Nu stundar julen och jag firar som vanligt med en stund vid photoshop. Årets alster ser ut så här:
”Se på vår tröskel står, vitklädd med ljus i hår: Sankta Lucia, Sankta Lucia” … eller?
Tidigare års alster ser ut så här:
Så God jul och gott nytt år från Undrentide förlag!
Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.
I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.
”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”
”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”
”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”
Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!
Jag är väldigt svag för luciatåg, speciellt luciatåget som skolans kör och musikklasser visar upp. Just i år blir det extra känslosamt då äldste sonen är med i tåget. Jag kan inte låta bli att fälla en tår då jag blir så rörd. Jag har alltid haft lätt till tårar, vid alla möjliga tillfällen. Ibland fattar jag inte ens varför jag gråter. Satt och kollade på ett avsnitt av ”Allt för Sverige” och tjurade som ett litet barn när amerikanskan läste brevet om sin släkt. När vi tittar på film i klassrummet brukar jag slänga ut en ”varning” att jag kommer att gråta, så att eleverna inte känner sig obekväma – det har hänt rätt många gånger att de frågar ”men hur är det Elin?”, gulliga som de är 🙂
Tillbaka till Luciatåget – jag ska försöka knäppa några fina bilder, men här kommer en från förra året. Det blir ju inte heller samma sak på bild. Mycket av stämningen går förlorad. Det brukar vara runt 200 elever på scen och de är så tajmade i kören att det nästan är läskigt och svårt att tro att det är 13-15-åringar som står där. Proffsigt!
Lite försenad har jag äntligen pyntat hemmet med det lilla julpynt som jag vill ha framme. Tycker om att ha det rätt sparsmakat, någon tomte där och julbock i fönstret, plus adventsstakar så klart. That’s it.
En liten överraskning blev luciatågsstaken som jag tog hem från farmor. Pappa ville inte ha den för att han tyckte den var lite för kitschig, men jag tänkte att det är trevligt att ha nånting av farmors julpynt. Tro på sjutton när jag googlade lite och upptäckte att att just denna ljusstake från 50-talet är rätt populär och säljs för runt 1000-lappen på tradera. Kul!
Det har varit lite tyst här på bloggen på sistone och det beror helt enkelt på att jag jobbar hela tiden, både med förlaget och lärarjobbet. Jag håller som bäst på att planera medverkan på sci-fimässan i Stockholm. Det ska bli superkul! Speciellt som jag nu ser att en av mina favoritskådisar Temuera Morrison kommer att vara där. Fastnade för honom i Krigarens själ (Once Were Warriors). Se den om ni har chansen, hemsk och gripande.
Vi är också inne i utvecklingssamtalsperioden i skolan, så dagarna blir betydligt längre där också. Igår gjorde jag en 11-timmarsdag och i morgon blir också en 11-timmarsdag, men i helgen ska jag sätta mig med arbetet att omvandla Eldfloder till en e-bok, så att den kan dyka upp lagom till jul.
Så när jag väl kommer upp till ytan, så lovar jag att skriva ett mer tänkvärt inlägg.
Jag har lite slött och trött hört och läst fragment av debatten kring Katrin Z, SATS gym och Mannosaksmannen Pär Ströms avhopp från jämställdshetdebatten. Jag läste också detta inlägg som deklamerar ungefär vad jag känner – bortsett från en sak: jag lägger inte mycket energi på det hela. Detta inlägg är den mesta energin jag har lagt.
Det jag reflekterar kring är det här: ”Vad vi måste vara, ständigt detta varande, för att passa in.” Det råder inget tvivel om mediakrafterna och de sociala krafterna bakom kvinnors utseende och beteende. Det är bara att titta fem minuter på Hollywoodfruarna för att förstå det. Det jag funderar över är när jag slutade må dåligt över den cirkusen. När jag tittar i backspegeln så har jag spenderat mesta delen av tonåren och tjugoåren antingen bantande eller svärande över att jag inte var supersmal och perfekt. När jag tittar på bilder nu märker jag att jag såg högst normal ut. Kan inte minnas någon tidpunkt – förutom min bröllopsdag, då jag har känt mig nöjd med min kropp. Nu bryr jag mig inte nämnvärt, även om det ibland dyker upp en tvångstanke om bantning lite då och då, så slår jag bort den då jag har legat still på min vikt i åratal.
Beteendemässigt har jag aldrig passat in. Har alltid haft udda intressen, inte brytt mig om ”tjejigt” och ”killigt”, gjort det som behöver göras oavsett hur skitigt eller rosaskimmrande. Mobbarna på mellanstadiet fick mig att förstå att jag inte var som alla andra och några år senare insåg jag att det inte gjorde något. Att jag faktiskt hade fördel i att vara lite kameleont i kvinno- och manssammanhang. Ingen har reagerat på att jag häver öl och gapflabbar i killgänget och ingen har reagerat på att jag gör samma sak i tjejgänget, eller om jag väljer att sippa cider och fnissa. Inte heller i blandade sammanhang. ”Var dig själv”, fick jag ofta höra när jag var barn och tonåring. Larvigt råd till en identitetssökande människa. Insikten att jag:et är olika, beroende på var jag:et är, var en riktig aha-upplevelse för mig. Jag måste inte passa in, men om jag vill så kan jag. Jag styr den här skutan.
Om ”alla andra”, alla ”populära”, ”medieeliten” är som Katrin Z, Schulman och Ström – ja, då är jag jäkligt glad att jag inte passar in. På något sätt förtjänar de liksom varandra den där högen. Det är bara synd att så många går på snacket. Att oskyldiga dras in och drabbas, att folk tror att det inte är ok att leva ett helt vanligt halvtråkigt liv.
För att trösta mig själv efter en hård vecka, och mellan varven av uppsatsläsning inför omdömena som ska skrivas imorgon, satte jag mig framför tv:n och tillverkade ett gäng nya klocksmycken. De jag hade gjort förut slut på Kontrast2012.
Jag ska fixa lite bättre bilder så snart solen tittar fram.
Under vintern 2011 drog Spektakulärt igång en intervjuserie som blev större än man hade kunnat ana. Nu finns alla 55 intervjuer att läsa på PDF. Bra va!
Den vackra framsidan har Elena Serranders gjort.
Med tanke på gestaltning och beskrivningar så beskrev en kollega läraryrket ungefär så här: ”Här är jag, cyklar längs en grönskande allé mot ljuset långt där borta, men hela tiden dyker det upp betongsuggor i min väg och rätt som det är tittar en av de där betongsuggorna upp och skakar på huvudet åt mig, tror inte ens att jag kan cykla. I nästa stund försöker denna betongsugga i form av till exempel tjänsteman på kommunen tala om för mig hur man cyklar. MIG! Jag har cyklat i över tjugo år och jag är jävligt bra på att cykla. Runt omkring står människor som ser och förstår att jag kan cykla, men betongsuggorna förstår inte. Ljuset flyttar sig längre och längre bort.”
Under kontrast blev jag intervjuad av Håkan Wester. Intervjun streamades live, men den finns också på youtube att titta på i efterhand.
undrentideforlag.com 