Kategori: Allmänt

Det är skönt att bråka

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

När jag var tonåring så kallade min mamma mig för bulldozer. Inte för att jag var tjock (det var jag inte, även om jag tyckte det själv) utanför att jag såg till att uttrycka min åsikt. Detta är en sanning med modifikation eftersom jag inte var lika snabb att uttrycka min åsikt när kompisarna var i närheten, men hemma var det definitivt inga problem.

Idag jobbar jag i skolan. De som bestämmer över min lön, över min arbetstid, över mina arbetsuppgifter och över mig, är muppar. Totala muppar. Jag ber om ursäkt om jag har kränkt Kermit eller Miss Piggy i detta uttalande, men jag hittar inget bättre ord. Titta på detta t ex: Elever ska dra in pengar till Friends.

Nog för att kommunens politiker och tjänstemän har hittat på mycket dumt i sina dagar, men detta tar allt priset. Det glider in en b-kändis på kontoret. En kändis med en ”vision”. Och de köper hela grejen! Inte ett uns till kritiskt tänkande, inte ett uns av respekt mot lärarna eller eleverna. Hjälp, säger jag bara.

I sådana här fall kan jag inte hålla käften. Jag vet att jag är besvärlig. Jag vet att jag sätter mig själv i klistret genom att öppet kritisera min arbetsgivare, men det ger jag faktiskt blanka sjutton i. Ser jag något som är fel eller tokgalet – då tänker jag säga det. Och det känns fruktansvärt skönt. Jag kan för mitt liv inte förstå mig på folk som sitter och gnäller på kammaren. Gå ut och slåss för det ni tror på! Jag önskar det fanns mer spunk i svenskarna. Men alla önskar väl att alla andra var som en själv.

Ibland är det väldigt ensamt på barrikaden, trots att jag vet att det finns många som håller med mig är det få som vågar göra sin röst hörd. Det är fegt, tycker jag. Dessutom skulle de säkert må bättre själva om de gapade lite om orättvisor och annat. Det lossar en del inom en. Det är skönt att bråka för rätt saker.

Nu till en liten parantes:

För alla er som undrar vad en lärare som är anställd i dagens skola kan tänkas hålla på med om dagarna så rekommenderar jag att läsa den här artikeln. Där har ni det. Det enkla svaret på frågan: Hur höjer vi meritvärdet och kunskaperna i den svenska skolan?

Det är ju antingen eller…

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland blir jag faktiskt imponerad av politiker. Tyvärr kanske jag inte blir imponerad av rätt anledningar.

Nu i veckan fanns en artikel i lokaltidningen om en eventuell upprustning av den skola jag arbetar på. Skolan är byggd 1921 och är i stort behov av upprustning. Vi har inga grupprum, dålig ventilation och snuskiga ytskikt – det är bara lite av det som behöver åtgärdas. Tre gånger tidigare har politiker gått ut (i valtider) och lovat att skolan ska rustas upp, efter valet har samma politiker hävdat att det inte finns några pengar. Vi har haft en provisorisk barack på skolgården sedan slutet av 70-talet. P-r-o-v-i-s-o-r-i-s-k. Senaste gången i detta så gick politikerna ut och sade att ”fas 1” på skolan skulle inledas – för att vi skulle tro och hoppas på att det någon gång kommer en ”fas 2” – vilket det aldrig fanns några planer på, istället diskuterades rivning av skolan.

Nåja, till saken. Nu – efter ca tio år – har de kommunala politikerna börjat förstå att de kommunala skolorna måste vara bra för att kunna konkurrera mot friskolorna. (Hm, känns som grundkriteriet för vilken skola som helst – att den ska vara bra.) För att vår skola ska kunna vara konkurrenskraftig så behöver politikerna satsa på skolan, alltså en renovering. Slutklämmen på artikeln är helt underbar – det roligaste sagt av bildningsnämndens ordförande hittills:

Anneli Hedberg (S), nämndens ordförande, föredrar resonemanget att Katrineholm behöver ha bra och attraktiva skolor för att konkurrera med eventuella friskolor. Därför ser hon den fortsatta renoveringen av Södra skolan som viktig.
– Jag tycker att det ska vara antingen eller.

