Kunskapsfattiga vuxna?

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Idioti på hög nivå

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Alla ord stavas fel

Efter många timmar av manusläsning, korrekturläsning, elevnovelläsning, ämnesprovläsning och allt annat som jag just nu håller på att läsa, bedöma, rätta så ser helt plötsligt alla ord konstiga ut.

Det dyker upp förvirring inför de mest simpla ord. Jag funderar över kommatecken hit och kommatecken dit. Hjärnan ser felstavade ord där det inte finns några och jag ljudar mig genom texten. Sten-ter-ras-sen eller sten-te-rass-en eller sten-ter-ra-sen. Alla ord ser fel ut. Om någon såg och hörde mig skulle de nog tro att jag antingen var smått galen eller en riktigt dålig svensklärare.

Ibland är jag säker på att datorn djävlas lite med mig och lägger dit fel som jag redan har ändrat en gång, eller som inte fanns där från början. Helt plötsligt är ordföljden fel i ett stycke jag har läst tio gånger, det saknas ett ord eller bokstav. Det måste ju vara en bugg, eller hur? Nog kan man inte lita på datorer. De gör som de vill. Skynet kommer att ta över världen.

Nu ska jag sätta mig med manuset igen och hoppas att datorn inte har varit busig.

Att skriva för hand

Jag gillar att skriva för hand. Mina första utkast är alltid skrivna för hand. Många, många sidor av knappt läsligt kludder. Jag gjorde av med två skrivböcker när jag skrev utkastet till ”Sår”.  Det kan till exempel se ut så här:

Det finns flera anledningar till att jag skriver för hand. Den främsta är att jag blir lätt distraherad av att sitta vid datorn. Jag bara ”måste” kolla mailen, bara ”måste” kolla Facebook, bara ”måste” surfa runt lite. En annan anledning är att jag tycker att det är rätt bekvämt att ligga i sängen på mage och skriva. Det är svårt med laptopen. Den sista anledningen är att jag blir rätt stel i händerna och om jag då växlar mellan att skriva för hand och vid datorn så känns det bättre. Jag får inte lika ont i handlederna eller underarmarna.

Det känns lättare att skriva ”fel” på papper. Det är i allra högsta grad ett utkast. Att jag stryker och tar bort känns också bättre på papper, för att originalet ändå finns kvar, om än överstuket.

Jag vet inte vilket skrivsätt som är snabbast för mig. Det spelar liksom ingen roll. Det är skönt att skriva för hand, även om det bara är läsligt för mig.