Recension på Spektakulärt

De två odjuren har recenserats på Spektakulärt och jag kan inte säga annat än att jag befinner mig i ett lyckorus. Allra mest för att någon faktiskt har förstått essensen i berättelsen. 🙂

Så här avslutas recensionen: ”Precis som Eldfloder är De två odjuren en fantasyhistoria med stark realistisk prägel. Böckerna utspelar sej i vår värld och det är uppenbart att författaren lagt ner mycken möda på historiska detaljer och personernas personligheter och agerande. Mest är De två djuren ett karaktärsdrama där huvudrollerna innehas av Edwin och hans hushållerska och kärlek, Linn, samt den andra draken, Marjorie. Det är en tung bok och genomarbetad bok där känslorna ofta är obarmhärtigt starka.”

YES!

Smal litteratur förtjänar också att finnas

Det tycker jag i alla fall. Jag hoppas att andra tycker det också, även om den stora massan uppenbarligen inte tycker det, för i så fall skulle det ju inte vara smal litteratur utan bred sådan.

De böcker jag har hemma som jag verkligen uppskattar och värderar högt är böcker som jag har hittat av en slump, eller rekommendationer, och som inte ligger på topplistorna. Till exempel Huy Nguyen Thiêp är värd att nämnas, eller den lilla boken om ostronpojken av Tim Burton, eller de gamla klassiker som inte går att köpa längre (de säljer ju inte). Klassiker är visserligen inte alltid smal litteratur, men storförlagen verkar inte heller anse att de är direkt lönsamma heller. ”Dvärgen” av Pär Lagerkvist finns t ex bara att köpa på danska, vad jag kan hitta i alla fall.

Böcker av Vladimir Majakovskij var väldigt svåra att få tag på förut, men nu finns ”Ett moln i byxor” utgiven på förlaget Bakhåll, som skriver så här om sin egen utgivning: ”… vi håller oss utanför den traditionella kulturruljangsen, vi bemödar oss inte om att få in en fot i stordagsmedia och TV, vi jobbar istället metodiskt vidare på vårt eget envetna håll.”

Den lilla rebellen i mig väcks till liv att att läsa sånt och jag tänker att det enda rätta att göra är att streta på med det jag tror på. Och jag tycker att även smala böcker förtjänar att finnas till. De kanske inte tilltalar den stora grå massan som hellre tittar på Idol och läser deckare i sin badenbaden-stol, men de tilltalar mig.

Utgivning 2012

Förlaget börjar arta sig och nu är utgivningen för 2012 spikad. Det är en vitt skild blandning av annorlunda Fantasy som kommer att ges ut. En närmare presentation av böckerna och författarna kommer inom kort.

Sår, preliminär release juni
Elin Holmerin

 

 

 

Fred så gyllene, del 1
Stefan Hagel

Nyutgivning av Fredens pris, del 1 av Mörkrets väktare
Anna Blixt

Rämnfödd, del 2 av Mörkrets väktare
Anna Blixt

Gästbloggare: Hur samhället påverkar berättelsen

Idag gästbloggar Eva Holmquist här. Eva är aktuell med boken ”Kedjor känns bara när du rör dig”.

Jag tycker det är intressant att se hur det samhälle där berättelsen utspelar sig påverkar.

  De viktigaste påverkningarna är:

  • De begränsningar som finns för hur karaktärerna handlar. Både tydliga och
    underförstådda.
  • Hur karaktärerna uttrycker sig.
  • Vad karaktärerna vill uppnå.
  • De konflikter som uppstår.

Du måste som författare veta vilken typ av samhälle som finns för att kunna skriva realistiskt. Det är också intressant när karaktärer från ett samhälle hamnar i ett annat. Det ger upphov till fascinerande missförstånd och potential för många konflikter.

Min bok Kedjor känns bara när du rör dig utspelar sig på ett flergenerationsrymdskepp. Personerna på skeppet har levt där hela sitt liv och känner inte till något annat. När deras förfäder gav sig av från jorden var de uppfyllda av sin uppgift och fyllda av förväntan.

Ganska snart försvinner kontakten med jorden. De blir isolerade och måste lita på varandra. Det här var 350 år innan min berättelse tar sin början och under åren har det varit nödvändigt att hålla sams annars skulle konsekvenserna bli stora. Behovet av kontroll och styrning har därför blivit därför större ju längre tiden går. När vi kommer in i berättelsen möter vi därför ett slutet samhälle där inget oliktänkande tillåts. Varje försök till förändring ger upphov till stora konflikter.