Nu blir jag imponerad. Snacka om förmåga att hålla ryggen fri. Lovar inget, säger inget, väljer båda alternativen på samma gång. Antingen ska det renoveras eller så ska det inte det. Så, nu är det bestämt.

Vi pratade om att börja använda detta geniala uttryck i skolvardagen:

”Fröken, har vi prov i dag?”
”Det är antingen eller.”

”Ska vi ta med oss gympakläder på friluftsdagen?”
”Det är antingen eller.”

”Kommer jag få ett G i slutbetyg?”
”Det är antingen eller.”

Gud, vad skönt att slippa stå till svars!

Funny mistakes

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Apropå fel så blir det ju ibland riktigt lustigt:

Det var så tyst att om man släppte en nål skulle man höra när den slog i baken.
Elev år 9.

Det som är roligt med pandan är deras matsmältnings syster.
Elev år 9

Ungarna väger ca 100 g, blinda och helt vita.
Elev år 8 (Apropå kommatering. Hur mycket väger de som kan se och har färg?)

Och så tar vi några på engelska:

Billy the Kid was homeless for many years until death took his life.
Elev år 9

They burned every hose before they left the village.
Elev år 8

He was late because the school had already started.
Elev år 9

 

Landat

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Efter att första arbetsveckan och första magsjukan har blivit avklarade har jag landat i soffan där jag filosoferar över vad terminen kommer att ge.

En del människor har uppfattningen att man är helt dum i huvudet om man blir lärare, att dagens ungdom är djävulens avkomma och att skolan idag inte lär ut någonting överhuvudtaget. Det säger ju betydligt mer om personen ifråga än om läraryrket, men lite tokig kanske man måste vara för att jobba med så många arbetsuppgifter, med så mycket ansvar och med så pass dåliga resurser för en så pass dålig lön som vi har.

Denna första vecka har bjudit på överlämningar och elevvårdskonferenser eftersom jag tar emot en sjua. Det börjar alltid snurra i huvudet hur jag som lärare ska lösa klassrumssituationen, men jag vet av erfarenhet att det inte är någon idé att jaga upp sig innan jag faktiskt har träffat eleverna och fått en bild av dem. Jag ser fram emot skolstarten och jag ser fram emot utmaningen med en ny klass. Det gör mycket bara det. 🙂

Är du rädd för tystnaden?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Sover du med mobiltelefonen på sängbordet? Sätter du på tv:n när du är ensam hemma ”för att få sällskap”? Hur lång tid väntar du innan du börjar prata om folk runt omkring dig är tysta?

I dag tittade jag på första delen av BBC:s programserie Den stora tystnaden som går på SVT. Det känns nästan lite fånigt, men bara att se programmet var lite av ett uppvaknande. Eller snarare ett återuppväckande av kunskaper och tankar som jag redan hade, men hade lämnat nere i ett mörkt hörn av mitt medvetande. Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar tystnad. Jag hade glömt bort hur skönt det var att stänga av datorn, tv:n, mobilen och bara vara.

Jag träffar många ungdomar i mitt jobb som lärare och många av dem har en mobil fastvuxen i handen. Det som förut skämtsamt kallades för yupiienalle är många ungdomars snuttefilt – på riktigt. Utan telefonen blir de rastlösa, irriterade och griniga. Det kliar i hela kroppen. Det drar i fingrarna som längtar efter att få trycka på knappar eller glida över skärmen. Jag märker det på mina egna ungar också: ”Mamma, får jag sitta vid datorn/tv:n/leka med din mobil.” Skärmberoendet är inte att leka med. Jag känner av det själv. Till och med i reklampauserna passar jag ibland på att kolla lite e-mail eller liknande. Det är ju sjukt.

Personerna i programmet ”behandlas” med tystnad. Det är inte så att de är störda eller sjuka på något sätt, bara upptagna människor som känner sig utmattade och förvirrade av informationssamhällets ständiga stress. De får testa att bo en helg i ett kloster, med stunder av total tystnad, för att sedan åka tillbaka hem och försöka införliva detta i sin vardag. Ingen lyckas. Sedan väntar en vecka på en annan ”resort”, där de ska spendera en vecka i tystnad. Endast ett samtal om dagen med en andlig ledare får de ha. Jag avundas dem. Jag vill ha tystnad.

