Sår är här!

Nu kan man beställa Undrentides senaste titel ”Sår” här. Inom ett par dagar finns den också på adlibris och bokus m fl.

Leveranstiden ligger på 2-3 dagar och om man är sugen på att beställa fler böcker är det bara att passa på.

Sår är 310 sidor tjock och fantasybok som utspelar sig i nutid. Mer om boken finns att läsa här.

Recension av De två odjuren

Eva Holmquist på Tröst för ett knytt har läst och recenserat De två odjuren. Jag gillar verkligen hennes irritation på Edwin, jag vill också sparka honom i baken ibland. Det är en svår balansgång, det där. Jag har gestaltat honom såsom jag planerade att gestalta honom, och det är meningen att man ska bli lite irriterad på honom, samtidigt kan det få vissa läsare att tycka att han är så jobbig att de inte gillar boken som helhet.

Det där med sympatiska huvudpersoner har jag ju tagit upp tidigare och Edwin är svår, men det finns ju andra element som gör att nyfikenheten väcks.

Ett utdrag ur recensionen:

”Gestaltningen och karaktärerna är är väldigt starka. De viktigaste är beskrivna på ett sätt som gör att du förstår hur de blivit som de blivit och att de agerar som de gör. Mina favoritpersoner är kvinnorna i berättelsen. Det är dem jag mest identifierar mig med och ärligt talat dem jag röstar på. Det innebär inte att Edwin och de andra männen är dåligt beskrivna. Tvärtom. Edwin är helt trovärdig och väldigt bra gestaltad även om jag personligen skulle vilja ge honom en spark i baken emellanåt… ;-)”

Svårföljda råd

I förra inlägget skrev jag om de många råd som ges här och var när man ger sig in i skrivandets konst. Ibland handlar det om att skriva mer miljöbeskrivningar, andra tycker att miljöbeskrivningar inte behövs, den tredje gillar inte att man beskriver färger – de vill färglägga själva osv.

Några vanliga råd som inte är så himla lätta att följa är t ex dessa:

– ha en huvudperson som man sympatiserar med. Jo, det är ju klart att man som läsare måste känna att man åtminstone finner huvudpersonen intressant nog att fortsätta läsa. Huvudpersonen behöver inte vara god (Martin i Eldfloder är ju långt från det), men det måste åtminstone finnas en förståelse för personens motiv från läsarens sida. Men hur gör man? Det är inte lätt. När man skriver lever man sig in, man känner med och lever med personerna i boken, men att få någon annan att känna likadant är ett konststycke och det finns rätt få råd om hur man faktiskt rent praktiskt går tillväga. Kanske spelar talang in en del, kanske spelar förmågan att gestalta in mycket.

Show, not tell. Här är jag helt med på banan. Jag tycker att man ska gestalta istället för att återberätta eller berätta om, men det är inte lätt. Det är ju också så att det kanske inte går att alltid gestalta och att vissa partier behöver berättas, om än kort. Variation kan ju också vara bra. Jag har dock märkt att en del som skriver Fantasy fastnar i ”sagospråket” och berättar sig igenom historien där det skulle ha behövts gestaltning, detta för att komma närmare personerna och handlingen som sådan. Bara för att man väljer ett mer ålderdomligt språk, måste man inte berätta utan kan faktiskt visa istället.

Skriv inte tråkigt. Ett mycket svårföljt råd, men värt att fundera över. Det hör samman lite med det första rådet att ha en huvudperson som man bryr sig om. Handlingen bör ju läsaren också bry sig om. Det måste inte vara det äckligaste mordet, det värsta övergreppet eller något annat ”smaskigt” som gör att man dras med i handlingen. En del verkar tro att ”ju mer jag brer på desto bättre blir boken”. Eh … nej, det kan faktiskt bli tråkigt det också om det inte finns någon känsla i det, om man inte förstår varför händelserna äger rum, om det finns en hel hög med logiska luckor eller om liknande händelser staplas på varandra. Jag gillar tanken kring ett mysterium – och nu talar jag inte deckargåtor, utan något som gör att man blir nyfiken, intresserad och konfunderad. Den bästa tanken som man kan plantera i sina läsares huvuden är nog ”hur ska det gå?”.

Fler ”råd” är på G.

