Ibland är jag lite rädd för framtiden. Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag är tillräckligt gammal för att kunna skönja vissa tendenser som gör mig darrig.
1. Klassbyten och skolbyten. Bara på mina åtta år som lärare har detta ökat markant. När det blir jobbigt på ett eller annat sätt (ovän med bästa kompisen, en krävande lärare, någon säger åt en hur man ska bete sig, någon i klassen som man inte tycker om eller inte vill jobba med etc), ja, då byter man klass eller skola – flera gånger om så behövs tills allt är som en räkmacka. Hur formar detta en människa? Jo, när något blir jobbigt så flyr man – och det är okej. Hur attraktiv kommer denna människa bli på arbetsmarknaden? Hur funkar det i en relation? Varför är det så farligt att ta itu med jobbiga situationer?
2. Kunden har alltid rätt. (Denna post är lite besläktad med ovanstående). I dagens skola är föräldrar och elever kunder som skolan ska locka till sig och hålla nöjda till varje pris. Detta gäller även odrägliga kunder, sådana som i alla lägen hittar på ursäkter för sitt barn och håller det om ryggen. En lärare som tillrättavisar eller försöker uppfostra barnet till att t ex inte slå på andra, inte gapa och skrika eller kasta saker, inte sova på lektionerna, eller att inte ägna sig åt annat ordningsstörande beteende, kan riskera sitt jobb eller i värsta fall bli polisanmäld för att ha kränkt det stackars barnet. Tyvärr tycker jag mig se denna typ av förälder oftare och oftare.
(Extrafråga: När blir en lärare kränkt? – Svar: Aldrig. Aldrig någonsin för böveln. Sparkar, slag, svordomar, ord. Känn dig inte kränkt.)
3. Betygsinflationen. Du behöver inte jobba. Du behöver inte kunna någonting. Glid genom skolan. Ha bara lite is i magen så kommer betygen sättas ändå. En skola med låga meritvärden lockar inte till sig några kunder. Har du struntat i skolan i tre år kan du alltid ägna ett par veckor på sommarskolan till att få det betyg du önskade. Tur att det fortfarande finns lärare med yrkesintegritet. Undrar hur länge vi orkar stå emot trycket?
4. Småpåvar. I kommunen sitter det lekmän i form av politiker och bestämmer över skolans budget. Skolan går alltid att spara på. Regeringen bestämmer riktlinjerna för skolan, men det skiter småpåvarna i, för hur mycket jobb som än ska göras, hur många elever med särskilt stöd vi får (som har laglig rätt till stöd), så får det inte kosta någonting, eller iaf ingenting extra. Jorå, lycka till.
undrentideforlag.com 