Lästräning för storgrupp

Nej, här finns ingen universallösning, snarare ett rop på hjälp. Jag står inför det pedagogiska problemet med en lässvag grupp. Det är inte fyra eller fem lässvaga. Det är 18 lässvaga i en grupp på 24. Helst av allt skulle jag vilja tvinga dem att läsa en bok i veckan, men det är ju definitivt lättare sagt än gjort.

Hur gör jag? Varje vecka har vi 160 minuter svenska. Skolveckan är ca 1400 minuter för eleverna, alltså ungefär 10% svenskundervisning. Vissa ämnen är tunga, t ex SO och NO. Det är inte läge att lästräna samtidigt som man ska ta in mycket fakta. Det är alltså ingen bra idé att använda SO- och NO-böcker som någon sorts lästräning. Lästräning innebär att träna upp läshastigheten, att skumma texten efter viktig information, att automatisera ordbilder, att träna djupläsning, sökläsning och andra lässtrategier.

Att bli bra på fotboll kräver träning, ibland mycket träning. Varför är det så svårt att förstå att läsning kräver träning? ”Jag kan redan läsa”, får jag ofta höra av eleverna. Jo, men inte tillräckligt bra, inte tillräckligt effektivt, inte tillräckligt snabbt.” De hinner helt enkelt inte läsa det de ska för att klara målen, för att de läser för långsamt. Skolan är mycket textbaserad, vi använder alla medier vi kan tänka oss (film, bildspel, ljud, bilder) för att underlätta, men texten är ju också grunden i samhället i stort. Vi kan inte endast läsa barnböcker till vi är pensionärer. Vi måste klara av att ta till oss samhällsinformation, tidningar, betala räkningar, läsa beställningsvillkor och allt möjligt.

”Kan de få böckerna inlästa?” är en fråga föräldrar ofta ställer. Jo, det kan de få, och t ex dyslektiker har rätt att få det. Men det är inte dyslektiker vi pratar om här. Det är ungar som tror att de kan skjuta en boll i krysset utan att ha varit med på en enda fotbollsträning. Hjälper det de barnen att ta bollen och lägga den i målet?

Jag pratar om bokläsning vid varje utvecklingssamtal. Läs några sidor per dag. Det tar tjugo minuter. Läs tillsammans. Läs lätta böcker och läs lite svårare böcker. Läs faktatidningar. Läs serietidningar. Läs nånting! Här måste ju föräldraansvaret ta vid, eller har jag fel?

Uj, jag behövde bara skriva av mig lite. Hoppas ni har överseende med det.

Mitt i allt mörker finns också ljuset

Det finns inget annat sätt att komma ur bitterheten eller mörker än att tvinga sig själv att bli glad – att tänka på bra saker, att sätta upp ett mål att se fram emot eller att säga till sin make: ”säg något bra om mig, annars jävlar!”

Så, nu är jag glad igen. Jag bläddrade lite i hjärnan och började tänka på alla berättelser som jag har där inne. Den jag blir gladast av att tänka på är berättelsen om den sorgsne mannen som träffar en kvinna som utmanar alla hans tidigare föreställningar om livet. Lite som den där filmen med Jack Nicholson. Det är ingen berättelse som jag kommer att skriva ner, men den är så där mysglad att tänka på. Hur hon nästan manipulerar honom till lycka och hur han får treva sig fram i deras förhållande för att inte stöta bort henne (inte för att hon skulle dra, hon ser bakom hans kalla yta). Trots försiktigheten klampar han dock i klaveret ett antal gånger och måste lära sig nytt.

Nej-sägare – vik hädan!

Men, oj, vad jag är trött på nej-sägare. Det riktigt gör ont i kroppen av alla ”hm, nej, det går inte” eller ”det skulle aldrig funka” som jag stöter på varje dag. Vad är det för fel att testa? Varför är ”Hm, nej, det funkade visst inte” så himla farligt?