Skrivråd

Kapitel1 just nu pågår en debatt om alla råd och åsikter som ofta ges till skribenter som lägger ut sina texter på sidan och liknande sidor. Det är ju så lätt att säga – skriv från hjärtat, strunta i alla råd, det blir bra bara du är engagerad och skriver som du vill. Det är klart att det ligger något i det – det krävs att man fokuserat och medvetet även sållar bland alla ”goda” råd som finns. Men samtidigt så finns det en uppsjö av nybörjarmisstag som man enkelt kan undvika genom att vara lite lyhörd och inte bara skriva från hjärtat, speciellt om man har till syfte att bli läst och utgiven, annars kan man skriva hur sjutton man vill.

Men att sålla är inte lätt- därför vill jag ge lite råd om råden. Det finns lite olika kategorier av råd.

Först har vi råd om skrivfel. Här bör man vara lyhörd, är man osäker så – kolla upp! Om någon säger att ”igentligen” inte stavas med ”i” i början, bör man ta det rådet. Självklart kan tyckas, men det bör sägas ändå.

Sedan har vi råd om klyschor och vanliga upprepningar. Även här tycker jag att man bör vara lyhörd, sedan kan man sätta sin egen tvist på det i slutändan ändå, men att vara medveten är inte fel. En sådan grej som brukar komma upp är det här med huvudpersonen tittar på sig själv i spegeln och beskriver sig själv.

Sist tar jag upp åsiktsråd, alltså där det i själva verket handlar om tycke och smak från läsarens sida. Här kan man få motsatta råd från två olika läsare, man kan få råd som man inte alls håller med om och som man knappt förstår. När det händer tycker jag att man ändå bör ta en liten funderare. Är det något i min text som jag har missat? Är jag otydlig? Får jag inte fram mitt budskap? Är jag övertydlig och skriver folk på näsan?

Det finns fler sorters råd, men de kan vi återkomma till senare någon gång.

Releasedatum för Sår

Sår kommer att släppas som e-bok den första juni! Jajamensan, så är det.

Pappersvarianten kommer att släppas den 15 juni!

Varför kommer e-boken före pappersboken, kanske någon undrar nu? Jo, de går ju nämligen mycket fortare att distribuera, för att vara exakt går det på ett par knapptryck att få boken redo att läsa.

För er som är nyfikna på drakhonan Majoreslori kommer det ett litet stycke ur boken här:

Bredvid träbänken hade hon planterat rosor i en terrakottakruka. Än så länge var det bara knoppar, men våren var på väg, hon kunde känna det i blodet. Lukten av nytt gräs trängde upp mellan plattorna på terrassen och fåglarnas upprymda sång spelade ut i dalen. Hon gick bort till muren igen och drog ner våren i lungorna. Den sköljde bort alla bekymmer och musklerna i nacken slappnade av. Riche reste sig och ställde sig bredvid henne. En suck fladdrade ut i luften och Marjorie vände sig mot sin son.

’Vad är det, älskling?’

Han skakade på huvudet, lutade ländryggen mot stenen och tittade upp mot huset.

’Om jag …’ Han höjde blicken ytterligare och kisade mot snön på bergstoppen. ’Om det skulle vara så att jag hade träffat en flicka …’

’En människa?’

Sonen nickade.

’Aldrig!’

’Mamma …’

’Aldrig, hör du det?!’

Blodet rusade ut i ådrorna och hon slog till honom med öppen hand. Kinden flammade upp och han bet ihop hårt.

’Det finns inga honor kvar.’

’Någonstans är de. Du är av ädel börd, Riche. Smutsa inte ner dig!’

Hans axlar sjönk ihop och nacken kröktes. Marjorie stirrade på lamporna som tändes nere på gatorna. En människa! Hur kunde han ens tänka tanken? Riche rörde försiktigt vid sin kind, vände sig om och tittade ner på staden i dalgången han också. De blinkande ljusen var långt borta, men hans blick var ännu längre bort. Händerna var nedstuckna i jackfickorna och kinden lyste klarröd i solnedgången.

’Hon är väldigt vacker’, mumlade han.

Denna gång knöt hon handen. Käken knakade till när knogen träffade och Riche stapplade åt sidan. Blod rann ur mungipan och han stönade, men hon slog igen och igen och igen. När han låg stilla på stenplattorna, böjde hon sig ner mot hans öra.

