Är det något som jag älskar med det svenska språket så är det ”o”. Den här förmågan att skapa motsatser av ord bara genom att lägga till en enda bokstav. Det är fantastiskt och kul.
osnygg
okul
oordning (min favorit)
okär
opank
ooooo, bara att fortsätta
Något som debatteras mycket nu är pronomet ”hen” som är tänkt att vara könsneutralt och därför oproblematiskt ur ett genusperspektiv. Det är ju bara det att ordet i sig är så problematiskt att det väger upp alla ”lösningar” som det skulle bidra till. För min egen del kan jag inte låta bli att släppa upp en suck och rulla lätt med ögonen varje gång jag ser ”hen” istället för han/hon.
Anette Skåhlberg på förlaget Sagolikt reagerade också på ordet ”hen” genom att ge ut en barnbok ”Känn med hen”. Hon säger: ”Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har.”
Helt rätt, anser jag. Dessutom så får jag direkt bilden av en höna när jag läser hen. Därför blir ordet ”hen” feminint för mig (förutom att det är så fult) och därmed är vi tillbaka där vi började. Faktum är att jag känner mig lite obekväm över att man måste gömma könen. Är det fult att vara kvinna, man, intersexuell, asexuell eller what ever?
Om man vill skriva helt könsneutralt så finns redan den och det. De funkar i text om man gör det på ett subtilt sätt och inte upprepar dem i tid och otid.
Jag vet att det är en smaksak, men jag har så svårt för talstreck (eller tankestreck) i replikskiften istället för citattecken. Det största problemet jag har med det är estetiskt. Jag tycker att det är fult. Ett sekundärt problem är att jag tycker att det ibland kan försvåra läsningen, speciellt om man gör inskjutna beskrivningar i replikerna. Jämför:
”Hon springer fortare än vinden.” Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra. ”Bara en minut kvar.”
– Hon springer fortare än vinden. Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra. Bara en minut kvar.
Det kanske är petigt, men vill man vara tydlig så tycker jag att man ska använda citattecken och inte talstreck. Det är klart att man kan göra nytt stycke, men då blir det konstigt med den senare repliken:
– Hon springer fortare än vinden.
Lisa stirrar på klockan. Snart halv fyra.
– Bara en minut kvar.
Och då måste man lägga till små irriterande ”sa hon” och ”sa han” efter för att inte skapa total förvirring. Hm, I think I’ve made my point.
För många människor är hantverket forma bokstäver på ett papper till ord och meningar som hänger ihop med varandra det värsta som finns. De hatar det. De tycker att det tar för lång tid, att det är svårt, att det är onödigt, att det är krångligt eller att det är slöseri med energi. För en inbiten skrivare är detta svårt att förstå och ibland visas väldigt lite tolerans mot att alla inte tycker det är kul att skriva.
Jag stöter ihop med skrivandets plåga varje dag på svensklektionerna. Nu lyder jag under den kursplan som säger att du måste kunna skriva olika sorters texter för att nå kunskapskraven i svenska, så då gäller det att verkligen plocka fram alla sorters knep jag har i rockärmen för att få skrivovilliga att formulera någonting. Ibland lyckas de att knäcka koden och faktiskt tycka att det är hyfsat kul, men ibland så ger de upp. Det är lite sorgligt att se, men man får ta nya tag en annan dag.
Poängen med kursplanen i svenska är inte att 100% av alla elever som lämnar skolan ska bli författare. Inte heller behöver de tycka att skrivande är kul, men de ska kunna uttrycka sig så pass bra så att missförstånd minimeras eller begripligheten blir så god som möjligt. Detta för att klara av ett liv som medborgare i Sverige, för att kunna söka jobb, för att kunna skriva e-mail till sina barns lärare, till myndigheter eller insändare till tidningar. Novellen eller berättande texter måste inte stå i centrum i svenskundervisningen, även om den många gånger gör det, kanske främst i de lägre stadierna. Kanske borde vi lägga fokus på andra sorters texter istället? Sådana texter som är mer troligt att en Svensson kommer i kontakt med under sitt vuxna liv. Vad säger ni? Är skolan fel ute när det ska ”berättas” så mycket i skrift?
Måste passa på att tipsa om ett läsvärt inlägg om att gå ifrån förlagskontrakt till eget förlag. Det är författaren Kim M. Kimselius som berättar om sin resa. Mycket gripande.
Några hatar dem, andra älskar dem. Oavsett vad man tycker om dem så är viss miljöbeskriving nödvändig för att ge djup, stämning och rum till berättelsen. Tricket är väl att skriva miljöbeskrivningar som känns som en del av handlingen och inte ett stycke av uppradad information.
Ett sätt att göra detta är att låta miljön spela en del av handlingen och interagera med karaktärerna. Lätt, va? Hm… nej – det är inte lätt. Jag ska dock försöka ta några exempel:
Möblerna i rummet var slitna. Stolen vid kortändan på konferensbordet såg ut att gå sönder vilken sekund som helst och bordet var fullt av ringar efter kaffekoppar. (uppradande)
Ted drog ut stolen och satte sig, men knaket som ekade genom rummet fick honom genast att resa sig. Med viss försiktighet slog han sig ner på en annan och rättade till slipsen. Medan han väntade gnuggade han bort en av de många ringarna som kaffekoppar lämnat efter sig. Hade Bergström sagt upp avtalet med städfirman, eller? (interagerande)
Jag själv föredrar den nedre texten. Den säger inte bara något om rummet utan också om Ted och Bergström (eller Bergströms företag). Det kan vara något att ha i huvudet när man skriver.
