I väntans tider

Nej, jag är inte på smällen. Jag väntar på provtrycket på De två odjuren.

Det jag är mest nervös över är ifall omslaget kommer att ha rätt nyanser, att all text syns ordentligt, att upplösningen blev rätt och att beskärningen är rätt. Inlagan har jag inte lika stor oro för. Jag känner på mig att det kommer att se bra och luftigt ut.

Jag funderar samtidigt över om jag inte borde ta tag i projekt fyra snart nog. De där stackarna måste få ett avslut, men jag är lite småsugen på att sätta mig ner och skriva någon novell också. Jag och kollegan hade en idé om en akvariefisk som bara följer med strömmen och inte ser något utanför akvariets väggar, lite så som en del ungdomar tyvärr upplever världen. Det är inte så utvecklande att titta på omvärlden genom två sugrör och jag vill inget hellre i mitt jobb som lärare än att de slänger sugrören. öppnar ögonen och SER. Dessutom vill jag att de ska SE kritiskt.

Fick den här länken av en kompis och jag kan inte säga annat än att jag skriver under fullständigt.

Fler deprimerande resultat

Varje år gör vi svensklärare på vår skola ett antal läs- och skrivtest med våra sjuor och åttor, ibland även niorna. Varje år ser resultaten överlag illa ut, och lite sämre blir det också för varje år. Testerna är utformade av psykologiförbundet och innefattar läsförståelse, ordförståelse, läshastighet och stavning. Man kan ha vilka åsikter man vill om testerna som sådana, men jag tror faktiskt att resultaten skulle se lika illa ut vilka tester man än använde. Det är ju bara att titta på ett test som t ex PISA för att se likheter mellan försämrade resultat hos svenska ungdomar, både i läsförståelse och matematik.

Då kommer jag tillbaka till det där igen – läsvana. Jag har svårt att tänka mig att det är någon sorts dyslexiemidemi som sprider sig i Sverige. Dyslexi är verkligt och jag vill absolut inte förringa de som lider av det, men att den allmänna läsförmågan (läshastighet och förståelse) skulle ha hela sin förklaring i att majoriteten av alla ungar (mest pojkar) helt plötsligt lider av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, det köper inte jag.

Jag vet hur svårt det är att få mina grabbar att läsa. Jag har lagt ner många tusenlappar på att hitta böcker som passar, som är roliga och som lockar till vidare läsning. Det är klart att alla föräldrar inte har de tusenlapparna, men att skaffa ett lånekort på närmsta bibliotek är faktiskt gratis. Där kan man dessutom få tips av proffs, man kan provläsa böckerna, ta en lugn stund och bara bläddra, titta och lukta. Jag minns att en av de bästa stunderna med att gå på stan med morsan när jag var liten, var att ta den där svängen in på bibblan. Vi var inte på stan så ofta eftersom vi bodde på landet och hade en bra bit att åka, men aldrig att vi lämnade stan bakom oss utan att ta den där turen bland barn- och ungdomsböckerna. Undrar hur många av dagens föräldrar som gör det?

 

Avslag

Så du vill bli författare?

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur jag själv totalkrossades av en okonstruktiv människa. Det är inte lätt att inse, men jag måste förstå att en del av krossningen stod jag själv för. Jag tillät mig krossas helt enkelt. Det är svårt att inte ta kritik eller avslag personligt.

I den här artikeln tar Julie Schweitert upp tre saker som man kan tänka på när man får ett avslag från ett förlag eller förkrossande kritik från en testläsare:

1. Att inte ta det personligt.
Lätt att säga, svårt att göra.

2. Att se det som konstruktiv kritik.
Okej, det var inte bra nog – hur gör jag det bättre?

3. Att alla lektörer och redaktörer har olika smak.
Det en älskar, hatar någon annan. 

Jag tycker råden är bra, även om tvåan kanske är svårast att ta till sig. Jag måste åtminstone låta det gå lite tid, låta mig sörja och vara bitter en stund innan jag kan se på mitt bokmanus med nya ögon. Men eftersom jag vet att jag fungerar så, har jag ingen panik.

Engelskans inflytande

Det diskuteras en hel del om engelskans inflytande på svenskan. Engelskan anklagas bland annat för att vara boken bakom särskrivning och utarmning av svenska uttryck. Jag vet inte hur mycket som är sant av det, men om jag gör en snabb ovetenskaplig undersökning av mina bekanta så är det de som har ganska svaga kunskaper i engelska som också särskriver mest på svenska. Jag kan alltså inte se någon koppling mellan bra färdigheter i engelska och dåliga kunskaper i svenska. Det är snarare så att de med överlag dåliga språkkunskaper även har dåliga kunskaper i svenska.

