Kategori: Skrivande

Kapitel eller inte kapitel?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Jag skriver mest bara på. Scenerna i mina berättelser skiljs åt med tre stjärnor eller någon annan figur. Jag har flera gånger tänkt att jag ska dela in i kapitel istället, men har inte hittat något bra system som passar mitt skrivande. Det känns för hårt att sätta nytt kapitel mellan varje scen, dels för att vissa scener är ganska korta och dels för att det inte finns någon direkt avgränsning som känns logisk.

Min senaste bok är förutom ”stjärnorna” indelad i sex delar. Min första bok var också indelad i delar, tre stycken för att vara exakt, men dessa tog jag bort senare. Att dela in i delar har mer praktiska förklaringar än logiska. Jag tycker att det är jobbigt att ha ett helt dokument med alla sidor i boken. Det är jobbigt att hitta och svårt att ha överblick. Om jag har delarna så är det lättare att fokusera på en bit i taget. Delarna är också till viss del indelade efter en dramaturgisk kurva, så jag vet vad jag ska fokusera på (återkommer till den dramatiska kurvan i något annat inlägg). Anledningen till att delarna blev kvar nu var att varje del är inspirerad av och knyter an till varsin sång. Det kanske var en darling som behövde dö, men jag gillar det för mycket för att vilja ta livet av den. Det kanske ter sig lite mystiskt för en och annan läsare, men det får väl vara så då.

Jag kan inte säga vad man bör göra; om man bör dela in i kapitel eller inte. Jag tror att man hittar ett sätt som passar en själv efter att man har skrivit på ett tag. Kanske jag också testar att göra kapitelindelning någon gång.

Yey, provtryck!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu har provtrycket för De två odjuren kommit och jag måste säga att jag är supernöjd. Det blev matt yta istället för glansig, marginalerna är perfekta och den känns mycket proffsig. Du kan beställa boken här och snart kommer den i nätbokhandlarna också. Jag hojtar förstås till, men det bästa priset finner du hos mig, plus att du kan få den signerad om du vill.

Körde hem från Eskilstuna nu i eftermiddags och slog hela tiden av hur vacker hösten är. Sol, guldlöv och gröna fält. Fantastiskt. Därför bjuder jag på en höstbild.

 

Var hittar man idéer som håller?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Det är inte lätt att bygga en bok. Ofta dyker en idé upp i huvudet, ett litet fragment av vad som skulle kunna bli något. De flesta idéer håller inte för en hel bok. Det skulle bli en långdragen och långsam bok med massor av utfyllnad för att händelsen som det hela kretsar runt inte är bokvänlig. Den är för kort.

Just nu har jag en idé som jag skulle vilja utveckla till en bok. Problemet är att jag vet att idén i dagsläget är för kort. Jag har inte heller något ordentligt slut på berättelsen, iaf inget som inte är helt förutsägbart. Det finns tre vägar att gå – ungefär som med mitt andra pågående projekt Niva – nämligen den mer lyckliga vägen, någon form av konsensus mellan parterna och sedan vägen till total tragedi. Ingen av vägarna känns bra och därför sitter jag fast. Många vill att böcker ska sluta någorlunda lyckligt, iaf så att man inte känner sig lurad efteråt. Andra tycker att det är för förutsägbart och ser hellre katastrof eller någon annan vändning.

Det är inte heller lätt att veta om idéen håller i längden. Det kan bara avgöras efteråt och då måste jag skriva ner den. Just nu läser jag bokmanus för fullt så mitt eget skrivande får vänta ett tag. Under tiden gror idéerna i huvudet.

Att välja en bok

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.

Att börja med en smäll

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Eller ”in medias res” som det heter med finare ord. Jag brukar alltid tipsa människor som vill skriva men som har svårt att komma igång att börja mitt i handlingen. Bara kör, liksom. Ett skott går av. En häst skenar. En kvinna skriker. En kvist bryts i skogen. Bara börja mitt i.

