Att skriva är en plåga

För många människor är hantverket forma bokstäver på ett papper till ord och meningar som hänger ihop med varandra det värsta som finns. De hatar det. De tycker att det tar för lång tid, att det är svårt, att det är onödigt, att det är krångligt eller att det är slöseri med energi. För en inbiten skrivare är detta svårt att förstå och ibland visas väldigt lite tolerans mot att alla inte tycker det är kul att skriva.

Jag stöter ihop med skrivandets plåga varje dag på svensklektionerna. Nu lyder jag under den kursplan som säger att du måste kunna skriva olika sorters texter för att nå kunskapskraven i svenska, så då gäller det att verkligen plocka fram alla sorters knep jag har i rockärmen för att få skrivovilliga att formulera någonting. Ibland lyckas de att knäcka koden och faktiskt tycka att det är hyfsat kul, men ibland så ger de upp. Det är lite sorgligt att se, men man får ta nya tag en annan dag.

Poängen med kursplanen i svenska är inte att 100% av alla elever som lämnar skolan ska bli författare. Inte heller behöver de tycka att skrivande är kul, men de ska kunna uttrycka sig så pass bra så att missförstånd minimeras eller begripligheten blir så god som möjligt. Detta för att klara av ett liv som medborgare i Sverige, för att kunna söka jobb, för att kunna skriva e-mail till sina barns lärare, till myndigheter eller insändare till tidningar. Novellen eller berättande texter måste inte stå i centrum i svenskundervisningen, även om den många gånger gör det, kanske främst i de lägre stadierna. Kanske borde vi lägga fokus på andra sorters texter istället? Sådana texter som är mer troligt att en Svensson kommer i kontakt med under sitt vuxna liv. Vad säger ni? Är skolan fel ute när det ska ”berättas” så mycket i skrift?

En spännande inblick

I skolan kan man få på söndagkvällarna i SVT2. The School heter programmet och är en dokumentärserie om en brittisk skola. Jag anser att det ger en hyfsat bra bild av skolvärlden, som faktiskt inte skiljer sig så mycket från den svenska.

Det finns dock en punkt där den skiljer sig rätt rejält och det är resurser. I de flesta brittiska skolor finns det ”tillsynspersonal”, oftast lärare som har det i sin tjänst, dvs de undervisar mindre. Det finns ibland också ett team som sköter kontakterna mellan skola och hem, så att det inte ligger på lärarna. Övervakningskamerorna tänker jag inte kommentera, mest för att jag inte vet hur jag ställer mig i frågan, men att det även kostar en del personal är ju klart.

I min kommun är den senare trenden att jämföra sig med andra kommuner, bland annat Arjeplog, och genom detta dra ner på resurserna i skolan då andra kommuner ”minsann klarar sig med mindre resurser”. Att samtliga resurser till skolan jämfört med innan kommunaliseringen har sjunkit med miljardbelopp är tydligen en annan sak, det behöver man inte bry sig om.

Barn behöver inte lära sig mindre för att det är lågkonjunktur. Barn har inte mindre behov för att kommunen har mindre pengar.

Granskning?

Just nu pågår en artikelserie om skolan i Katrineholms kuriren. Jag blir alltid skeptisk när journalister ska ”granska” skolan. Att vara på besök en vecka ger inte en samlad bild av vad det innebär att vara lärare och det säljer varken lösnummer eller lockar läsare om man inte brer på lite – putsar ”sanningen” en smula. Allmänheten har en förmåga att tro att det som skrivs i tidningen är sant. Punkt slut. Sant.

Häromdagen var rubriken: ”Lektioner avbryts dagligen av bråk” (eller något liknande). Den antyder att det bråkas friskt jämt och ständigt på skolorna. Visst blir det bråk ibland, och denna höst har varit ovanligt stökig, men i genomsnitt kanske det är ett bråk varannan vecka. Det är ofta samma elever som är inblandade också. Resten märker knappt av det.

En annan faktauppgift som brukar skrämma vanligt folk är när det slås på stora rubriker om måluppfyllelsen. Ca 20% är inte godkända! Nej, men 80% är godkända. En del av de 80% har dessutom VG och MVG. Det finns många förklaringar till varför man inte blir godkänd, men dessa förklaringar brukar lätt ignoreras och det hela faller på läraren. Det är klart att vi ska kämpa för att öka måluppfyllelsen, med det kommer aldrig att bli 100% – inte förrän någon idiot får för sig att lärare ska ha lön efter vilka betyg de sätter, för då kan jag lova att alla ungar blir godkända, oavsett om de har varit i skolan eller inte, oavsett om de visar att de kan något eller inte, oavsett om de har uppfyllt några mål överhuvudtaget. Ingen är så dum så att han skjuter sig själv i foten.

