Kapitel eller inte kapitel?

Jag skriver mest bara på. Scenerna i mina berättelser skiljs åt med tre stjärnor eller någon annan figur. Jag har flera gånger tänkt att jag ska dela in i kapitel istället, men har inte hittat något bra system som passar mitt skrivande. Det känns för hårt att sätta nytt kapitel mellan varje scen, dels för att vissa scener är ganska korta och dels för att det inte finns någon direkt avgränsning som känns logisk.

Min senaste bok är förutom ”stjärnorna” indelad i sex delar. Min första bok var också indelad i delar, tre stycken för att vara exakt, men dessa tog jag bort senare. Att dela in i delar har mer praktiska förklaringar än logiska. Jag tycker att det är jobbigt att ha ett helt dokument med alla sidor i boken. Det är jobbigt att hitta och svårt att ha överblick. Om jag har delarna så är det lättare att fokusera på en bit i taget. Delarna är också till viss del indelade efter en dramaturgisk kurva, så jag vet vad jag ska fokusera på (återkommer till den dramatiska kurvan i något annat inlägg). Anledningen till att delarna blev kvar nu var att varje del är inspirerad av och knyter an till varsin sång. Det kanske var en darling som behövde dö, men jag gillar det för mycket för att vilja ta livet av den. Det kanske ter sig lite mystiskt för en och annan läsare, men det får väl vara så då.

Jag kan inte säga vad man bör göra; om man bör dela in i kapitel eller inte. Jag tror att man hittar ett sätt som passar en själv efter att man har skrivit på ett tag. Kanske jag också testar att göra kapitelindelning någon gång.

Yey, provtryck!

Nu har provtrycket för De två odjuren kommit och jag måste säga att jag är supernöjd. Det blev matt yta istället för glansig, marginalerna är perfekta och den känns mycket proffsig. Du kan beställa boken här och snart kommer den i nätbokhandlarna också. Jag hojtar förstås till, men det bästa priset finner du hos mig, plus att du kan få den signerad om du vill.

Körde hem från Eskilstuna nu i eftermiddags och slog hela tiden av hur vacker hösten är. Sol, guldlöv och gröna fält. Fantastiskt. Därför bjuder jag på en höstbild.

 

Var hittar man idéer som håller?

Det är inte lätt att bygga en bok. Ofta dyker en idé upp i huvudet, ett litet fragment av vad som skulle kunna bli något. De flesta idéer håller inte för en hel bok. Det skulle bli en långdragen och långsam bok med massor av utfyllnad för att händelsen som det hela kretsar runt inte är bokvänlig. Den är för kort.

Just nu har jag en idé som jag skulle vilja utveckla till en bok. Problemet är att jag vet att idén i dagsläget är för kort. Jag har inte heller något ordentligt slut på berättelsen, iaf inget som inte är helt förutsägbart. Det finns tre vägar att gå – ungefär som med mitt andra pågående projekt Niva – nämligen den mer lyckliga vägen, någon form av konsensus mellan parterna och sedan vägen till total tragedi. Ingen av vägarna känns bra och därför sitter jag fast. Många vill att böcker ska sluta någorlunda lyckligt, iaf så att man inte känner sig lurad efteråt. Andra tycker att det är för förutsägbart och ser hellre katastrof eller någon annan vändning.

Det är inte heller lätt att veta om idéen håller i längden. Det kan bara avgöras efteråt och då måste jag skriva ner den. Just nu läser jag bokmanus för fullt så mitt eget skrivande får vänta ett tag. Under tiden gror idéerna i huvudet.

Fortsatt kamp

För er som undrar hur det går med min kamp för bättre skola och bättre IT-utrustning i kommunen så kan jag meddela att jag har varit i kontakt med den högste av de högste. Nej, inte Gud och inte Reinfeldt heller, men kommunchefen har jag mailat med och nu har han sagt: ”Vi planerar att ha en ny ledning på plats den 1/11. Era problem kommer att lösas.”

Det låter väl guld, eller hur? Tyvärr lämnar han ingen tidsplan så när problemen är lösta får väl framtiden utvisa. Jag gjorde också klart för karlen att vissa av problemen endast kan lösas genom att utrustning byts ut och att det köps in fler datorer.

På tisdag träffar jag en annan höjdare, nämligen ordförande i bildningsnämnden. Tur att jag har döttrarna Holmerins elaka ögon att spänna i henne om hon trilskas 😉
(och nej, det är inget hot – bara ett skämt.)

Varför de två odjuren?

Som ni ser föreställer framsidan på boken en man och en kvinna, eller hur är det egentligen? För titeln säger ju något annat.

De två odjuren är ett stycke ur uppenbarelseboken fast det finns egentligen ingen direkt koppling till det stycket förutom titeln. Istället är det flera låtar av Imperiet som har inspirerat boken, t ex Kriget med mig själv och Var e vargen?