Ett helt annat tips är från en författare, vars namn jag har tappat på vägen: När du har skrivit klart hela ditt bokmanus, radera de första trettio sidorna (kan ha varit de första sextio sidorna också). Inte så himla dumt faktiskt. Jag provade det själv med De två odjuren och visst sjutton blev det bättre. Jag hade kanske kunna radera ännu mer, i alla fall enligt vissa testläsare, men jag kände att jag ville ha en liten anknytning kvar till Eldfloder, om än en mycket liten sådan. Boken är inte snabb. Den börjar inte med en smäll, inte en ljudlig sådan i alla fall. Första stycket låter så här:

Världen bakom Edwin försvann med tågets hamrande och lokets vissla skar in i pannbenet, men inte ens det väckte honom ur transen. Hela vägen från stationen styrde kroppen sig själv. Hjärnan kändes mosig och allt omkring honom var suddigt, förutom gatstenarna precis vid tåspetsarna. Han svängde av mot ån och yrseln fick världen att snurra. Med ena handen för ansiktet, lutade han sig mot vad som råkade finnas i närheten, men blev genast i vägknuffad. Mannen som han hade lutat sig mot svor och skakade på huvudet. Det som slumrade i Edwin vaknade upp och vreden flammade upp i ådrorna. Resväskan landade med en duns. Knäskålarna knakade när de träffade gatan. Nävarna knöt sig. Elden drog fram under huden, färgade husväggarna röda och pressade fram svetten ur porerna. I strupen skar ett vrål, men han satte handen för munnen och blundade. Sov. Lederna kyldes långsamt av. Sov nu.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det och nu känns det skönt att det snart finns på papper i en bok. Mina kommande projekt är mer inspirerade av In medias res. Båda börjar med en replik och sedan tar det ett tag innan läsaren har förstått hela scenen. Jag gillar upplägget och det är ju skönt att veta att jag kan variera mig 🙂

Om gestatning

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Det talas mycket och ”visa, inte berätta” eller ”show, not tell”. Det hela heter gestaltning på svenska och handlar om att inte berätta om saker utan att visa för läsaren som ”tvingas” dra sina egna slutsatser. Jag har skrivit lite kort om det tidigare i ett mer utförligt inlägg kring adjektiv och adverb.

Jag själv gillar att skriva suggestivt och gestaltande. Jag säger inte att jag alltid lyckas eller att jag är expert, men det kräver mer av mig som författare. Jag måste leva mig in, jag måste formulera mig noga för att variera texten, jag måste undvika att ta genvägar och jag måste ibland uppfinna nya metaforer eller liknelser. Det är det som lockar mig med skrivandet, förutom det själva förmedlandet av en underhållande histora förstås.

Dock ska det sägas att det finns texter där berättandet passar bättre än gestaltning, t ex sagor och vissa barnberättelser. Gestaltning kräver mer av läsaren. Det är mer abstrakt och läsaren måste vara mer aktiv i sitt läsande. Det kräver träning.

I skolan pratar vi om sökläsning och djupläsning. Det allra flesta trettonåringar fixar sökläsning på ett relativt effektivt sätt (hitta information och fakta ur en textmassa) medan djupläsning inte har tränats i lika stor grad, av naturliga orsaker eftersom man först måste träna avkodning, lässtrategier och just sökläsning innan man kan börja läsa mellan raderna.

Det är dock väldigt spännande att introducera djupläsningsträning i en ny klass, speciellt när man ser polletten trilla ner och en helt ny värld öppnar sig bakom texten. Det glimmar till lite i ungarnas ögon och de dyker ännu länge in. Då väcks verkligen min skrivlusta. Tänk vilken påverkan vi författare kan ha. 🙂

Gästbloggare: Desirée Fredlund

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Desirée Fredlund har skrivit boken Refuserad – Från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad som författare, utgiven av Duo Dito Förlag. Eftersom jag tidigare har berört ämnet och hon var intresserad av att gästblogga, bad jag henne skriva lite om hur man hanterar just refusering:

Hur plockar man upp sig själv efter att fått svidande kritik? Hur orkar man ha kvar tron på sitt skapande och hur går man vidare? Refuseringsbreven haglar in och du sitter med tårdränkta ögon och vill spola ner usb-minnet, där din roman bor, i toaletten.