Jag kan ge många exempel på varför man inte får betyg, men jag tror att de flesta kan räkna ut det själva. En ledtråd är närvaro och en annan språkkunskaper. Ibland är det lärarens ”fel” att eleven inte blir godkänd. Ibland kan vi inte putta stenen uppför hela berget för att tiden, orken, kunskaperna och kreativiteten är slut. Ibland får vi inte den stöttning vi behöver för att i vår tur klara av att stötta. Det är väldigt sorgligt och stressande när det blir så.

Härliga elevstunder

När är lärarjobbet som bäst?

Här är några exempel:

– grammatikövningar i en sjua. Alla (ja, faktiskt, även om man får peta på en del) jobbar med uppgifter i boken. Efter halva lektionen är det någon som utbrister: ”Elin, jag fattar nu!”

– delar ut rättade prov i en sjua. Alla är godkända. ”High five!” ropar någon och high five:orna går som vågen genom klassrummet.

– filmanalys i en åtta. Analysen sker till viss del under filmens gång. ”Det där är ‘skurken’ – det fattar man för att han tittar på honom så där neråt.” och ”Ah, vändpunkten! Eller hur? Har jag inte rätt?”

– skriva spökhistorier på engelska i en sjua. Alla (ja, faktiskt) sätter igång efter att ha fått några startmeningar. Pennorna glöder. Jag myser.

Hur fräck kan man vara?

Jag har en klass åtta i svenska som tjatar om att de vill läsa och arbeta med mina böcker på svenskan, men det känns ju lite sådär att gå till chefen och begära att få köpa in mina egna böcker till skolan. Just nu är det ändå inte aktuellt för att vi har inköpsstopp, men i januari kommer det nya pengar.

Egentligen skulle det inte vara några problem eftersom vi brukar köpa in två-tre klassuppsättningar med skönlitteratur per år, men då är det böcker som svensklärarna tillsammans beslutar om samt vill arbeta med i klasserna.

Jag kommer i alla fall vara så fräck så att jag frågar. Det handlar om 4000 kr för skolan. Det är en fjärt i rymden jämfört med hur mycket pengar vi lägger på läromedel varje år. Det vore riktigt kul att arbeta med De två odjuren med en grupp fjortonåringar, speciellt med tanke på att det inte är enbart heterosexuell kärlek som skildras där. Intressant att se reaktionerna, vilka de än blir…

Lästräning för storgrupp

Nej, här finns ingen universallösning, snarare ett rop på hjälp. Jag står inför det pedagogiska problemet med en lässvag grupp. Det är inte fyra eller fem lässvaga. Det är 18 lässvaga i en grupp på 24. Helst av allt skulle jag vilja tvinga dem att läsa en bok i veckan, men det är ju definitivt lättare sagt än gjort.

Hur gör jag? Varje vecka har vi 160 minuter svenska. Skolveckan är ca 1400 minuter för eleverna, alltså ungefär 10% svenskundervisning. Vissa ämnen är tunga, t ex SO och NO. Det är inte läge att lästräna samtidigt som man ska ta in mycket fakta. Det är alltså ingen bra idé att använda SO- och NO-böcker som någon sorts lästräning. Lästräning innebär att träna upp läshastigheten, att skumma texten efter viktig information, att automatisera ordbilder, att träna djupläsning, sökläsning och andra lässtrategier.

Att bli bra på fotboll kräver träning, ibland mycket träning. Varför är det så svårt att förstå att läsning kräver träning? ”Jag kan redan läsa”, får jag ofta höra av eleverna. Jo, men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt effektivt, inte tillräckligt snabbt.” De hinner helt enkelt inte läsa det de ska för att klara målen, för att de läser för långsamt. Skolan är mycket textbaserad, vi använder alla medier vi kan tänka oss (film, bildspel, ljud, bilder) för att underlätta, men texten är ju också grunden i samhället i stort. Vi kan inte endast läsa barnböcker till vi är pensionärer. Vi måste klara av att ta till oss samhällsinformation, tidningar, betala räkningar, läsa beställningsvillkor och allt möjligt.

”Kan de få böckerna inlästa?” är en fråga föräldrar ofta ställer. Jo, det kan de få, och t ex dyslektiker har rätt att få det. Men det är inte dyslektiker vi pratar om här. Det är ungar som tror att de kan skjuta en boll i krysset utan att ha varit med på en enda fotbollsträning. Hjälper det de barnen att ta bollen och lägga den i målet?

Jag pratar om bokläsning vid varje utvecklingssamtal. Läs några sidor per dag. Det tar tjugo minuter. Läs tillsammans. Läs lätta böcker och läs lite svårare böcker. Läs faktatidningar. Läs serietidningar. Läs nånting! Här måste ju föräldraansvaret ta vid, eller har jag fel?

Uj, jag behövde bara skriva av mig lite. Hoppas ni har överseende med det.

Nej-sägare – vik hädan!