Jag menar inte att man laga saker som fungerar, utan att faktiskt laga saker som inte fungerar – inte alls faktiskt. Jo, jag pratar till exempel om dataparken på grundskolan där jag arbetar. Nu är det risk för att jag blir bitter, men man blir lätt bitter när man inser att slaget är förlorat, att mina år av kamp inte har gett ett skit och att ingen politiker eller tjänsteman faktiskt bryr sig – samtidigt som hela gymnasieskolan har fått nya MacBooks, både lärare och elever.

Vi hade gjort en beställning på åtta nya bärbara datorer för att täcka det akuta behovet för några elever med läs- och skrivsvårigheter (både dyslexi och motoriska problem). Elevhälsan, de som utreder elever, har rekommenderat att dessa elever behöver arbeta på dator. De har också sagt att tilläggsbeloppet som de delar ut kan gå till att köpa in datorer – vilket vi då gjorde. Men – den beställningen satte Bildningsförvaltningen stopp för och tog tillbaka, för ”det går ju inte”.

”Varför går det inte?” frågade jag då självklart och då kom en radda dumma påståenden förtäckta till frågor: Vem skulle stå för supporten? (jo, jag eller dataansvarige på skolan) Vem kollar licenser? (hm, vi har kommunlicens på alla program som inte är gratisprogram). Vad händer om eleven byter skola? (inom kommunen – datorn följer med. Friskola – datorn lämnas tillbaka.) etc. etc.

Det skulle funka. Av någon anledning så funkar det att 3000 gymnasieungdomar har en egen MacBook. Varför skulle det INTE funka att åtta elever på grundskolan har en bärbar dator för att nå målen i ämnena? Men, shit, säger jag bara.

Rapport från SF- och Fantasydagen

Här finns Oskar Källners rapport från den 5 november i Uppsala. Eftersom jag inte hade kamera med mig, känns det lite så där att avlägga en lång beskrivande rapport. Jag är dock väldigt nöjd och ser fram emot nästa temadag. Den 10 december ordnas något liknande på Tekniska muséet och det kan gott hända att jag tar mig dit. Återkommer om det.

Jag räknade igenom mina bokexemplar som jag har hemma och insåg att jag bara har 20 ex kvar av Eldfloder. Den finns ju på adlibris och bokus (fast där står det att den är tillfälligt slut), men om man vill köpa en av mig (signerad) så är det läge att beställa.

 

Att slutföra det man påbörjat

Gryningstiger 2 skriver många bra tips om hur man slutför ett romanprojekt. Bland tipsen hittar vi bland annat: prioritera, strukturera och ta ditt skrivande på allvar. Mycket bra tips.

Jag kan egentligen bara hålla med i allt och lägga till att för mig är en synopisis mycket viktig. Detta märkte jag inte förrän långt in i mitt skrivande när jag försökte att skriva en roman utan synopsis. En novell går ju bra att hålla i huvudet, men en roman är för komplex och för detaljrik för att köra på känn. Det är också bra att göra lite enkla uppställningar som huvudpersonernas åldrar, utseende och egenskaper. Det viktigaste i hela detta arbete är att inse att det får ändras. Din synopsis får ändras. Dina karaktärer får ändras.

Det är ju din egen skapelse och under skrivandets gång kanske du märker att det måste ändras för att ge berättelsen djup, att hålla logiskt eller att bli intressant. Håll inte fast vid en idé som inte funkar, helt enkelt.

Jag kan inte skriva på ackord. Jag önskar ofta att jag kunde sätta upp personliga mål för mig själv, t ex att skriva 300 ord per dag eller liknande. Men det håller aldrig och skapar en otrolig stress. Är det någonting jag verkligen försöker undvika så är det att skapa onödig stress som tär på mig. Bättre en naturlig känsla av ”jag vill skriva klart”. Det händer att jag sätter upp mål, men då innefattar alltid dessa en lång eller oklar tidsrymd. Ett exempel kan vara: jag ska skriva ner huvudstoryn innan sommaren. Det räcker för mig.

Uppsaladag

Just nu sitter jag på tåget och äter en äcklig sj-macka på väg hem från eventet i Uppsala. En riktigt bra dag med trevliga människor och försäljning av böcker.