Har ni hört talas om Stockdale? Jim Stockdale var högsta amerikanska befäl i det vietnamesiska fånglägret ”Hanoi Hilton” när vietnamkriget rasade. Han blev grymt torterad och hade ingen aning om han någonsin skulle få återse sin familj. Han gjorde allt för att hjälpa sina amerikanska medfångar att stå ut och överleva. Stockdale trodde alltid på segern i slutändan och han hade modet att möta den bistra verklighet han just då levde i. Det var så han överlevde och det var så optimisterna dog. Optimisterna trodde de skulle komma hem till jul, sen påsk och sen till sommaren. Till slut dog de av brustet hjärta. De som klarade sig var de som kämpade mot hunger och tortyr. De som visste att de inte skulle komma hem till jul. Men en sak visste de – att en dag skulle de åter kyssa marken där de en gång föddes.

När jag läste om Stockdale första gången förstod jag hur jag bättre kunde tampas med mina motgångar här i livet. Att å ena sidan acceptera den bistra verkligheten, men å andra sidan hålla fast vid en orubblig tillförsikt att till slut lyckas.

Och det är så jag gjort varje gång jag fått nobben av förlag. Svurit en stund, accepterat och sen fortsatt med att aldrig tro på annat än seger. Inte konstigt att ett förlag bad mig skriva boken: Refuserad – från amatör till proffs i den ädla konsten att inte bli publicerad författare. J

Hur det gick för Stockdale? Efter sju år i fängelset återvände han hem. Han avled 2005, 82 år gammal.

Tack Elin för att jag fick gästblogga hos dig!

/Desirée Fredlund

I väntans tider

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nej, jag är inte på smällen. Jag väntar på provtrycket på De två odjuren.

Det jag är mest nervös över är ifall omslaget kommer att ha rätt nyanser, att all text syns ordentligt, att upplösningen blev rätt och att beskärningen är rätt. Inlagan har jag inte lika stor oro för. Jag känner på mig att det kommer att se bra och luftigt ut.

Jag funderar samtidigt över om jag inte borde ta tag i projekt fyra snart nog. De där stackarna måste få ett avslut, men jag är lite småsugen på att sätta mig ner och skriva någon novell också. Jag och kollegan hade en idé om en akvariefisk som bara följer med strömmen och inte ser något utanför akvariets väggar, lite så som en del ungdomar tyvärr upplever världen. Det är inte så utvecklande att titta på omvärlden genom två sugrör och jag vill inget hellre i mitt jobb som lärare än att de slänger sugrören. öppnar ögonen och SER. Dessutom vill jag att de ska SE kritiskt.

Fick den här länken av en kompis och jag kan inte säga annat än att jag skriver under fullständigt.

Avslag

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Så du vill bli författare?

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur jag själv totalkrossades av en okonstruktiv människa. Det är inte lätt att inse, men jag måste förstå att en del av krossningen stod jag själv för. Jag tillät mig krossas helt enkelt. Det är svårt att inte ta kritik eller avslag personligt.

I den här artikeln tar Julie Schweitert upp tre saker som man kan tänka på när man får ett avslag från ett förlag eller förkrossande kritik från en testläsare:

1. Att inte ta det personligt.
Lätt att säga, svårt att göra.

2. Att se det som konstruktiv kritik.
Okej, det var inte bra nog – hur gör jag det bättre?

3. Att alla lektörer och redaktörer har olika smak.
Det en älskar, hatar någon annan. 

Jag tycker råden är bra, även om tvåan kanske är svårast att ta till sig. Jag måste åtminstone låta det gå lite tid, låta mig sörja och vara bitter en stund innan jag kan se på mitt bokmanus med nya ögon. Men eftersom jag vet att jag fungerar så, har jag ingen panik.