Något som jag dock har lagt märke till är att människor som läser och skriver mycket på engelska använder deras konvention med stor bokstav på viktiga saker även i svenskan. Det blir Januari och Statsminister istället för det svenska januari och statsminister.

Jag skulle påstå att jag är duktig på både svenska och engelska och det händer att jag blandar de båda språken, mest när jag talar. Det dyker upp engelska ord när jag talar svenska och tvärtom. Detta är inget problem eftersom jag bara behöver lite betänketid, men det kan vara ett störande problem i skrift, alltså att man skriver svengelska eller använder engelska skrivregler när man skriver på svenska. Det är här det blir viktigt att läsa litteratur på orginalspråk. Om jag vill skriva på engelska bör jag ta lite tid och läsa litteratur på engelska för att komma in i det. Och jag tycker att när man skriver på svenska så ska man hålla sig till svenska så långt det är möjligt.

Att komma till skott

Jag är en typ av människa som har ganska många intressen. (Tyvärr innefattar inte något av dessa intressen någon sport, vilket jag önskar att det gjorde eftersom jag skulle behöva röra på mig mera.) Men jag sysslar ofta med ett intresse i taget, nästan lite maniskt.

När jag väl skriver så skriver jag otroligt mycket och ofta. Jag lämnar världen därhän och ägnar mig åt skrivandet, till min familjs stora förtret. Jag kan klämma ur mig flera hundra sidor text på ganska kort tid, sedan tar jag paus på några månader eller till och med år, och gör annat: smycken, renovering, läser, fixar med trädgården, går upp i jobbet mm.

Andra människor verkar ägna väldigt mycket tid till att drömma: jag skulle vilja skriva en bok, jag skulle vilja jobba utomlands, jag skulle vilja renovera hemma. Jag själv har lite svårt att greppa det tankesättet eftersom jag ofta gör. Jag ägnar inte så mycket tid till planering (vilket ibland slår väldigt fel) eller till att drömma om saker som jag vet inte är realistiskt. Om jag känner att det inte kan ske inom en ganska nära framtid, pga ekonomi eller annat, så släpper jag det och sätter fart med något annat. Men vad gör man om man inte gör? Tittar på tv? Shoppar? Stirrar in i väggen? Det sägs att 1 av 3 svenskar drömmer om att skriva och ge ut en bok. Undrar hur många av dem som kommer till skott?

Jag tror drömmar är viktiga, men mål och planer är viktigare. Drömmer du om att skriva en bok? Skriv! (Och läs för den delen)

Det är ju antingen eller…

Ibland blir jag faktiskt imponerad av politiker. Tyvärr kanske jag inte blir imponerad av rätt anledningar.

Nu i veckan fanns en artikel i lokaltidningen om en eventuell upprustning av den skola jag arbetar på. Skolan är byggd 1921 och är i stort behov av upprustning. Vi har inga grupprum, dålig ventilation och snuskiga ytskikt – det är bara lite av det som behöver åtgärdas. Tre gånger tidigare har politiker gått ut (i valtider) och lovat att skolan ska rustas upp, efter valet har samma politiker hävdat att det inte finns några pengar. Vi har haft en provisorisk barack på skolgården sedan slutet av 70-talet. P-r-o-v-i-s-o-r-i-s-k. Senaste gången i detta så gick politikerna ut och sade att ”fas 1” på skolan skulle inledas – för att vi skulle tro och hoppas på att det någon gång kommer en ”fas 2” – vilket det aldrig fanns några planer på, istället diskuterades rivning av skolan.

Nåja, till saken. Nu – efter ca tio år – har de kommunala politikerna börjat förstå att de kommunala skolorna måste vara bra för att kunna konkurrera mot friskolorna. (Hm, känns som grundkriteriet för vilken skola som helst – att den ska vara bra.) För att vår skola ska kunna vara konkurrenskraftig så behöver politikerna satsa på skolan, alltså en renovering. Slutklämmen på artikeln är helt underbar – det roligaste sagt av bildningsnämndens ordförande hittills:

Anneli Hedberg (S), nämndens ordförande, föredrar resonemanget att Katrineholm behöver ha bra och attraktiva skolor för att konkurrera med eventuella friskolor. Därför ser hon den fortsatta renoveringen av Södra skolan som viktig.
– Jag tycker att det ska vara antingen eller.

Nu blir jag imponerad. Snacka om förmåga att hålla ryggen fri. Lovar inget, säger inget, väljer båda alternativen på samma gång. Antingen ska det renoveras eller så ska det inte det. Så, nu är det bestämt.

Vi pratade om att börja använda detta geniala uttryck i skolvardagen:

”Fröken, har vi prov i dag?”
”Det är antingen eller.”

”Ska vi ta med oss gympakläder på friluftsdagen?”
”Det är antingen eller.”

