Kommande signering

Glöm inte bort att ta er till SF-bokhandeln i Göteborg den 5 april, då Jonas Larsson finns där för att signera sin rykande färska roman Havet under oss. Faktiskt så är det precis i den stunden som boken släpps ut i dagsljuset efter att ha legat i dator och tryckpressar under flera månader.

Boken är en sorts pirat-saga som faktiskt utspelar sig i vår tid, men under jordskorpan. Läkaren Gustaf faller genom ett hissschakt ner till en stenö i ett underjordiskt hav. Besättningen på skeppet Himlen fiskar upp honom och äventyret kan börja.

havet_under_oss

Öppet för manus

Nu har Undrentide öppet för att ta emot manus igen. Dock vill jag påminna alla som tänker skicka in att läsa instruktionerna under Kontakt. Vi tar inte emot hela manus, utan en synopsis och ett textutdrag (plus en kort presentation av dig som författare). Detta för att sållningsprocessen ska gå snabbare.

Man kan också läsa inläggen: Varför refuseras manus? och Varför textprov?

Sista sekunden

Deadline är ett fantastiskt begrepp, för hur många deadlines jag än sätter upp för mig själv så är det ändå DEADLINE!!! som får mig att på riktigt sätta fart. Den här bilden cirkulerar just nu på facebook och Internet, och jag kan väl säga att jag känner igen mig i de flesta rutor.1013840_233005346872084_1515889282_n

Nåja, när jag väl sätter igång är jag väldigt effektiv och i helgen har jag inte gjort annat än att pillat med den sista korren av böckerna som ska skickas till tryck. Nöjd.

Ett litet skolinlägg

I stormarna kring skolan far vi lärare omkring som vantar och väntar på nästa ”reform”. För medicinen som ska fixa skolan tycks alla ha och vilja ge – alla utom kommunerna som håller i pengarna.

Som lärare har jag givetvis många idéer och tankar kring hur kunskapsutvecklingen och måluppfyllelsen ska kunna höjas, men kort sagt är jag trött på att tala för döva öron. I de tio år jag har jobbat som lärare har jag varit aktiv i skoldebatten – jag verkligen försökt att förändra. Speciellt på kommunal nivå eftersom det var i den kommunala skolan jag arbetade och det var de politikerna som mer direkt styrde över vår skolvardag. För Björklund till trots så påverkar han inte vårt arbete så värst mycket. För de byråkrater, tjänstemän och kommunpolitiker som sitter och försöker tillämpa nya dokumentationsregler, krav på ditten eller till och med på datten, de gör oftast helt galet fel – i brist på kunskap och ovilja att sätta sig in i skolvardagen.

När man har stått på barrikaden så länge som jag, oftast rätt ensam också, är det tungt att kasta in handduken. Faktum är dock att jag insåg att jag är maktlös och vill jag bli nöjd med min tillvaro måste jag lämna den kommunala skolan. Vilket jag också gjorde.

Jag är nu anställd av ett företag, en friskolekoncern. Säga vad man vill om friskolor men det är satans skönt att befinna sig i en organisation som har löst de problem som jag irriterade mig på i kommunen. Det är klart att det finns brister, och kanske är jag ännu för rosenögd för att se dessa, men en sån enkel sak som arbetstiden är inte längre en källa för stress. Inte heller ansvars- eller arbetsbeskrivningsbiten.

En hel hög med tydliga riktlinjer gör mitt jobb så mycket enklare. En sådan är t ex att kommunikation med elevens vårdnadshavare sker på arbetstid och att vi inte får lämna ut våra privata nummer, och givetvis att vårdnadshavarna är tydligt informerade om att det är så det funkar = mindre stress. En annan är att gemensamma beslut följs – av alla. Följer man inte besluten är man på fel arbetsplats. Det ses inte med blida ögon. Det kan tyckas för hårt hållet, men faktum är att organisationen funkar så mycket bättre om alla drar åt samma håll. Inom kommunen fanns det för många motvalsmänniskor, speciellt när det gällde nya pedagogiska grepp eller IT-saker. ”Jag tänker minsann inte använda den nya lärplattformen.” ”Jag tänker minsann inte läsa mina mail varje dag.” ”Jag har gjort så här i tjugo år och det tänker jag fortsätta med.” osv osv. Det blir väldigt svårjobbat för resten.

