Mycket att stå i

Tystnaden på bloggen betyder inte att jag inte jobbar med förlaget utan tvärtom. Det är tre releaser inom kort och arbetet för att få allt att klicka pågår för fullt. Det är provtryck hit och korrigeringar dit. Jag skriver pressreleaser och kollar upp lämpliga marknadsföringskanaler. Snart är allt i hamn och vi kan njuta av både flammor, skymningssång och fyrar.

Jag har också börjat planera utgivningen för nästa år. Två titlar är klara och jag har en tredje som jag tror mycket på, men ska läsa igenom en extra gång.

I går firade vi lillkillen som fyllde åtta år. Släkt och familj var här och vi hade supertrevligt. Det är ju bra att koppla bort ibland också, desto mer energi har jag idag att ägna åt förlagsjobb 🙂

Varför refuseras manus?

I tidigare inlägg har jag berört refuseringar och har beskrivit hur en förläggare tänker, och jag tänkte göra ett försök att förklara varför manus refuseras. Listan kommer inte att vara komplett, och jag kommer säkert att fylla på i kommande inlägg. Punkten ”språk” behöver nästan ett eget inlägg, inser jag.

1. Språk
1a. För stora fel/Felaktigt språk/obegripligt språk
1b. Överanvändning av adverb och adjektiv (sade han ansträngt, skrattade hon högt, den lilla blåa smala dörren, etc)
1c. Klyschigt språk
1d. Upprepningar
1e. Återberättande istället för ”nu” (t ex överanvändning av passiva satser) jag menar inte presens vs preteritum här.
1f. Torrt och avståndstagande språk (här kan även perspektiv spela in)
1g. Överansträngt språk, t ex försök till poetisk språk som faller platt eller blir lite löjligt.
1h. Överanvändning av dialog

2. Struktur
2a. Felaktiga perspektivbyten
2b. Felaktig tempusanvändning
2c. Underlig dramaturgi
2d. Obegriplig eller svårläst struktur
2e. Röd tråd saknas

3. Idé (t ex Fantasy enligt mallen 1A göre sig icke besvär)

4. Bristande gestaltning (har visserligen med språk att göra, men jag tycker den är så viktig att den får en egen punkt). Att utbilda sig själv i gestaltning borde alla författare göra, för att sedan kunna avgöra var det passar och var det inte passar.

5. Fel genre, fel målgrupp, fel typ av text (vi ger t ex inte ut poesi eller biografier)

För hennes skull – ny e-novell

Jag har alltid gillat den gotiska romanen och den romantiska eran av litteraturen, till exempel Svindlande höjder och dikter av Keats, Byron och Stagnelius. Mina romaner har drag hämtade från denna litterära period och jag roas av att skriva noveller i genren Paranormal romance som också härrör härifrån.

För några år sedan skrev jag en novell på engelska som hette All for love of one. Titeln och inspiration från den här låten av mediaeval Baebes:

I must go walk the wood so wild
And wander here and there
In dred and deadly fere
For where I trusted I am begeld
And all for love of one

Thus am I banished from my bliss
By craft and false pretence
As one from joy were fledde
As from my leaf day by day I flee
And all for love of one

My bed shall be the greenwood tree
The running stremes my drinke
And acorns be my food
When of your beauty I do think
And all for love of one

Novellen skrev jag senare om på svenska. Det blev en helt annan berättelse med ett nytt slut, men med samma karaktärer och nu har jag bearbetat den ytterligare. Därför bestämde jag mig för att den är perfekt att ge ut i epub-format. Så nu kommer För hennes skull ut som e-novell i slutet av maj.

Baksidestext (kan hända att jag arbetar om den här):

Mörderska eller oskyldig? Ärkekansler Caranar stirrade på kvinnan framför sig. Händerna slagna i bojor. Fötterna kedjade till golvet. Precis som om den där tunna varelsen skulle kunna fly undan raderna av beväpnade vakter som stod uppställda längs salens väggar. Hennes ögon etsade sig fast. En mörk blick som borrade in sig i hans själ och fick håret att resa sig på armarna och i nacken. Hennes öde i hans händer. Skulle det vara ett misstag att sätta henne på fri fot? Långt in i själen kände han att det var det enda rätta.

omslagforhennesskullliten

Att bli bättre

Just nu arbetar mina årskurs åttor med det skönlitterära skrivandets konst. De tycker att jag är jättejobbig. Speciellt när det handlar om gestaltning och bearbetning. De vill gärna skriva och vara klara. Det tycker inte jag. Och jag ger mig inte så lätt.

De har ett häfte med korta skrivuppgifter, bland annat miljö- och personbeskrivning, att skriva inledningar och skriva dialog osv. Till slut ska allt detta övande resultera i en novell mellan 10-15 dataskrivna sidor. Då kan man inte ge sig så lätt. Man måste öva, skriva om, bygga ut, lägga til, ta bort och allt som hör skrivande till.