Jag har funderat länge på ett stycke ur boken som skulle kunna illustrera varför jag har valt denna titel, men utan att avslöja för mycket om handlingen. Det blev detta:

Precis när Linn ställt ner soppskålen på sidobordet borta vid eldstaden, steg Gustav in igen, denna gång med en stor fjäder bakom huvudet. Strax klev han åt sidan och en kvinna framträdde. Fjädern tillhörde hennes hatt, och vajade lätt från sida till sida då hon skred över golvet. Medan hon ställde ifrån sig handväskan på matbordet, lämnade Gustav rummet, men Linn blev stående borta vid väggen. Kvinnan med fjäderhatten trollband henne. Hon påminde inte om något Linn hade sett förut. Runt halsen låg en rävboa och sov, den figursydda kappan var dekorerad med stora knappar och en broderad kant prydde ärmsluten. Med gapande mun såg Linn på medan kvinnan drog finger efter finger ur silkeshandskarna för att sedan lägga ifrån sig dyrgriparna bredvid handväskan. Ett slurpande väckte Linn ur sin dvala och hon vände blicken åt herrn. Han såg inte ens åt hattkvinnan. Ögonen var fästa på soppan och han tog sked efter sked. Då och då bröt han en bit av brödet, som han höll i vänsterhanden, och stoppade i munnen. Kvinnan harklade sig, men herrn var oberörd.

Det hela påminde Linn om en pjäs som hon och mor hade sett på torget i Ljungby. Det var en engångsföreställning för att borgmästaren fyllde år och Linn hade inte förstått så mycket av handlingen. En plattform av trä hade byggts mitt på torget och runt om samlades byfolket för att se teatergruppen från storstaden. Det var stämningen i rummet som påminde om pjäsen. Det var konstlat, onaturligt och avvaktande. Kvinnan harklade sig igen, och Linn tog ett steg fram för att påminna herrn om hans besök, men det behövdes inte.

”Jag vill inte ha dig här”, sade herr Svarthamn och såg upp på kvinnan. Hans ögon var kolsvarta och han höll blicken stadigt på damen framför honom.

”Åh, inte ska vi vara otrevliga mot varandra, mon chérie.” Hon log och plockade ur hattnålen. Hatten hamnade bredvid handskarna och hennes eldhår lyste upp hela rummet. Ögonen som hade varit halvt dolda under hattbrättet glimmade till av isblå kyla och hon tog ett par steg mot herrn.

Herr Svarthamn reste sig och slängde ner servetten bredvid tallriken.

”Gå.”

”Bien-aimée…” började kvinnan, men hon hejdade sig när herr Svarthamn kastade ett öga på Linn. Sakta vände damen på huvudet och blicken skar genom rummet.

”Jag ser att du har skaffat dig en leksak”, väste hon.

Kylan kröp in i Linn och hon rös. Fingrarna kändes som istappar och hon gnuggade dem lite mot kjolen för att väcka dem till liv igen.

”Linn är min hushållerska”, sade herrn. ”Inte för att det rör dig. Du och jag har inget med varandra att göra längre, Marjorie.”

Kvinnan, som han hade kallat Marjorie, släppte inte blicken från Linn och hon backade upp mot väggen. Tapetens sträva yta drog längst kläderna och förklädesknuten tryckte in i ryggen. Vid varje led i hennes kropp var en spik inslagen i väggen, till och med Jesus på korset ovanför sängen där hemma i torpet, satt lösare fast än hon. Rummet försvann och kvar blev bara kvinnan med det eldiga håret.

”Han tillhör mig”, sade Marjorie och ögonen gnistrade till. ”Bara så att du vet, putain.”

Skogsälva

Inte för att jag gillar älvor, faktum är att jag tycker att de är rätt irriterande små insekter, men jag kände för att göra en ny fotomanipulation och surfade runt lite i olika stock-samlingar. Bilden med de mossiga stenarna är min egen och jag ville få in något sorts väsen i den. Det råkade bli en älva, sorry. Jag är inte hundra procent nöjd med bilden, men (varning för fallskärmar) eftersom jag gjorde den på min laptops lilla skärm så är den ok.

Allt är lärarnas fel 2

Minns inte om det var på denna blogg eller den förra som jag skrev inlägget ”Allt är lärarnas fel”, och nu orkar jag inte leta 🙂

Nåja… någon som hört sången ”allt är bögarnas fel” av Grotesco? Enligt vissa kommunpolitiker kan den strofen bytas ut mot ”allt är lärarnas fel” och då blir den inte ens satirisk eller ironisk längre. Sedan jag började som lärare för sju år sedan har det sparats varje år. Varje år har vi fått veta att vi har mindre pengar och därför måste göra större klasser. Delningstalet (vi får pengar per elevgrupp och inte per elev) har höjts från 22 till 29 under denna tid. Vid senaste omräkningen protesterade lärarkåren högljutt utan att någon av de ledande politker ens kommenterade med en enda rad.