I sju år har jag arbetat som lärare på högstadiet. Under terminerna är jag väldigt känslig för ljud hemma. Ungarna får leka på nedervåningen, på övervåningen ska det vara tyst. Jag sänker tv:n, stänger av ljudet på datorn osv. Fast ändå så flimrar ju skärmarna där. Från och med nu ska jag stänga av helt. Det är nog inte så helt fel att gå ut och sätta sig i skogen någon timme.

I programmet fick de testa en lyssna-övning. Deltagarna fick blunda eller titta medan ledaren sa någonting i stil med:

Lyssna.
Bli medvetna om alla ljud omkring er.
Lyssna på ljuden utanför rummet.
Hör allas andetag, om ni koncentrerar er kan ni höra stjärnorna.
Ni kan höra någon röra sig. Ett papper prasslar.
Lyssna.
Ni kan höra ljusets låga.
Ni kan höra tystnaden.

Jag ska höra tystnaden. Helt klart.

En trött och ofokuserad text

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Ofta skiner skribentens sinnesstämning igenom texten, men aldrig har jag hittat ett så tydligt exempel på det som den här recensionen av Bilar 2.

Jag såg filmen idag och jag tycker inte heller att det är en bra film, men recensenten är så okoncentrerad att den angriper helt fel saker. För det första är det en barnfilm, så att säga att man ska vara barn för att uppskatta den är ju urlöjligt.

För det andra heter filmen ”Bilar”, den handlar om bilar. Det skulle man faktiskt kunna gissa sig till bara genom att läsa titeln, och ändå känner sig recensenten tvungen att påpeka att det är mycket bilar i filmen. Eh, ok…

För det tredje så tas genusperspektivet upp. Visst, det kan man kritisera, för är det något som stora filmbolag kan göra något åt så är det att lägga lite kraft på att inte falla in i gamla könsroller, men i det här fallet så är kritiken så uppenbart slapphänt att det blir blah. Bilar – penis. Så nu har jag gjort något för jämställdheten.

Nej, hela recensionen skriker: ”Jag vill inte skriva den här recensionen!!!” (Och samtidigt, ok, jag gör väl det dårå, eftersom jag måste betala bilskatten.) Dåligt, DN, dåligt. Ingen kvalité, överhuvudtaget.

Kampen mot texten

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag har aldrig kämpat med en text eller ett romanprojekt så som jag kämpade med De två odjuren. Det finns flera anledningar till detta.

För det första blev jag ombedd att skriva boken av mitt förlag och andra som ville veta hur det gick för Edwin och Isabell. Förstå mig rätt, jag är glad att jag blev ombedd, annars hade jag inte kommit så långt som jag har idag, varken med De två odjuren eller något av de andra projekten. Men jag hade ingen klar idé att utgå ifrån och det var jobbigt att komma igång. Den enda utgångspunkten jag hade var ett stycke ur bibeln där två odjur drabbar samman och slåss till döden (som heter just ”de två odjuren”, precis efter ”kvinnan och draken” som finns med i Eldfloder).

För det andra ville jag att berättelsen skulle kunna fungera helt fristående från Eldfloder. Ingen ska känna sig tvingad att läsa flera böcker bara för att förstå handlingen. Detta har jag lyckats med (till slut) *stolt*.

För det tredje så hade jag stora problem med strukturen när jag hade kommit så långt att jag fått ner en grundstory. Det var många personer, många parallella handlingar och jag visste inte var jag skulle lägga tyngdpunkten. Efter min första testläsare hade gått igenom manuset så strök jag ut två karaktärer helt. De finns inte med längre. Jag har även flyttat runt kapitel som aldrig förr. De har farit fram och tillbaka, runt och ut och in. Det var en väldigt jobbig process för det kändes inte som om jag hade koll alls. Det var verkligen ”kill your darlings” på högsta nivå.

Till sist fick jag problem med slutet. Jag hade allt klart i huvudet, men lyckades inte riktigt förmedla det till läsaren. Det hela avslutades med ännu en omskrivning och nästan 70 sidor extra text – och förstås ett nytt slut som öppnade upp för den tredje boken.

Det är smärtsamt och roligt att skriva en bok, men så här smärtsamt hoppas jag att det aldrig blir igen.

Och precis idag så skriver SvD om ”den svåra andra boken”, så passande, indeed.