Det här samhället sätter sin prägel på hur Lola, Pellas och de andra agerar och vilken reaktion det blir på det de gör. Hade den utspelats i dagens Sverige skulle de velat helt andra saker. Det hade blivit en helt annan bok om samhället varit annorlunda. Så fundera på vad det är för samhälle som dina karaktärer befinner sig i och vilka konsekvenser det ger.


Om du är nyfiken på Kedjor känns bara när du rör dig så finns boken snart ute. Release är 15 april och den finns att förhandsbeställa i Bokeributiken www.bokeri.se. Du kan också läsa första kapitlet på http://www.provlas.se/kedjor-kanns-bara-nar-du-ror-dig/.Eva Holmquist

Ps. Du hittar mig i vanliga fall på min blogg www.ettknytt.blogspot.com

Helomvänding

Till dess jag har en plan för romanprojektet ”Sår”, som behöver lite smärre justeringar, leker jag runt lite med omslaget. Förut var det svart. Väldigt svart. Det kändes lite väl dystert och mörkt, även om historien är ganska mörk på sina ställen så var det inte riktigt det där wow som jag sökte efter. Så jag gjorde om det.

Eftersom boken följer på De två odjuren ville jag att omslaget skulle påminna om det men ändå inte. Jag är inte hundra på själva typsnittet på texten ännu, men bilden kommer inte att förändras nämnvärt.

Bokens huvudperson ser ni till höger. Anja, dotter till Edwin Svarthamn, lever i ett vakuum efter sin makes död. Rastlösheten får henne att börja gräva i familjens historia, men faderns ovilja att svara på frågor om hennes mor och om drakhonan Marjoreslori, som Anja till viss del växte upp med, gör henne frustrerad. Hon ger sig av till Frankrike för att fylla tomheten och för att hitta Majoreslori, men hennes resa tar en vändning som hon aldrig hade kunnat ana.

Guldkornen

Efter en intensiv höst med boksläpp, kongress och heltidsjobb har jag mest ägnat tid till att läsa inkomna manus. Det är kul och jobbigt på samma gång.

Det spännande och roliga är att man får en inblick i många härliga historier och en aning  om fantasirikedomen som finns bland ”vanligt folk”. Det är fascinerande.

Det jobbiga är förstås när jag inser att trots fantasirikedomen så håller det inte fullt ut. Oftast är det språket som brister. För många språkliga vurpor eller perspektivbyten. Ett naivt eller barnsligt språk som inte passar berättelsens innehåll. Ibland är språket mycket bra men berättelsen tappar fart, har logiska luckor eller engagerar inte läsaren. Det finns helt enkelt mycket som kan gå fel när man skriver och det är svårt att skriva. Jag är inte heller perfekt och som jag tog upp tidigare kan ju en berättelse engagera en läsare men inte en annan. Det finns inget som passar alla.

Jag har hittat några guldkorn och nu fortsätter arbetet med dessa manus för att vässa guldkornen ännu mer. Jag har ett par manus som fortfarande är olästa också, dessa ska jag ta tag i.

Men då jag bara är en person och har begränsat med tid så inför jag nu manusstopp för att kunna fokusera ordentligt. Jag meddelar när jag tar emot manus igen, troligen i höst någon gång.

Jag läser fort och sakta

Jag är ganska snabb läsare. I sådana där läshastighetstest brukar jag hamna rätt högt, inte superhögt men bättre än ”normalläsaren”. Dock så är det så att det tar ganska lång tid gör mig att läsa en bok eller ett manus. Det beror mest på att under veckorna är jag för trött för att läsa, så läsningen gör jag på helgerna, men det beror också på att jag gärna antecknar under tiden. I alla fall om jag läser manus. Det är väl en arbetsskada, men jag har svårt att bara läsa för avslappnings eller nöjes skull.

Just det kan jag sakna ibland. Det där att bara slappna av med en god bok som många pratar om. Mina kugghjul snurrar hela tiden och det är irriterande, särskilt om jag inte behöver. I mitt jobb är det läsande och bedömning hela tiden, och därför har jag svårt att stänga av den funktionen.