Vad får vi då läsa i lokaltidningen nu, drygt ett halvår efter att den neddragningen: ”Satsningen på skolan fortsätter”. Fortsätter? Satsning? Eh … va? Vad säger den där karlen egentligen? Jo – det är lärarnas fel. Vi har tydligen lika mycket pengar som alla andra kommuner (sedan att i princip alla kommuner i hela Sverige gör neddragningar i skolan hör tydligen inte hit.) Jag hittar det inte nu, men jag har läst på flera olika ställen att det läggs betydligt mycket mindre på skolan idag än innan kommunaliseringen, men i den här artikeln i SvD hittar jag: Det är stora skillnader mellan de kommuner som satsar mest respektive minst på skolundervisningen. Skillnader i resursfördelningen beror alltså inte på elevers olika behov – utan på kommunernas prioriteringar. Det värsta i sammanhanget är att de kommuner som har de största behoven av satsningar i sina skolor, till exempel på grund av sociala problem, också är de kommuner som ofta har minst skattekraft och resurser.”

Pengafördelningen har alltså ingen koppling till den verklighet som råder i skolan. Det går inte att titta på andra kommuner och säga: ”jaja, men vi lägger ju lika mycket pengar som dem.” De kommunerna kanske inte har samma behov. Dessutom kanske de är bättre på att fördela pengarna över huvud taget.

Det är självklart att det måste tittas på hur resurserna används i skolan. Det är klart att det finns hål där pengar försvinner och de hålen bör täppas igen. Men gå för sjutton inte ut och säg att ni satsar på skolan. För det har ni inte gjort, inte på grundskolan i alla fall, inte i den här kommunen.

Att välja en bok

”Hur vet man att en bok är bra?” frågar en av mina elever mig när vi finkammar biblioteket på böcker att läsa.

”Jadu, det går inte att veta. Du måste läsa den först”, svarar jag förstås och en besviken min visar sig i elevens ansikte.

”Alla ser så tråkiga ut och de som ser häftiga ut är så tjocka”, suckar den.

Under tiden i biblioteket är det mycket fokus hos många elever på att hitta tunna böcker. De får inte vara för tjocka, inte för jobbiga. Jag förstår att det krävs en riktigt lässugen ungdom för att plocka upp de tjockare böckerna, men jag försöker ändå förklara att om boken är för tunn, kanske man inte hinner komma in i berättelsen; man hinner inte få någon känsla för boken  och därför inte heller tycker den är bra.

Min egen bok Eldfloder (269 sidor) är på tok för tjock anser dessa elever. Nej, den ska ligga runt hundra sidor. Vilken ungdomsbok gör det? Och de tunna lättlästa böckerna är ibland så avskalade och ”lätta” att de bara blir ytliga och tråkiga.

Jag funderar ett tag på detta efter lektionens slut. Kanske skulle jag ge ut några av mina länge noveller i bokform? De ligger på runt 30-40 A4-sidor, så det skulle bli böcker på runt 70-100 sidor, och då med rätt mycket luft runt texten så att de känns lättare att läsa, även om språket ibland är mer avancerat – inte jätteavancerat, ska jag tillägga, jag försöker skriva hyggligt lättläst och medryckande. Språket ska inte vara ett hinder för läsningen, men det många glömmer är att ett för lätt språk också kan vara ett hinder för läsupplevelsen.

Nåja, jag ska lansera De två odjuren först, sedan ska jag fundera på det här projektet.

Ta en paus

Ibland måste man ta en paus från livet. Fem veckors galet tempo på jobbet har gjort mig nästintill apatisk när jag väl kommer hem eller har helg. Men då tänker jag att det får väl vara så ett tag. Snart kommer jag att trötta på att inte göra någonting och sätta igång med saker jag är sugen på.

Det jag har gjort är sånt där städpyssel som man inte gör så ofta: dammsuga filtren till luftvärmepumpen och värmepumpen, torkat ur skafferiet och plockat med böcker. Vardagsstädningen har jag lämnat åt min man, liksom matlagning och tvätt. Jorå, tänk om jag inte hade honom. Då skulle allt vårt hem se ut som ett än värre katastrofområde.

Men jag känner att det börjar krypa lite i kroppen på mig, så pausandet är nog snart slut. Det har börjat lugna ner sig lite på jobbet också, så jag är inte lika utpumpad som tidigare. Men till alla ambitiösa människor där ute – det är inte farligt att ta en paus. Låt hemmet förfalla en liten stund.