Vansinnesverk

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Under några år har jag varit inblandad i och ansvarig för fantastikföreningen Catahyas novellantologier. Den tredje Tecken i aska och eld samt den fjärde Vansinnesverk, för att vara mer exakt. Arbetet är roligt och givande, även om det går åt mycket tid. Än så länge sitter jag som ordförande i antologirådet och i huvudet är jag i planeringsstadiet inför den femte antologin.

Vansinnesverk som kom ut 2011 finns att köpa i Catahyas butik för ynka 95 kr och då kan man ju passa på att köpa annat också. Novellerna utsedda av en jury och av ca 50 inskickade bidrag valdes 15 stycken ut. De flesta går i skräckens tecken, men det finns också fantasy- och science fiction-bidrag.

Framsidorna är gjorda av Maria Helena Stanke som också har bidragit med noveller.

Trött på extremister

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag vet att det inte är speciellt konstruktivt eller bra, men jag är så satans trött på extremister. Jag är så trött på dem att jag inte orkar ta debatt, inte orkar säga emot, knappt orkar lyfta ena ögonbrynet och säga ”pfft”.

Det irriterar mig att media (läs: kvällspressen) så stor plats åt gärningsmän med extrema åsikter, vare sig det är en norsk knäppskalle eller en muslimsk knäppskalle. Skifta fokus för i helvete – skriv om offren istället. Det ska sägas att när det skrivs om den hemska massakern i Norge har faktiskt mycket plats vigts åt offren och det är bra.

Det värsta är att extremister är debattkåta. De fyller Internets mörka hörn med sitt gift och ofta får de stå oemotsagda, eller så tröttnar motdebattörerna efter att ha dunkat huvudet i väggen efter ett tag. Det spelar egentligen ingen roll vilka åsikter extremisterna har, för de är sannerligen outtröttliga. Om det så handlar om ”islamisering”, yttrandefrihet, religion, rättigheter, invandring, utvandring, chokladbollar, piratkopiering eller tubsockor, så ägnas miljontals tangenttryck till att uttrycka dessa åsikter. Och jag blir trött. Jag håller mig borta. Undrar hur många med mig? Varför låter vi egentligen dem ”vinna”?

Det talas om ett öppet debattklimat och det är klart att vi BORDE debattera, men det är många som är rädda för att själva stämplas om man ger sin in i debatter med extremister. Man måste gå på tå, använda PK-ord, tala runt i cirklar för att inte själv hamna i dålig dager. Det hela får mig att tänka på denna video ur Poesi för fiskar:

Vart är svensk fantasy på väg?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Jag har roat mig med att läsa trådar med boktips, och då speciellt boktips om fantasy. De flesta tips som kommer är på engelskspråkiga böcker, vilket inte är så konstigt eftersom de flesta kända fantasyförfattare är amerikaner eller britter, eller åtminstone skriver på engelska. Men det får mig ändå att undra vilka som lockas av svensk fantasy? Vilka läser, eller vill läsa svensk fantasy?

De mest inbitna fantasyläsarna, de som läser tegelstenarna direkt när de kommit ut i handeln, kommer nog aldrig att lockas av svensk fantasy. Det finns en del som är anglofiler och rynkar på näsan åt alla böcker skrivna på svenska. Det finns en del som vägrar läsa svensk fantasy för att de flesta klassas som ungdomsböcker. Det finns andra som anser att alla svenska fantasyförfattare bara är wannabes och copycats. Det finns mycket fördomar mot fantasy på svenska och de sitter djupt hos läsarna.

Jag tror att svensk fantasy måste hitta en egen ny publik och då går det inte att skriva Sagan om ringen-kopior (det går i och för sig inte annars heller, men häng kvar för fler argument), jag tror inte heller att alternativvärlden är tillräckligt lockande för en fantasyovan publik. Kanske är det språket i sig som måste vara dragkraften, alltså de som vanligtvis läser på svenska, som vill ha spännande och medryckande böcker? Läsarna är lite rädda och behöver ”luras” in att läsa fantasy

Jag upplever att de som gillar mina böcker inte är den typiska fantasyläsaren. De har lockats av det historiska och relationsdramat som dominerar boken. Det är det spåret jag kommer att fortsätta på – inte direkt för läsarnas skulle utan för att jag älskar det själv, men… lite för läsarnas skull också. För att jag vill att svensk fantasy ska hitta hem.