På senaste tiden har jag också haft lite svårt att koppla av för att fantisera. Det är så i perioder och nu har det varit så ganska länge. Jag saknar personer och berättelser i huvudet. Så nu ska jag stänga av allt runt omkring och se om det dyker upp några.

Hen får musklerna i nacken att rycka

Något som debatteras mycket nu är pronomet ”hen” som är tänkt att vara könsneutralt och därför oproblematiskt ur ett genusperspektiv. Det är ju bara det att ordet i sig är så problematiskt att det väger upp alla ”lösningar” som det skulle bidra till. För min egen del kan jag inte låta bli att släppa upp en suck och rulla lätt med ögonen varje gång jag ser ”hen” istället för han/hon.

Anette Skåhlberg på förlaget Sagolikt reagerade också på ordet ”hen” genom att ge ut en barnbok ”Känn med hen”. Hon säger: ”Vi får inte ett mer jämställt samhälle genom att byta ut hon och han, utan vi riskerar att ta ett steg bakåt. I stället för att arbeta med att göra hon och han lika starka så använder man ”hen” för att slippa tänka på de problem vi egentligen har.”

Helt rätt, anser jag. Dessutom så får jag direkt bilden av en höna när jag läser hen. Därför blir ordet ”hen” feminint för mig (förutom att det är så fult) och därmed är vi tillbaka där vi började. Faktum är att jag känner mig lite obekväm över att man måste gömma könen. Är det fult att vara kvinna, man, intersexuell, asexuell eller what ever?

Om man vill skriva helt könsneutralt så finns redan den och det. De funkar i text om man gör det på ett subtilt sätt och inte upprepar dem i tid och otid.

 

Pseudonymens vara eller icke-vara

Katarina skriver intressant och vasst om pseudonymer på Rosenfönstret. Bland annat skriver hon: ”Kan du inte stå för din text inför läsaren kanske du ska ta ett djupt andetag och inse att du bör skriva för byrålådan och byrålådan allena. Det gäller allrahelst argument som “känna sig obekväm i sitt sociala sammanhang” (varför försöker du då överhuvudtaget bli publicerad? Hallå?)”.

Jag håller med henne i stort och har själv varit inne på tankarna om att använda pseudonym, speciellt när jag befann mig i fasen ”undrar om folk kommer att tycka det är skit och det vill jag inte stå för”. Men till syvende och sist kom jag fram till att jag inte skulle kunna använda en pseudonym om jag så ville. Mina böcker säljs på en smal marknad och den mesta marknadsföringen görs face-to-face. Jag pratar om och presenterar mina böcker i olika sammanhang. Jag är med på konvent och jag föreläser. Det är svårt att vara en pseudonym då. Speciellt som jag då alltid skulle behöva ta tid till att förklara varför det inte är mitt namn på böckerna.

Jag förstår att förlag tar till alla marknadsföringstrick som någonsin uppfunnits, men när pseudonymen bara blir ett marknadsföringstrick, då drar jag öronen åt mig. Känns billigt, tycker jag. Nu har jag ju visserligen sån tur att det bara finns en Elin Holmerin på hela denna vida jord, så googlar man det så träffar man bara på lilla mig. Hade jag hetat Maria Karlsson, kanske jag hade funderat mer på pseuonym-grejen utifrån den aspekten.

Lovläsning och förlagsarbete

Från och med i morgon är jag officiellt på semester, även om någon dag kommer att ägnas åt skolarbete så har jag avsatt en stor del tid till att läsa manus. Just nu har jag sex manus som väntar på läsning och jag måste sätta igång med sträckläsning för att inte det ska ta för lång tid.

Att läsa manus är i mitt tycke mer spännande än att läsa färdiga böcker. Jag kan ju faktiskt framföra mina åsikter direkt till författaren och föra en diskussion om boken utan att det leder till återvändsgränden ”jo, men nu är boken ju redan tryckt”.

Det jag tycker är lite synd är att det blir väldigt lite tid kvar för mitt eget skrivande, vilket för mig till tanken att införa ett manusstopp snart. Jag vill inte heller ta mig vatten över huvudet och anta böcker för att sedan inte ha tid för dem eller författaren. Det är alltid svårt att säga nej, men det känns ändå schysstare än att anta böcker och sedan inte hinna med att korrläsa eller göra en snygg sättning av dem.