våra nya sjuor gör vi ett läs- och skrivtest uttaget av Psykologiförbundet. Testet i sig har säkert sina svagheter med det ger en god fingervisning för oss lärare vilka elever som behöver lite mer input när det gäller läsningen. Sedan jag började arbeta som lärare har resultaten sjunkit några procentenheter varje år. Detta år var nytt bottenrekord. I en klass hamnade endast 25% av eleverna över stanine 3. Mellan stanine 4 och 7 är normalspannet, där borde majoriteten av eleverna hamna. Nu låg alltså 75% under normalspannet. Bland sjuorna i genomsnitt låg 56% under normalspannet. Det är läskigt.

Vad kan då sägas vara normal läsfärdighet för en trettonåring? Jo, till exempel ska man hinna med att läsa textremsan på tv. Man ska kunna läsa en artikel ur en ungdomstidning. Man ska kunna läsa en skönlitterär bok anpassad till åldersgruppen. Man ska kunna läsa och förstå ett recept eller en enklare instruktion, till exempel till ett brädspel. Det är inte värre än så, men för att klara detta krävs träning och inget annat. Bara för att kan knäcker läskoden betyder det inte att man automatiskt förstår det man läser. Det handlar också om att ta sig an svårare och svårare texter, att utmana sig själv eller sitt barn. Vi kan inte ge upp nu.

Guldkornen

Efter en intensiv höst med boksläpp, kongress och heltidsjobb har jag mest ägnat tid till att läsa inkomna manus. Det är kul och jobbigt på samma gång.

Det spännande och roliga är att man får en inblick i många härliga historier och en aning  om fantasirikedomen som finns bland ”vanligt folk”. Det är fascinerande.

Det jobbiga är förstås när jag inser att trots fantasirikedomen så håller det inte fullt ut. Oftast är det språket som brister. För många språkliga vurpor eller perspektivbyten. Ett naivt eller barnsligt språk som inte passar berättelsens innehåll. Ibland är språket mycket bra men berättelsen tappar fart, har logiska luckor eller engagerar inte läsaren. Det finns helt enkelt mycket som kan gå fel när man skriver och det är svårt att skriva. Jag är inte heller perfekt och som jag tog upp tidigare kan ju en berättelse engagera en läsare men inte en annan. Det finns inget som passar alla.

Jag har hittat några guldkorn och nu fortsätter arbetet med dessa manus för att vässa guldkornen ännu mer. Jag har ett par manus som fortfarande är olästa också, dessa ska jag ta tag i.

Men då jag bara är en person och har begränsat med tid så inför jag nu manusstopp för att kunna fokusera ordentligt. Jag meddelar när jag tar emot manus igen, troligen i höst någon gång.

Lästräning för storgrupp

Nej, här finns ingen universallösning, snarare ett rop på hjälp. Jag står inför det pedagogiska problemet med en lässvag grupp. Det är inte fyra eller fem lässvaga. Det är 18 lässvaga i en grupp på 24. Helst av allt skulle jag vilja tvinga dem att läsa en bok i veckan, men det är ju definitivt lättare sagt än gjort.

Hur gör jag? Varje vecka har vi 160 minuter svenska. Skolveckan är ca 1400 minuter för eleverna, alltså ungefär 10% svenskundervisning. Vissa ämnen är tunga, t ex SO och NO. Det är inte läge att lästräna samtidigt som man ska ta in mycket fakta. Det är alltså ingen bra idé att använda SO- och NO-böcker som någon sorts lästräning. Lästräning innebär att träna upp läshastigheten, att skumma texten efter viktig information, att automatisera ordbilder, att träna djupläsning, sökläsning och andra lässtrategier.

Att bli bra på fotboll kräver träning, ibland mycket träning. Varför är det så svårt att förstå att läsning kräver träning? ”Jag kan redan läsa”, får jag ofta höra av eleverna. Jo, men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt effektivt, inte tillräckligt snabbt.” De hinner helt enkelt inte läsa det de ska för att klara målen, för att de läser för långsamt. Skolan är mycket textbaserad, vi använder alla medier vi kan tänka oss (film, bildspel, ljud, bilder) för att underlätta, men texten är ju också grunden i samhället i stort. Vi kan inte endast läsa barnböcker till vi är pensionärer. Vi måste klara av att ta till oss samhällsinformation, tidningar, betala räkningar, läsa beställningsvillkor och allt möjligt.