Läste ett inlägg på rosenfönstret om hur man gestaltar känslor, och då speciellt hos en person som inte är expressiv. Jag brottas ofta med problemet själv, speciellt när det handlar om de mer kärleksfulla eller sorgsna känslorna som jag vill gestalta. Ilska är relativt lätt att gestalta i alla fall då mina karaktärer är relativt våldsamma när de blir arga, men kärlek vill jag ju inte att de ska övergå i något slisk.
En del har reagerat på att speciellt Edwin verkar vara känslokall, och det är han till viss del. Han har ingen direkt erfarenhet av kärlek och vill hellre ha fysisk närhet – i vilken form som helst. Medan kvinnan han träffar på ser till det praktiska först och främst. Kärlek eller inte – de måste hålla ihop. De har inget val.
Linn, den andra kvinnan han träffar är en oerfaren och hormonförvirrad tonåring. Hon skulle troligen kunna falla för vem som helst som charmar strumporna av henne. För mig är det inte konstigt att hon faller för honom trots att han är ganska osympatisk emellanåt. Jag hoppas att känslorna framgår utan att jag skriver det rakt ut. Jag hoppas att läsarna kan se mellan raderna och förstå de olika karaktärernas motiv utan att det är uttryckt. Det får väl tiden visa.
Jag lever i många världar. Den primära är inte alltid den jag bäst trivs i, men jag är ju liksom fast här, med jobb och familj och hus och räkningar. Just nu vill jag helst av allt leva i Tamriel, eller Skyrim för att vara mer exakt. Omgivningen är så fantastiskt vacker och inspirerande. Min hjärna går på högvarv när det handlar om att använda liknande scenario i egna berättelser. Även om jag är ledig så känns vardagen ofta väldigt grå jämfört med drakstrider och muskulösa krigarmän eller krigarkvinnor.
Jag har spelat en hel del fantasyspel och det finns brister i alla, tyvärr är Skyrims största brist karaktärgalleriet. Det finns ett par som är lite mer spännande, men till skillnad för t ex Dragon Age så har konstruktörerna inte brytt sig om att ge dem djup. De säger samma sak hela tiden och berättar inte något om sig själva. De har inte heller direkt några egna quests, så de hänger bara med som en irriterande side-kick. Det ger ju dock eld till min egen fantasi och jag har redan fantiserat ihop ett par fan-fiction berättelser. Jag har dock inte skrivit ner dem än, kanske jag gör det någon gång eller så får de bara leva i mitt huvud.
När jag skriver på eget material känns det också som om jag lever i två världar. Den vanliga och den påhittade. Ibland kommer jag på mig själv att prata med mig själv (eller med en tänkt rollfigur) och ser mig generat omkring för att se om någon har märkt mitt tillfälliga bortfall från den verkliga världen. När jag är mitt uppe i skrivande lämnar jag denna verklighet betydligt oftare, lite för ofta för mitt eget bästa egentligen och vardagslivet får lida för det. Tvätthögarna blir högre, disken möglar och mat blir ofta i form av snabb ”ihopsvängning”. Hm, tur att jag inte lever så jämt.
Det är lätt att bli blind för sin egen text. Det är också lätt att bli förälskad i sin egen text, faktiskt lika lätt som att hata den. Av den anledningen är det bra att ha andra människor som läser och kommenterar. Det är guld värt.
Att hitta bra testläsare tar tid och för en testläsare tar det också tid att läsa och kommentera. Tjänster och gentjänster är mycket användbart här. Har man vänner som också skriver så kan man byta manus med varandra. Skrivande personer ser ofta på texten på ett annat sätt än ”polaren”. Det är nämligen stor skillnad på att läsa, ge löpande konstruktiv kritik och hjälpa framåt, och att läsa för nöjes skull med kommentaren ”den var bra” eller ”jag gillade inte slutet”.
Ibland kan det vara en god idé att betala för tjänsten. Om man har tömt ut sina nära vänners goda vilja och sina skrivarvänners tid (om man inte kan ge något tillbaka) så finns det många lektörer, litteratur- och språkkunniga som är beredda att ge ingående kritik för en slant. Det kan kosta skjortan och det kan vara rätt överkomligt.
Via Johan Lindbäck fick jag nys på den här boken Prinsessan Kristalla. Prinsessan får till slut sin prinsessa i en klassisk saga. Häftigt med barnböcker som vågar stå ut lite – vrida och vända på könsroller, sexualitet och ”klassiska moment” i sagorna. För visst är det så att den stora starka mannen fortfarande ska beskydda kvinnan, även i moderna produktioner (och även om mannen är åtta år och kvinnan är vuxen).
I mina böcker må drakarnas hierarki inte vara på något sätt jämställd, men jag finner den ändå intressant ur normperspektiv. Nåja, ni har inte fått se så mycket av den – men läser ni inledningen till Niva, så får ni en glimt.
undrentideforlag.com 