’Det finns inga vackra människor.’

Hon tog ett kliv över honom och gick bort mot ladugårdsbyggnaden som låg inklämd mellan höga cypresser och bergssluttningen. Blodselden kokade och hon behövde en plats att lugna ner sig. Ekporten knakade när hon drog upp den och doften av halm slog genast upp i ansiktet. Kvällen gjorde ladan mörk och väggarna runt om henne var endast ett myller av mer eller mindre grå stenar. Höet prasslade då klänningen föll och en vindpust skakade om tegelpannorna på taket. Hon njöt av smärtan som tog fart i musklerna och klorna slet sönder människoskalet. Vingarna slog upp i takbjälkarna och damm regnade ner. Trots att hon hade rivit alla spiltor och bås, var den låga ladan nästan för liten för henne och hon kunde varken sträcka ut halsen eller svansen, men ännu var kvällen för ung. När mörkret föll kunde hon flyga över bergskammen och bort mot ödemarkerna i nationalparken. Majoreslori rullade ihop sig på halmen och stirrade in i stenväggen. Hundratals platta stenar var staplade på varandra till en fläckig knölig vägg med murbruk. Det var sådant de var bra på – människorna. Bygga hus och vägar och fabriker och skidliftar. Hon fnös och halmen flög upp framför nosen. Var hon än befann någonstans så var hon trängd. Fast mellan människorna och deras hus. Det fanns inte mycket vildmark kvar, och den som fanns patrullerades av bergsguider med sina skockar av turistfår.

Utanför på stenterrassen kröp Riche bort till bänken och drog sig upp. Han torkade ansiktet med jackärmen, haltade över plattorna och försvann in i huset. Milun var i bergen. Hon skulle hitta honom i natt och prata med honom, försöka trösta – även om hon egentligen inte hade någon tröst att ge. De var få kvar. Färre än hon någonsin hade kunnat tro, trots hennes eget utdragna sökande efter en lämplig hanne. Sönerna var frustrerade, säkert dottern också – fastän hon inte hade hört av henne på månader. Hjärtat snördes åt och hon blundade.

Arianne, min stolthet, var är du?

Alla ord stavas fel

Efter många timmar av manusläsning, korrekturläsning, elevnovelläsning, ämnesprovläsning och allt annat som jag just nu håller på att läsa, bedöma, rätta så ser helt plötsligt alla ord konstiga ut.

Det dyker upp förvirring inför de mest simpla ord. Jag funderar över kommatecken hit och kommatecken dit. Hjärnan ser felstavade ord där det inte finns några och jag ljudar mig genom texten. Sten-ter-ras-sen eller sten-te-rass-en eller sten-ter-ra-sen. Alla ord ser fel ut. Om någon såg och hörde mig skulle de nog tro att jag antingen var smått galen eller en riktigt dålig svensklärare.

Ibland är jag säker på att datorn djävlas lite med mig och lägger dit fel som jag redan har ändrat en gång, eller som inte fanns där från början. Helt plötsligt är ordföljden fel i ett stycke jag har läst tio gånger, det saknas ett ord eller bokstav. Det måste ju vara en bugg, eller hur? Nog kan man inte lita på datorer. De gör som de vill. Skynet kommer att ta över världen.

Nu ska jag sätta mig med manuset igen och hoppas att datorn inte har varit busig.

Utmaning

Morran och omvärlden skickar en utmaning och jag passar på att svara på frågorna.

1. Tre böcker i din boksamling som du gärna skulle ge bort?
Ingen aning, jag rensar ut med jämna mellanrum. Sist gav jag bort ett gäng klassiker till skolbiblioteket. Jag gav bort en hög engelskspråkig litteratur till skolan också. Böcker som inte läses är bara dammsamlande prydnader så då ger jag hellre bort dem.

2. Vilken bok har den vackraste titeln?
Svårt, mycket svårt, men jag gillar Skogens salt och Hundra år av ensamhet. Det är något melankoliskt över båda titlarna.

3. Vilken bokfilmatisering tycker du har varit mest lyckad?
Sagan om ringen – definitivt. Jag önskar verkligen att Peter Jackson tog sig an mina böcker.