”Kan de få böckerna inlästa?” är en fråga föräldrar ofta ställer. Jo, det kan de få, och t ex dyslektiker har rätt att få det. Men det är inte dyslektiker vi pratar om här. Det är ungar som tror att de kan skjuta en boll i krysset utan att ha varit med på en enda fotbollsträning. Hjälper det de barnen att ta bollen och lägga den i målet?

Jag pratar om bokläsning vid varje utvecklingssamtal. Läs några sidor per dag. Det tar tjugo minuter. Läs tillsammans. Läs lätta böcker och läs lite svårare böcker. Läs faktatidningar. Läs serietidningar. Läs nånting! Här måste ju föräldraansvaret ta vid, eller har jag fel?

Uj, jag behövde bara skriva av mig lite. Hoppas ni har överseende med det.

Dessa fantastiska sagor

I min sjua arbetar vi med myter. Då främst nordiska och grekiska myter. Varje gång jag läser dessa berättelser så slås jag av hur mycket som är plockat från dem. Beskrivningen av Ragnarök är utan tvivel inspirationen till t ex slaget vid Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, men även andra stora fantasyslag. Idén om magi, om evig ungdom om svek, kärlek och det onda mot det goda. Ja, allt för sjutton.

Jag har i grunden lite svårt för just idén om gott och ont, men jag kan inte låta bli att le när jag läser just skildringen av Ragnarök. Där Loke ställer sig i täten av jättar och onda män, styr skeppet Nagelfar, byggt av döda mäns naglar (alltså, bara den idén. Jävlar, vad häftigt!). Oden i täten av gudaarmén, einhärjar och valkyrior. Det är starkt. Det starkaste av allt kanske är att det går åt helvete. De goda vinner inte. Inte de onda heller. Alla förgås, dödar varandra i en ohygglig strid. Världen blir åter ett kaotiskt mörker. Tanken om den återupplivade Balder som ljusets gud känns som en efterkonstruktion i kristendomens antågande. Det kanske inte är så, men det känns så. Att sluta i mörker skulle vara så mycket bättre.

Fler deprimerande resultat

Varje år gör vi svensklärare på vår skola ett antal läs- och skrivtest med våra sjuor och åttor, ibland även niorna. Varje år ser resultaten överlag illa ut, och lite sämre blir det också för varje år. Testerna är utformade av psykologiförbundet och innefattar läsförståelse, ordförståelse, läshastighet och stavning. Man kan ha vilka åsikter man vill om testerna som sådana, men jag tror faktiskt att resultaten skulle se lika illa ut vilka tester man än använde. Det är ju bara att titta på ett test som t ex PISA för att se likheter mellan försämrade resultat hos svenska ungdomar, både i läsförståelse och matematik.

Då kommer jag tillbaka till det där igen – läsvana. Jag har svårt att tänka mig att det är någon sorts dyslexiemidemi som sprider sig i Sverige. Dyslexi är verkligt och jag vill absolut inte förringa de som lider av det, men att den allmänna läsförmågan (läshastighet och förståelse) skulle ha hela sin förklaring i att majoriteten av alla ungar (mest pojkar) helt plötsligt lider av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, det köper inte jag.

Jag vet hur svårt det är att få mina grabbar att läsa. Jag har lagt ner många tusenlappar på att hitta böcker som passar, som är roliga och som lockar till vidare läsning. Det är klart att alla föräldrar inte har de tusenlapparna, men att skaffa ett lånekort på närmsta bibliotek är faktiskt gratis. Där kan man dessutom få tips av proffs, man kan provläsa böckerna, ta en lugn stund och bara bläddra, titta och lukta. Jag minns att en av de bästa stunderna med att gå på stan med morsan när jag var liten, var att ta den där svängen in på bibblan. Vi var inte på stan så ofta eftersom vi bodde på landet och hade en bra bit att åka, men aldrig att vi lämnade stan bakom oss utan att ta den där turen bland barn- och ungdomsböckerna. Undrar hur många av dagens föräldrar som gör det?