Alla våra titlar finns som e-böcker att köpa eller låna. Om ni är nyfikna på en titel är det bara att låna ner den via biblioteken och titta närmare.
De senaste tillskotten är Flammor av vrede av Stefan Hagel, The Prince of Soul and The Lighthouse av Fredrik Brounéus och Skymningssång av Patrik Centerwall.
Här hittar du våra e-böcker:
Glöm inte bort att ta er till SF-bokhandeln i Göteborg den 5 april, då Jonas Larsson finns där för att signera sin rykande färska roman Havet under oss. Faktiskt så är det precis i den stunden som boken släpps ut i dagsljuset efter att ha legat i dator och tryckpressar under flera månader.
Boken är en sorts pirat-saga som faktiskt utspelar sig i vår tid, men under jordskorpan. Läkaren Gustaf faller genom ett hissschakt ner till en stenö i ett underjordiskt hav. Besättningen på skeppet Himlen fiskar upp honom och äventyret kan börja.
Nu har Undrentide öppet för att ta emot manus igen. Dock vill jag påminna alla som tänker skicka in att läsa instruktionerna under Kontakt. Vi tar inte emot hela manus, utan en synopsis och ett textutdrag (plus en kort presentation av dig som författare). Detta för att sållningsprocessen ska gå snabbare.
Man kan också läsa inläggen: Varför refuseras manus? och Varför textprov?
Deadline är ett fantastiskt begrepp, för hur många deadlines jag än sätter upp för mig själv så är det ändå DEADLINE!!! som får mig att på riktigt sätta fart. Den här bilden cirkulerar just nu på facebook och Internet, och jag kan väl säga att jag känner igen mig i de flesta rutor.
Nåja, när jag väl sätter igång är jag väldigt effektiv och i helgen har jag inte gjort annat än att pillat med den sista korren av böckerna som ska skickas till tryck. Nöjd.
I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.
Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.
När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.
Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.
En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.
Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.
Just nu läggs sista touchen vid de två titlar som kommer ut under våren. Vi är något försenade med Söner av Heimdall, så den kommer att släppas samtidigt som Havet under oss.
Redan nu har stort intresse visats för böckerna. Jonas Larsson har blivit intervjuad av Fenix och tidningen Skriva var nyfiken på våra debutanter. Båda författarna kommer också att medverka på Confetti i Göteborg den 4-6 april, då föreningen Cosmos firar 60 år.
En av ”Månadens godbitar” hos BTJ är Fredrik Brounéus The Prince of Soul and The Lighthouse. Riktigt kul att denna sköna bok uppmärksammas. Fler borde läsa 🙂
Lite lovord om boken:
The Prince of Soul and the lighthouse är författarens första engelska roman. Med den vann han The Sir Julius Vogel Award för bästa nya zeeländska ungdomsroman 2013. Undra på det – den är skriven på ett bländande språk – humoristisk, galen och helt underbar. – Gull Åkerblom.
”Swedish he may be, but Brounéus comes perilously close to having written the great New Zealand visionary fiction novel… a rollicking adventure – humorous and as exciting as an Indiana Jones escapade.” – Sunday Star-Times
”Great characters… laugh out loud material… just brilliant.” – Radio New Zealand
”Hilarious action and deep philosophical discussion. Reincarnation has never been treated like this before.” – Dominion Post
Redan när jag startade förlaget fick jag av bokhandlare veta att februari är den sämsta försäljningsmånaden, och därigenom också den sämsta månaden att släppa nya böcker. Inte förrän i år har jag egentligen erfarit det. Denna månad har det verkligen varit boktorka.
Folk väntar väl på bokrean samt håller på att läsa alla böcker de fick i julklapp.
Söner av Heimdall och Havet under oss har vi valt att släppa i mars (av ovanstående anledning), och jag hoppas att försäljningen tar fart då. Varje liten beställning som kommer in gör mig nämligen så satans glad.
För vad som känns som en evighet sedan (14-15 år sedan) spelade jag RP-spelet Baldur’s Gate (ettan, tvåan och expansion). Det gamla spelet har vaknat upp igen i den ”våg” av vintage-spelande som verkar skölja över världen/landet. Jag är troligtvis en av de sista som seglar på den vågen, men jag upptäckte iaf att spelet fanns som app till iPad och laddade ner det.
Baldur’s Gate är ett av de spel som har levt med mig allra längst (därtill finns ju Dragon Age, Mass Effect, Icewind Dale, No One Lives Forever, etc). Det finns flera anledningar till detta:
1. Bra och överraskande Main Quest, men även många bra Side Quests. En historia man kände med.
2. Lång speltid (Runt 100 timmar. De flesta spel som ges ut idag har en speltid på runt 25 timmar)
3. Möjligheten att skapa en karaktär från grunden. I Baldur’s Gate fanns inte bara möjligheten att välja kön, klass och namn på din karaktär. Du kunde även importera egna porträtt (även bilder på dig själv, på kändisar eller vad som helst). Askul!
4. Riktigt bra medhjälpare, som hade egna personligheter och även egna ”relationer”. I spelet har man upp till fem medhjälpare i sitt gäng. De interagerade inte bara med dig utan också med varandra. Genialt. Vem kan någonsin glömma Minsc, denna barbariska krigare med sin älskade hamster Boo. ”Go for the eyes, Boo, go for the eyes!” (Ja, jag har fortfarande en liten ”crush”.)
Bra sidokaraktärer är något som jag definitivt saknar i nyare spel. I Skyrim var det ju katastrof. förutom de få som fanns att välja mellan, så var de otroligt platta med tre-fyra repliker som upprepades om och om igen.
5. HUMOR! Vart har humorn tagit vägen i spelvärlden? Var, säger jag bara, var?!
Nåja, till saken (tror jag). De berättelser som lever med en, oavsett om det är böcker, filmer eller spel, påverkar en mer än man tror. När jag nu sitter och kör igenom Baldur’s Gate 2 14 år senare märker jag att alvdrottningen har exakt samma namn som dryaddrottningen i min Ekens syster. Det var definitivt inte planerat och jag hade inte en tanke på det när jag skrev berättelsen.
Jag märker också andra små detaljer som har smugit sig in i mitt skrivande, vissa uppenbara och planerade (t ex tanken på hamnskiftande drakar som var inspirationen till hela Svarthamn-krönikan), och andra med subtila och undermedvetna – som namn, platser och varelser. Det är häftigt att läsa om en bok, och det är lika häftigt att spela om ett gammalt spel. Fler borde göra det.
För ett par år sedan intervjuades jag i samband med en ny bok som heter Förverkliga din bokdröm. Nu har Kristina Svensson, som är en av författarna till boken, gjort en uppföljningsintervju som kan läsas här.