Men, oj, vad jag är trött på nej-sägare. Det riktigt gör ont i kroppen av alla ”hm, nej, det går inte” eller ”det skulle aldrig funka” som jag stöter på varje dag. Vad är det för fel att testa? Varför är ”Hm, nej, det funkade visst inte” så himla farligt?

Jag menar inte att man laga saker som fungerar, utan att faktiskt laga saker som inte fungerar – inte alls faktiskt. Jo, jag pratar till exempel om dataparken på grundskolan där jag arbetar. Nu är det risk för att jag blir bitter, men man blir lätt bitter när man inser att slaget är förlorat, att mina år av kamp inte har gett ett skit och att ingen politiker eller tjänsteman faktiskt bryr sig – samtidigt som hela gymnasieskolan har fått nya MacBooks, både lärare och elever.

Vi hade gjort en beställning på åtta nya bärbara datorer för att täcka det akuta behovet för några elever med läs- och skrivsvårigheter (både dyslexi och motoriska problem). Elevhälsan, de som utreder elever, har rekommenderat att dessa elever behöver arbeta på dator. De har också sagt att tilläggsbeloppet som de delar ut kan gå till att köpa in datorer – vilket vi då gjorde. Men – den beställningen satte Bildningsförvaltningen stopp för och tog tillbaka, för ”det går ju inte”.

”Varför går det inte?” frågade jag då självklart och då kom en radda dumma påståenden förtäckta till frågor: Vem skulle stå för supporten? (jo, jag eller dataansvarige på skolan) Vem kollar licenser? (hm, vi har kommunlicens på alla program som inte är gratisprogram). Vad händer om eleven byter skola? (inom kommunen – datorn följer med. Friskola – datorn lämnas tillbaka.) etc. etc.

Det skulle funka. Av någon anledning så funkar det att 3000 gymnasieungdomar har en egen MacBook. Varför skulle det INTE funka att åtta elever på grundskolan har en bärbar dator för att nå målen i ämnena? Men, shit, säger jag bara.

Londonlandning

Tillbaka efter att ha landat i London på vår hemliga resa. Jag har varit där fyra gånger tidigare, men staden är stor och man hittar alltid något nytt att göra, bl a åkte jag London Eye för första gången, jag åt en fish and chips på den äldsta puben söder om Themsen och vi spelade in en hel drös med små filmer där vi spelar upp engelska dialoger på kända platser. Dialogerna kan t ex se ut så här:

”Excuse me, do you know anything about this building?”
”Yes, this is St Paul’s Cathedral and it was built by Christopher Wren after the great fire in 1666.”
”That’s interesting. I hear they have four sermons every day.”
”Yes, that’s right.”

And so on and so on. Poängen är att precis innan vi åkte redovisade våra sjuor sina Londondialoger – men i klassrummet med en projekterad bild av platsen i bakgrunden. Därför tyckte vi att det var en himla bra idé att göra det on sight så att säga. Det ska bli kul att se elevernas reaktion. Vi får se om jag lägger upp en liten filmsnutt här. Bilder har jag i alla fall:

Tung vardag

Vissa dagar är tyngre än andra. Denna dag har jag fem lektioner på raken med fem eller tio minuters mellanrum. Det är tungt.

Det är också tungt att jag laddade upp lite bilder på fotolia.com för att se om någon ville köpa dem. Ingen av bilderna blev godkända av någon underlig anledning. Det stod en lång lista på orsaker som kunde vara möjliga men jag tyckte inte att någon av dem stämde in på mina bilder. Dessutom har jag sett betydligt värre (fula) bilder på fotolia som är till salu. Hm, undrar, undrar. En av bilderna var denna:

Nåja, det finns fler tunga saker att tyngas av. Till exempel att min man jobbar kväll denna vecka och jag är ensam med barnen. Hämta, lämna, laga mat och allt sånt vardagsslit.

Men det finns ju alltid ljusmoln. På lördag åker jag på en hemlig resa. Vet inte vart jag ska, men ut i Europa blir det iaf. Skönt med en resa.

Fortsatt kamp

För er som undrar hur det går med min kamp för bättre skola och bättre IT-utrustning i kommunen så kan jag meddela att jag har varit i kontakt med den högste av de högste. Nej, inte Gud och inte Reinfeldt heller, men kommunchefen har jag mailat med och nu har han sagt: ”Vi planerar att ha en ny ledning på plats den 1/11. Era problem kommer att lösas.”

Det låter väl guld, eller hur? Tyvärr lämnar han ingen tidsplan så när problemen är lösta får väl framtiden utvisa. Jag gjorde också klart för karlen att vissa av problemen endast kan lösas genom att utrustning byts ut och att det köps in fler datorer.

På tisdag träffar jag en annan höjdare, nämligen ordförande i bildningsnämnden. Tur att jag har döttrarna Holmerins elaka ögon att spänna i henne om hon trilskas 😉
(och nej, det är inget hot – bara ett skämt.)