Som en liten avrundning kan jag säga att mitt jobb fortfarande är ett lärarjobb, men allt som hör det till – men det flyter mycket jämnare.

Inför releaser

Just nu läggs sista touchen vid de två titlar som kommer ut under våren. Vi är något försenade med Söner av Heimdall, så den kommer att släppas samtidigt som Havet under oss.

Redan nu har stort intresse visats för böckerna. Jonas Larsson har blivit intervjuad av Fenix och tidningen Skriva var nyfiken på våra debutanter. Båda författarna kommer också att medverka på Confetti i Göteborg den 4-6 april, då föreningen Cosmos firar 60 år.

The Prince of Soul – månadens godbit

En av ”Månadens godbitar” hos BTJ är Fredrik Brounéus The Prince of Soul and The Lighthouse. Riktigt kul att denna sköna bok uppmärksammas. Fler borde läsa 🙂

Lite lovord om boken:

The Prince of Soul and the lighthouse är författarens första engelska roman. Med den vann han The Sir Julius Vogel Award för bästa nya zeeländska ungdomsroman 2013. Undra på det – den är skriven på ett bländande språk – humoristisk, galen och helt underbar. – Gull Åkerblom.

”Swedish he may be, but Brounéus comes perilously close to having written the great New Zealand visionary fiction novel… a rollicking adventure – humorous and as exciting as an Indiana Jones escapade.” – Sunday Star-Times 

”Great characters… laugh out loud material… just brilliant.” – Radio New Zealand

”Hilarious action and deep philosophical discussion. Reincarnation has never been treated like this before.” – Dominion Post

Februari – boktorka

Redan när jag startade förlaget fick jag av bokhandlare veta att februari är den sämsta försäljningsmånaden, och därigenom också den sämsta månaden att släppa nya böcker. Inte förrän i år har jag egentligen erfarit det. Denna månad har det verkligen varit boktorka. 

Folk väntar väl på bokrean samt håller på att läsa alla böcker de fick i julklapp.

Söner av Heimdall och Havet under oss har vi valt att släppa i mars (av ovanstående anledning), och jag hoppas att försäljningen tar fart då. Varje liten beställning som kommer in gör mig nämligen så satans glad.

Mer inflytande än man kan tro

För vad som känns som en evighet sedan (14-15 år sedan) spelade jag RP-spelet Baldur’s Gate (ettan, tvåan och expansion). Det gamla spelet har vaknat upp igen i den ”våg” av vintage-spelande som verkar skölja över världen/landet. Jag är troligtvis en av de sista som seglar på den vågen, men jag upptäckte iaf att spelet fanns som app till iPad och laddade ner det.

Baldur’s Gate är ett av de spel som har levt med mig allra längst (därtill finns ju Dragon Age, Mass Effect, Icewind Dale, No One Lives Forever, etc). Det finns flera anledningar till detta:

1. Bra och överraskande Main Quest, men även många bra Side Quests. En historia man kände med.

2. Lång speltid (Runt 100 timmar. De flesta spel som ges ut idag har en speltid på runt 25 timmar)

3. Möjligheten att skapa en karaktär från grunden. I Baldur’s Gate fanns inte bara möjligheten att välja kön, klass och namn på din karaktär. Du kunde även importera egna porträtt (även bilder på dig själv, på kändisar eller vad som helst). Askul!

minsc2xh9

4. Riktigt bra medhjälpare, som hade egna personligheter och även egna ”relationer”. I spelet har man upp till fem medhjälpare i sitt gäng. De interagerade inte bara med dig utan också med varandra. Genialt. Vem kan någonsin glömma Minsc, denna barbariska krigare med sin älskade hamster Boo. ”Go for the eyes, Boo, go for the eyes!” (Ja, jag har fortfarande en liten ”crush”.)
Bra sidokaraktärer är något som jag definitivt saknar i nyare spel. I Skyrim var det ju katastrof. förutom de få som fanns att välja mellan, så var de otroligt platta med tre-fyra repliker som upprepades om och om igen.