4. Vilken bokfilmatisering tycker du har varit minst lyckad?
Det blir Bröderna Lejonhjärta. Den har viss charm, men skulle verkligen behöva en remake.

5. Läser du övervägande svenska eller utländska författare?
Just nu svenska, annars är det mest utländska.

6. Hur många böcker läste du ungefär förra året?
Faktiskt inte så många. Jag läser en sjuhelvetes många manus, dock. Tror att jag lyckades klämma in fem-sex utgivna böcker också, om man inte räknar korta ungdomsböcker som jag läste ”i tjänsten”.

7. Dina tre favoritförfattare?
Terry Pratchett, Astrid Lindgren och Huy Thiep Nguyen

8. Om du var tvungen att läsa in en ljudbok, vilken skulle du välja och varför?
Jag skulle välja att läsa in mina egna böcker, där vet jag vad jag ska betona och hur personerna låter när de pratar. Det skulle dock vara mycket svårt. Jag vet hur svårt det är att bara läsa in en novell (som jag gör ibland till mina elever).

9. Vilken bok är den som du rekommenderat allra mest till andra?
Jo, det nog mina egna det.

10. Om du skulle skriva en bok om din relation till böcker, vilken titel skulle den boken ha?
Skeptisk kärlek (tog lång tid innan jag lärde mig att tycka om att läsa och tycka om böcker).

11. Vilken bok har fått dig att känna mest?
Det är mina egna böcker. Jag skrattar och gråter och lider med mina karaktärer. Så är det.

På gång

Nu kan man gilla Undrentide på Facebook om man skulle känna för att sprida det goda ordet om ett udda förlag.

För övrigt kan jag med glädje meddela att Sår håller sin deadline och kommer att släppas på marknaden i juni.

Arbetet med de andra böcker rullar på och jag har även ett par manus som ligger i läshögen. Alltid trevligt 🙂

Stefan Hagel – författarpresentation

Efter att ha fått sin första novell, Huvudjägarnas strejk, publicerad i antologin Lågor 2011, tar Stefan Hagel, före 39 års ålder, klivet ut i romanens magiska värld. I och med Fred så gyllene, den första delen av fantasyserien En saga om sorg, gör han hösten 2012 sin skönlitterära romandebut.

Till vardags arbetar han på en tidning i Trollhättan och som journalist under många års tid har han skrivit notiser, artiklar, porträtt och reportage. De har handlat om allt från avvisningshotade familjemedlemmar, sport, företag och auktioner till skådespelare och musiker, politik och politiker och folks vardag i gemen – och även den fantastiska genren fantasy.

Drömmen om att en sällsam dag skriva en berättelse i fantastikens tecken hade legat i mångårig slummer, men återuppväcktes när han kom hem med tio tusen intryck från ett fältarbete i Shanghai, Kina. Med magisteruppsatsen i socialantropologin färdigskriven hade han med ens tid över att fundera på annat.

Med den utgångspunkten lovade han sig själv tre saker: att börja träna (igen); att läsa fantasy (igen); och att skriva en fantasynovell. Tack och lov uppfyllde han samtliga löften inom en anständig tidsrymd – och mer än så.

För novellen blev snart en tanke om en fristående roman, som kom att expandera till en hel serie. Eller som mästaren själv, J R R Tolkien, en gång sade: ”This tale grew in the telling.”

Strukturera mera

Annika Bengtsson skriver ett intressant inlägg om manusdissektion. När jag har skrivit färdigt mitt råmanus gör jag ungefär samma sak. Jag gör en punktlista med alla scener, en kort sammanfattning, samt vems perspektiv scenen berättas ur. Jag gör det för att se att jag inte har några logiska luckor, att det finns en bra balans mellan berättarperspektiven och att jag följer den tråd som jag hade tänkt att följa från början – samt inte släpper någon viktig tråd.

Liksom Annika så tycker jag att jag får en tydligare bild av manuset när jag går igenom den här processen. Allt över 100 sidor känns svårt att ha en överblick över. Det viktigaste för mig är att jag själv inte tappar bort mig, därför är det skönt att ha hela boken på en A4-sida eller två.

Nu kanske folk tror att jag tycker att alla ska göra likadant, i och med rubriken, och det tycker jag inte. Det är bara ett litet tips i all välmening och när jag skrev rubriken gick reklamen ”panta mera” på tv:n.