”Det är så svårt.”

”Det är så jobbigt.”

Mitt första svar är: ”ja, det är det.” Varför ska saker vara lätta för? Räkmacka genom livet är liksom inte min stil. Vill man uppnå något så får man slita lite för det. Hur ska man annars utvecklas? Du kan bli bättre. Du kan skriva bättre. Du kan utvidga ditt ordförråd och du kan låta mognare, vuxnare, mer utbildad, trevligare etc.

Ge inte upp så lätt.

Vad är headhopping?

Något som många förläggare råder skribenter att tänka på är att undvika headhopping. Vad är då det, kan man ju undra? Jo, det är när perspektivet (point of view) i berättelsen hoppar från person till person inom samma kapitel eller stycke. I ena sekunden är vi i Olles huvud och i nästa är vi Lisas, för att ta ett exempel. Man ska dock inte blanda ihop headhopping med flera berättare. Moderna romaner har ofta flera berättare, men de måste skiljas åt med markörer. Kapitelindelning är en markör och att göra nytt stycke med t ex en avgränsare är en annan.

Headhopping är:

”Kajsa såg kassen stå på bordet. Plockar han aldrig undan efter sig? Hon plockade upp matvarorna och ställde in dem i kylen. Brödet ska inte stå i kylen, tänke Lena och tog det ifrån henne. Hon såg henne rakt i ögonen. Är hon arg? Kanske. Hon blir aldrig nöjd.”

Det blir rätt förvirrande för läsaren för man vet inte vems tankar man följer. Är det Lena eller Kajsa som tänker det sista? Det ger också en känsla av att man står utanför berättelsen istället för att få vara med i den. Om det förekommer ofta kräver det mycket redigeringsarbete för att få bort ur en roman och då förläggare har ont om tid är det ofta inte värt det.

Hur gör man någonting åt det då? Man måste beställa sig för vems ögon som ser och hålla sig till det. Vad kan den människan uppfatta? Vad hör den, vad ser den, vilka lukter känner den och vilka tankar tänker den? Den kan inte se in i andras huvuden, men den kan läsa av ansiktsuttryck och handlingar. Den kan inte se vad som finns bakom en vägg eller i någon annans hus, men den kan tjuvlyssna, eller kika in genom fönster. Om du redan har skrivit en scen – fundera över om personen du har valt som ”point of view” kan uppleva allt du har skrivit om. Tänk dig att du har den personens glasögon på dig och ser allt genom dessa. Tänk dig för en stund att du skriver i första person (jag-form) och se om du har gjort några missar.

Det finns ett berättarperspektiv som kallas den allvetande berättaren. En sådan använder Stig Dagerman i sin novell Att döda ett barn. Man måste vara en skicklig författare för att behärska det här perspektivet, så att det inte övergår i headhopping. Hoppande kommer det att bli, eftersom den allvetande berättaren kan se skeendet som på en scen, men man måste hela tiden hålla just den distansen till handlingen. Man kan inte kliva in och ur, för då blir det konstigt. Poängen med en allvetande berättare är att det ska skapa en sorts distans till berättelsen. Det är ett ganska kallt sätt att berätta (då menar jag inte känslokallt, alla som har läst Att döda ett barn, vet vad jag menar), alltså ett beskrivande sätt.

Varför noveller?

Just nu läser jag igenom en hel hög noveller, både från elever och från aspirerande författare som har skickat in manus till förlaget. Jag själv började mitt skrivande med att skriva kortare och längre noveller i fantasygenren, och det är något som alltid fascinerar mig med denna korta textform.

Det kräver skicklighet att väcka känslor, skapa lässug och låta läsaren lära känna olika personer på några sidor. Vid första anblicken kan man tycka att det är lättare att skriva en novell än en hel bok, och jovisst – det går ju fortare. Att skriva en roman är tidsödande, men samtidigt har man gott om tid att fördjupa, gräva ner sig och som läsare har man större tålamod för partier som är lite långdragna. I en novell bör allt vara precist, eller åtminstone mer precist. Man har få ord på sig att gripa tag i läsaren och hålla den kvar, samt förstås att göra den nöjd. Att läsa en text och känna sig besviken eller lurad efteråt är inte en känsla som man vill väcka som författare, tycker jag i alla fall.

Det är lite som att gå ut och äta på restaurang. Det ska vara gott, god service och tillräckligt mycket mat för att man ska känna att man kan lämna dricks. Man ska också känna att man gärna går tillbaka och äter fler gånger, men kanske andra rätter. Det är ett riktigt hantverk.

Förmågan att skapa världar

Jag fascineras ofta över hur duktiga många fantasy-författare är på miljöbeskrivningar och världsbyggande. En del bygger för mycket och info-dumpar i all oändlighet, men andra hittar den perfekta balansen. När jag läser mig igenom Anna Blixts Rämnfödd, som kommer ut nu under våren, njuter jag av att färdas till platser som är så lika och ändå så olika vår egen värld. Landskapet påminner ju om det jordliga, med årstider, berg och skogar, men där finns också den förgiftade dalen och den vita staden. Jag kan tydligt se platserna framför mig när jag läser.