Efteråt blir jag genast sugen på att vara med på fler tillställningar. Förutom Swecon nästa år, så är det tydligen någon science fictiondag i Stockholm den 10 dec. Jag ska kolla upp det närmare.

Nästa gång ska jag vara betydligt bättre förberedd. Idag hade jag inte ens med mig en penna att signera med. Pinsamt.

De som följde min förra blogg kunde många gånger skratta gott åt ”Klant-Elin”. Nu finns en ny chans. För denna Elin, förutom att glömma penna, brydde sig nämligen inte om att kolla när tågen hem går, ”för nått tåg går det alltid”. Men, se, det gör det inte alls. Klant-Elin är nu strandad i Stockholm. Tur att föräldrar bor i Tälje, minsann.

När mystiken aldrig lättar

Funderar på att skriva en mystisk berättelse. Det finns för få historier med mystik, tycker jag. Det som vanligtvis brukar förstöra en mystisk berättelse, och ibland skräckberättelser, är när man som läsare får veta vad det var som var så mystiskt, eller vem mördaren/monstret/demonen etc är som slaktar folk, eller som smyger omkring och skrämmer skiten ur dem.

Frågan är ju då: skulle man känna sig lurad som läsare om det mystiska aldrig avslöjas? Om det bara finns där, skrämmer lite, skapar lite kuslighet och lite nyfikenhet för att sedan glida vidare och försvinna. Inga svar ges. Teorier, på sin höjd, men inga klara svar. Skulle det funka?

Science Fiction- och Fantasydag i Uppsala

Passar på att göra lite reklam för denna fantastiska dag i Uppsala nu på lördag. Det kostar ingentign och programmet ser ut så här:

11:00: Varför behandlar vi science fiction och fantasy tillsammans? Är det verkligen vettigt? En diskussion om skillnader, likheter och hur smart arrangemangets fokus egentligen är.

12:00: Illustratören och serietecknaren Jonas Anderson pratar om sin verksamhet.

13:00: Författarsamtal med fantasy-författaren Erik Granström.

14:00: Ylva Spångberg pratar om att översätta science fiction- och fantasylittatur.

15:00: Anna Gustafsson Chen berättar om kinesiska utopier och dystopier.

16:00: Serieskaparna Elin Fahlstedt och Lisa Medin diskuterar serier, science fiction, manga, och den nya serietidningen Utopi.

17:00: Författarsamtal med fantasyförfattaren Anders Björkelid.

18:00: Paneldiskussion om att ge ut science fiction och fantasy på eget förlag. Elin Holmerin, Anders Blixt, Oskar Källner och Mattias Lönnebo diskuterar utifrån sina erfarenheter.

Som andra punkter på nedervåningen kommer det att gå att köpa böcker och serier. Svärdssmeden Peter Johnson kommer för att prata om vad han gör, och vi kommer att anordna en kortnovellstävling.

Londonlandning

Tillbaka efter att ha landat i London på vår hemliga resa. Jag har varit där fyra gånger tidigare, men staden är stor och man hittar alltid något nytt att göra, bl a åkte jag London Eye för första gången, jag åt en fish and chips på den äldsta puben söder om Themsen och vi spelade in en hel drös med små filmer där vi spelar upp engelska dialoger på kända platser. Dialogerna kan t ex se ut så här:

”Excuse me, do you know anything about this building?”
”Yes, this is St Paul’s Cathedral and it was built by Christopher Wren after the great fire in 1666.”
”That’s interesting. I hear they have four sermons every day.”
”Yes, that’s right.”

And so on and so on. Poängen är att precis innan vi åkte redovisade våra sjuor sina Londondialoger – men i klassrummet med en projekterad bild av platsen i bakgrunden. Därför tyckte vi att det var en himla bra idé att göra det on sight så att säga. Det ska bli kul att se elevernas reaktion. Vi får se om jag lägger upp en liten filmsnutt här. Bilder har jag i alla fall: