Etikett: klass

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Visuellt hjälpmedel

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Idioti på hög nivå

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Framtidsbekymmer

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland är jag lite rädd för framtiden. Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag är tillräckligt gammal för att kunna skönja vissa tendenser som gör mig darrig.

1. Klassbyten och skolbyten. Bara på mina åtta år som lärare har detta ökat markant. När det blir jobbigt på ett eller annat sätt (ovän med bästa kompisen, en krävande lärare, någon säger åt en hur man ska bete sig, någon i klassen som man inte tycker om eller inte vill jobba med etc), ja, då byter man klass eller skola – flera gånger om så behövs tills allt är som en räkmacka. Hur formar detta en människa? Jo, när något blir jobbigt så flyr man – och det är okej. Hur attraktiv kommer denna människa bli på arbetsmarknaden? Hur funkar det i en relation? Varför är det så farligt att ta itu med jobbiga situationer?

2. Kunden har alltid rätt. (Denna post är lite besläktad med ovanstående). I dagens skola är föräldrar och elever kunder som skolan ska locka till sig och hålla nöjda till varje pris. Detta gäller även odrägliga kunder, sådana som i alla lägen hittar på ursäkter för sitt barn och håller det om ryggen. En lärare som tillrättavisar eller försöker uppfostra barnet till att t ex inte slå på andra, inte gapa och skrika eller kasta saker, inte sova på lektionerna, eller att inte ägna sig åt annat ordningsstörande beteende, kan riskera sitt jobb eller i värsta fall bli polisanmäld för att ha kränkt det stackars barnet. Tyvärr tycker jag mig se denna typ av förälder oftare och oftare.

(Extrafråga: När blir en lärare kränkt? – Svar: Aldrig. Aldrig någonsin för böveln. Sparkar, slag, svordomar, ord. Känn dig inte kränkt.)

3. Betygsinflationen. Du behöver inte jobba. Du behöver inte kunna någonting. Glid genom skolan. Ha bara lite is i magen så kommer betygen sättas ändå. En skola med låga meritvärden lockar inte till sig några kunder. Har du struntat i skolan i tre år kan du alltid ägna ett par veckor på sommarskolan till att få det betyg du önskade. Tur att det fortfarande finns lärare med yrkesintegritet. Undrar hur länge vi orkar stå emot trycket?

4. Småpåvar. I kommunen sitter det lekmän i form av politiker och bestämmer över skolans budget. Skolan går alltid att spara på. Regeringen bestämmer riktlinjerna för skolan, men det skiter småpåvarna i, för hur mycket jobb som än ska göras, hur många elever med särskilt stöd vi får (som har laglig rätt till stöd), så får det inte kosta någonting, eller iaf ingenting extra. Jorå, lycka till.