Även jag själv har fått beröm för mina miljöbeskrivningar, särskilt i boken Sår. ”Historien är färgsatt med helt ljuvliga miljöbeskrivningar. Faktiskt är miljöbeskrivningarna så bra att jag stundtals glömmer handlingen. För mig är det helt klart miljöbeskrivningarna som tar boken till höga höjder. Skulle jag betygsätta enbart dem, så skulle boken få tio kakor direkt!” Skriver Lisa Rodebrand på Bookiecookiez.

Jag ser verkligen fram emot Anna Blixts tredje bok, som just nu går under namnet ”Den gyllene vinden”, där vi får besöka det gyllene landet. Wow, säger jag bara.

Två noveller i SF Fandom

Häromdagen fick jag ett mycket trevligt paket i brevlådan, nämligen ett exemplar av SF Fandom. I den finns två av mina noveller med den här gången. Min älskade, som är inspirerad av myten om Hades och Persefone, och Jorden, som är en berättelse ur perspektivet av ett nedgrävt lik. Den sistnämnda fanns även med i en podcast på Elektrubadur. Jag känner mig väldigt stolt.

 

Kärt återseende, eller?

Det är en bra underlig känsla när man plockar fram ett gammalt manus och börjar läsa igenom det igen, så som jag gör med Eldfloder just nu. Jag får återse personerna som jag en gång gav liv, samtidigt som det är rätt svårt att gräva i den gamla berättelsen, då jag faktiskt hade lämnat den bakom mig. När jag skrev Eldfloder var jag inte riktigt samma person som jag är idag. Fortfarande heter jag Elin och fortfarande är jag gift, mamma, lärare och allt det där, men när Martin och Emelie Svarthamn tog form var jag väldigt fascinerad av tragik, blod, sorg, samt smärtsamma och upprivande känslostormar.

Jag var också lite besatt av att berättelserna jag skrev inte skulle sluta lyckligt (utan att ge för stor spoiler). Berättelsen är den mörkaste jag någonsin skrivit och det är tungt att kliva in i den världen igen. Martin/Atrasomes är en fascinerande varelse som jag har märkt att man antingen hatar eller älskar, eller kanske inte ”älskar”, men åtminstone finner mycket intressant. Allt han gör är ju rättfärdigat i hans eget huvud och trots att det är så fel, så förstår man den skruvade logiken. Jag skrev boken lite som ett psykologiskt experiment, alltså ett försök att skapa en trovärdig ”ond” karaktär, inte genomelak utan en som bara verkar efter egna normer.

Jag ser fram emot att den hittar nya läsare genom e-boksformatet.

Anna Blixt, författare till Fredens pris och den kommande Rämnfödd, beskriver våndan och nöjet med att plocka upp ett gammalt manus här.

Varelser i topp och botten

Det finns en hel hög med mytologiska varelser, monster och sagoväsen som fascinerar mig, andra skyr jag som pesten.

För att börja med något som jag inte vill ha i min närhet så är det zombies. Det är något med deras hasande gång som skjuter kalla kårar uppför min ryggrad och jag vill bara blunda. Jag vet att t ex Walking Dead är en bra serie – både på papper och i tv, men jag klarar banne mig inte av att läsa eller se den. Många tycker säkert att jag är lagom fånig, men jag får svårt att sova och inbillar mig att det hasar runt massa halvruttna människor utanför fönstret.

Sådana där gulliga varelser som t ex älvor (i den mer anglosaxiska disney-formen, inte den mystiska dimmiga folktroformen) har jag svårt för. Små kryp med vingar som inte vet sitt eget bästa.

Drakar har alltid varit en favorit, förstås. Majestätiska och livsfarliga flygande ödlor. Hur häftigt är inte det? jag tycker dock inte att de ska vara för taggiga, utan hyfsat lena. Draken på bilden är lite på gränsen, iaf huvudet.

Folktro med alla dess oknytt och väsen kan jag läsa hur mycket som helst om. Det jag känner svenska fantasyförfattare borde kunna göra något rejält av, är just folktron. Mylingar, skogsrån, små elaka gårdstomtar, mossiga troll, bysen, lyktgubbar, vittror, huldror, gloson och Stalo, och gud vet vad. Det finns en hel skatt att gräva ner sig i.

Olika kvinnoväsen tycker jag är intressanta, såsom dryader, najader, sirener, och de svenska motsvarigheterna. De är sexuella, farliga, självständiga och samtidigt lite sorgliga och ensamma. Ungefär som näcken. Jag har skrivit flera noveller med dessa naturväsen, en av de längre, Ekens syster, finns ju också som e-bok. Kanske skulle man göra näcken till huvudperson i nästa novell? Värt att fundera på.