Kategori: lärare

Just nu pågår en artikelserie om skolan i Katrineholms kuriren. Jag blir alltid skeptisk när journalister ska ”granska” skolan. Att vara på besök en vecka ger inte en samlad bild av vad det innebär att vara lärare och det säljer varken lösnummer eller lockar läsare om man inte brer på lite – putsar ”sanningen” en smula. Allmänheten har en förmåga att tro att det som skrivs i tidningen är sant. Punkt slut. Sant.

Häromdagen var rubriken: ”Lektioner avbryts dagligen av bråk” (eller något liknande). Den antyder att det bråkas friskt jämt och ständigt på skolorna. Visst blir det bråk ibland, och denna höst har varit ovanligt stökig, men i genomsnitt kanske det är ett bråk varannan vecka. Det är ofta samma elever som är inblandade också. Resten märker knappt av det.

En annan faktauppgift som brukar skrämma vanligt folk är när det slås på stora rubriker om måluppfyllelsen. Ca 20% är inte godkända! Nej, men 80% är godkända. En del av de 80% har dessutom VG och MVG. Det finns många förklaringar till varför man inte blir godkänd, men dessa förklaringar brukar lätt ignoreras och det hela faller på läraren. Det är klart att vi ska kämpa för att öka måluppfyllelsen, med det kommer aldrig att bli 100% – inte förrän någon idiot får för sig att lärare ska ha lön efter vilka betyg de sätter, för då kan jag lova att alla ungar blir godkända, oavsett om de har varit i skolan eller inte, oavsett om de visar att de kan något eller inte, oavsett om de har uppfyllt några mål överhuvudtaget. Ingen är så dum så att han skjuter sig själv i foten.

Jag kan ge många exempel på varför man inte får betyg, men jag tror att de flesta kan räkna ut det själva. En ledtråd är närvaro och en annan språkkunskaper. Ibland är det lärarens ”fel” att eleven inte blir godkänd. Ibland kan vi inte putta stenen uppför hela berget för att tiden, orken, kunskaperna och kreativiteten är slut. Ibland får vi inte den stöttning vi behöver för att i vår tur klara av att stötta. Det är väldigt sorgligt och stressande när det blir så.

När är lärarjobbet som bäst?

Här är några exempel:

– grammatikövningar i en sjua. Alla (ja, faktiskt, även om man får peta på en del) jobbar med uppgifter i boken. Efter halva lektionen är det någon som utbrister: ”Elin, jag fattar nu!”

– delar ut rättade prov i en sjua. Alla är godkända. ”High five!” ropar någon och high five:orna går som vågen genom klassrummet.

– filmanalys i en åtta. Analysen sker till viss del under filmens gång. ”Det där är ‘skurken’ – det fattar man för att han tittar på honom så där neråt.” och ”Ah, vändpunkten! Eller hur? Har jag inte rätt?”

– skriva spökhistorier på engelska i en sjua. Alla (ja, faktiskt) sätter igång efter att ha fått några startmeningar. Pennorna glöder. Jag myser.

Men, oj, vad jag är trött på nej-sägare. Det riktigt gör ont i kroppen av alla ”hm, nej, det går inte” eller ”det skulle aldrig funka” som jag stöter på varje dag. Vad är det för fel att testa? Varför är ”Hm, nej, det funkade visst inte” så himla farligt?

Jag menar inte att man laga saker som fungerar, utan att faktiskt laga saker som inte fungerar – inte alls faktiskt. Jo, jag pratar till exempel om dataparken på grundskolan där jag arbetar. Nu är det risk för att jag blir bitter, men man blir lätt bitter när man inser att slaget är förlorat, att mina år av kamp inte har gett ett skit och att ingen politiker eller tjänsteman faktiskt bryr sig – samtidigt som hela gymnasieskolan har fått nya MacBooks, både lärare och elever.

Vi hade gjort en beställning på åtta nya bärbara datorer för att täcka det akuta behovet för några elever med läs- och skrivsvårigheter (både dyslexi och motoriska problem). Elevhälsan, de som utreder elever, har rekommenderat att dessa elever behöver arbeta på dator. De har också sagt att tilläggsbeloppet som de delar ut kan gå till att köpa in datorer – vilket vi då gjorde. Men – den beställningen satte Bildningsförvaltningen stopp för och tog tillbaka, för ”det går ju inte”.

”Varför går det inte?” frågade jag då självklart och då kom en radda dumma påståenden förtäckta till frågor: Vem skulle stå för supporten? (jo, jag eller dataansvarige på skolan) Vem kollar licenser? (hm, vi har kommunlicens på alla program som inte är gratisprogram). Vad händer om eleven byter skola? (inom kommunen – datorn följer med. Friskola – datorn lämnas tillbaka.) etc. etc.

Det skulle funka. Av någon anledning så funkar det att 3000 gymnasieungdomar har en egen MacBook. Varför skulle det INTE funka att åtta elever på grundskolan har en bärbar dator för att nå målen i ämnena? Men, shit, säger jag bara.