5. HUMOR! Vart har humorn tagit vägen i spelvärlden? Var, säger jag bara, var?!

Nåja, till saken (tror jag). De berättelser som lever med en, oavsett om det är böcker, filmer eller spel, påverkar en mer än man tror. När jag nu sitter och kör igenom Baldur’s Gate 2 14 år senare märker jag att alvdrottningen har exakt samma namn som dryaddrottningen i min Ekens syster. Det var definitivt inte planerat och jag hade inte en tanke på det när jag skrev berättelsen.

Jag märker också andra små detaljer som har smugit sig in i mitt skrivande, vissa uppenbara och planerade (t ex tanken på hamnskiftande drakar som var inspirationen till hela Svarthamn-krönikan), och andra med subtila och undermedvetna – som namn, platser och varelser. Det är häftigt att läsa om en bok, och det är lika häftigt att spela om ett gammalt spel. Fler borde göra det.

Bokförlagens framtid

I går tittade jag på den här föreläsningen av Mark Coker som är grundare till Smashwords. För er som inte vet är Smashwords en plattform för e-bokspublicering som är gratis och öppen, dvs alla kan använda den. Man sätter sitt eget pris på sin bok, kan även lägga ut den gratis.

Det fanns mycket han sa som var intressant, bland annat vilka som var de främsta användarna av e-boksläsare (allt han säger måste tas i kontexten ”USA”). Att det var mestadels medelåldersmänniskor då e-boksläsarna ger möjlighet att t ex ändra storleken på texten.

Han säger också att de stora bokförlagens fokus är att sälja böcker, inte att publicera böcker. (Publishers’ business is to sell books, not to publish books.) Anledningen till att jag överhuvudtaget startade Undrentide var att jag såg att det fanns riktigt bra böcker/historier/berättelser/författare som inte de stora bokförlagen ville ge ut för att kundkretsen var för liten. Speciellt för fem-sex år sedan var svensk fantastik inte värt fem öre i bokförlagens ögon. Mycket sorgligt, men dock förståeligt om man ser det ur ett affärsperspektiv. Om man ska driva ett företag måste man se till kundkretsen.

Undrentides kundkrets växer hela tiden, men alla kommer inte att tycka att allt vi ger ut är bra. Olika böcker har olika kundkrets, men om jag finner att det är kvalité och en riktigt bra historia – och att det finns läsare (ibland kanske 100 läsare, ibland kanske 1000 läsare, ibland ännu fler) kommer jag att ge ut det. Men inte heller mitt lilla förlag har möjlighet att ge ut ALLT som skrivs. Därför är en plattform som Smashwords bra, tycker jag. Som förläggare finns alltid risken för en felbedömning. Det kan floppa eller toppa. Who knows?

Jag hoppas att fler förlag vågar ta större risker. Jag förstår att det är svårt, jag VET att det är svårt. Jag är inte ekonomiskt beroende av mitt förlag eftersom jag har ett annat jobb. Därför kan jag kanske riskera mer. I inslaget får några svenska förläggare ställa frågor i slutet och det märks så väl vilket förakt det finns mot egenutgivning och ”risken” med att fler publicerar sig själva.

Många förlagsmänniskor (för att inte tala om säljbolag – de är snabba på kontakt, men så fort de får veta att förläggaren även skrivit några böcker själv och gett ut på eget förlag, så backar de undan) ser fortfarande ner på egenutgivna böcker, men har en författare lyckats bra som egenutgivare är det ju positivt för både läsare och författaren. Det är en stor ”slaskhög” av egenutgivna böcker, men som Mark säger så blir de också duktigare och duktigare. Det finns också MÅNGA tjänster som man kan köpa in som egenutgivare, och även som litet förlag. Det gör ju jag. Jag har inte anställda korrekturläsare eller formgivare. De tjänsterna köper jag in när jag behöver. Stora förlag bör vara lite darriga i benen av att förlora monopolet på ”kvalité” (vi vet ju alla att förlagsprocessen inte är någon garanti för kvalité…).