”Kommer jag få ett G i slutbetyg?”
”Det är antingen eller.”

Gud, vad skönt att slippa stå till svars!

Varför skriver vi så hemska saker?

argus så förs nu en liten debatt om krigsspel och det våld som figurerar i dessa. Det är ofta det dyker upp debatter om våld i rörlig media. Det var väl ett tag sedan som det diskuterades censur, men många är oroliga över vilken påverkan detta har på oss människor.

Alldeles nyss läste jag den här artikeln ur DN: Mordet i biblioteket. Det får mig undra över två saker.

1. Varför är litteraturern ”fredad” från diskussionen om påverkan?

2. Varför skriver många författare om så hemska saker?

En av mina favoritfilmer är Natural Born Killers. Den är väldigt våldsam, men det är inte därför den är bra, utan för att den ger svidande kritik till vår tids fascination av det, av mördare och kriminella. Filmen är några år gammal, men kritiken står fast. I DN:s artikel kan man läsa: ”Och varenda löpsedelsmördare får ett bokkontrakt om de är någorlunda skrivkunniga – annars får en journalist i uppdrag att skriva en intervjubok eller dylikt.” Så sant som det är sagt. Hemskt. Var ligger fokus i media om det har skett en tragedi? Jo, på förövaren. Den som man egentligen borde vända ryggen åt och glömma bort medan man ärar offren och minns dem.

Varför talas det (nästan) aldrig om litteratur som inspiration för våld och övergrepp? Enligt artikeln lär ju Lapidus skryta med hur hans bok Snabba Cash hittas hemma hos kriminella. Alla dessa skildringar av pedofili och incest som finns i böcker, både vilken-hemsk-barndomsböcker och kriminalare, någonstans sitter det säker någon jävel och blir kåt.

Jag säger inte att det inte ska skrivas sådana böcker, jag vill bara väcka tankar. Min egen bok Eldfloder innehåller många hemska scener. Blodet flyter på sidorna och det är en hel del sex inblandat också. Jag har efteråt funderat över varför jag skrev så våldsamt, men när jag skrev var jag så inne i det. Våld har ju alltid intresserat människan och har alltid varit närvarande i litteraturen – ibland glorifierat och ibland diskbänksskitigt.

Ibland längtar jag efter feel-good-litteratur, men den verkar allt svårare att få tag i. Jag har själv försökt skriva feel-good. Det är satans svårt för då måste man hitta något annat som kan upprätthålla spänningen, något annat än ond bråd död, psykologiska spel eller ondska. Men jag ger inte upp så lätt. Jag SKA skriva feel-good, kanske till och med feel-good Fantasy. Det ni!

Jag har ingen fantasi

Jo, det har jag visst, men det är inte sällan man får höra ovanstående kommentar från andra – gamla som unga. Det är svårt att veta hur andra människor tänker och vad de tänker på, men något jag verkligen inte förstår är hur man inte kan ha någon fantasi. Inget ont om dessa människor men jag förstår det bara inte.

Hur kan man inte ens föreställa sig en liten berättelse i huvudet? Hur kan man leva utan berättelser i huvudet? I min hjärna snurrar det hela tiden runt bilder, minnen, fragment av berättelser, påhittade händelser och verkliga händelser. Vad har man om man inte har det? Vad tänker man på?

Jag vet att jag har svårt att leva i nuet. Jag måste verkligen koncentrera mig för att vara ”nu”, för att inte glida bort i tanken. Är andra människor alltid i nu:et? Eller kanske alltid i framtiden (vad ska jag göra imorgon, på söndag, i vinter)? Om någon råkar säga ”svärd” så börjar en scen eller bild växa upp i mitt huvud. Om jag har tråkigt så roar jag mig själv med att spela upp en film i hjärnan. Om jag är rastlös så spelar jag teater med mig själv (urfånigt, jag vet). Jag vet att alla inte tänker lika snabbt eller att alla inte har lika lätt att hitta på, men det är ju långt ifrån ”ingen fantasi”. Vad tänker dessa människor på när de har tråkigt? Jag vill verkligen förstå. Det ingår ju i mitt jobb att arbeta med kreativitet och hur man stimulerar den. Finns det någon forskning på det här?

Funny mistakes

Apropå fel så blir det ju ibland riktigt lustigt:

Det var så tyst att om man släppte en nål skulle man höra när den slog i baken.
Elev år 9.

Det som är roligt med pandan är deras matsmältnings syster.
Elev år 9

Ungarna väger ca 100 g, blinda och helt vita.
Elev år 8 (Apropå kommatering. Hur mycket väger de som kan se och har färg?)

Och så tar vi några på engelska:

Billy the Kid was homeless for many years until death took his life.
Elev år 9

They burned every hose before they left the village.
Elev år 8

He was late because the school had already started.
Elev år 9