Kategori: lärare

Fler deprimerande resultat

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Varje år gör vi svensklärare på vår skola ett antal läs- och skrivtest med våra sjuor och åttor, ibland även niorna. Varje år ser resultaten överlag illa ut, och lite sämre blir det också för varje år. Testerna är utformade av psykologiförbundet och innefattar läsförståelse, ordförståelse, läshastighet och stavning. Man kan ha vilka åsikter man vill om testerna som sådana, men jag tror faktiskt att resultaten skulle se lika illa ut vilka tester man än använde. Det är ju bara att titta på ett test som t ex PISA för att se likheter mellan försämrade resultat hos svenska ungdomar, både i läsförståelse och matematik.

Då kommer jag tillbaka till det där igen – läsvana. Jag har svårt att tänka mig att det är någon sorts dyslexiemidemi som sprider sig i Sverige. Dyslexi är verkligt och jag vill absolut inte förringa de som lider av det, men att den allmänna läsförmågan (läshastighet och förståelse) skulle ha hela sin förklaring i att majoriteten av alla ungar (mest pojkar) helt plötsligt lider av läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi, det köper inte jag.

Jag vet hur svårt det är att få mina grabbar att läsa. Jag har lagt ner många tusenlappar på att hitta böcker som passar, som är roliga och som lockar till vidare läsning. Det är klart att alla föräldrar inte har de tusenlapparna, men att skaffa ett lånekort på närmsta bibliotek är faktiskt gratis. Där kan man dessutom få tips av proffs, man kan provläsa böckerna, ta en lugn stund och bara bläddra, titta och lukta. Jag minns att en av de bästa stunderna med att gå på stan med morsan när jag var liten, var att ta den där svängen in på bibblan. Vi var inte på stan så ofta eftersom vi bodde på landet och hade en bra bit att åka, men aldrig att vi lämnade stan bakom oss utan att ta den där turen bland barn- och ungdomsböckerna. Undrar hur många av dagens föräldrar som gör det?

 

Det är ju antingen eller…

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland blir jag faktiskt imponerad av politiker. Tyvärr kanske jag inte blir imponerad av rätt anledningar.

Nu i veckan fanns en artikel i lokaltidningen om en eventuell upprustning av den skola jag arbetar på. Skolan är byggd 1921 och är i stort behov av upprustning. Vi har inga grupprum, dålig ventilation och snuskiga ytskikt – det är bara lite av det som behöver åtgärdas. Tre gånger tidigare har politiker gått ut (i valtider) och lovat att skolan ska rustas upp, efter valet har samma politiker hävdat att det inte finns några pengar. Vi har haft en provisorisk barack på skolgården sedan slutet av 70-talet. P-r-o-v-i-s-o-r-i-s-k. Senaste gången i detta så gick politikerna ut och sade att ”fas 1” på skolan skulle inledas – för att vi skulle tro och hoppas på att det någon gång kommer en ”fas 2” – vilket det aldrig fanns några planer på, istället diskuterades rivning av skolan.

Nåja, till saken. Nu – efter ca tio år – har de kommunala politikerna börjat förstå att de kommunala skolorna måste vara bra för att kunna konkurrera mot friskolorna. (Hm, känns som grundkriteriet för vilken skola som helst – att den ska vara bra.) För att vår skola ska kunna vara konkurrenskraftig så behöver politikerna satsa på skolan, alltså en renovering. Slutklämmen på artikeln är helt underbar – det roligaste sagt av bildningsnämndens ordförande hittills:

Anneli Hedberg (S), nämndens ordförande, föredrar resonemanget att Katrineholm behöver ha bra och attraktiva skolor för att konkurrera med eventuella friskolor. Därför ser hon den fortsatta renoveringen av Södra skolan som viktig.
– Jag tycker att det ska vara antingen eller.

Nu blir jag imponerad. Snacka om förmåga att hålla ryggen fri. Lovar inget, säger inget, väljer båda alternativen på samma gång. Antingen ska det renoveras eller så ska det inte det. Så, nu är det bestämt.

Vi pratade om att börja använda detta geniala uttryck i skolvardagen:

”Fröken, har vi prov i dag?”
”Det är antingen eller.”

”Ska vi ta med oss gympakläder på friluftsdagen?”
”Det är antingen eller.”

”Kommer jag få ett G i slutbetyg?”
”Det är antingen eller.”

Gud, vad skönt att slippa stå till svars!

Jag har ingen fantasi

Publicerat den av undrentide7 kommentarer

Jo, det har jag visst, men det är inte sällan man får höra ovanstående kommentar från andra – gamla som unga. Det är svårt att veta hur andra människor tänker och vad de tänker på, men något jag verkligen inte förstår är hur man inte kan ha någon fantasi. Inget ont om dessa människor men jag förstår det bara inte.

Hur kan man inte ens föreställa sig en liten berättelse i huvudet? Hur kan man leva utan berättelser i huvudet? I min hjärna snurrar det hela tiden runt bilder, minnen, fragment av berättelser, påhittade händelser och verkliga händelser. Vad har man om man inte har det? Vad tänker man på?

Jag vet att jag har svårt att leva i nuet. Jag måste verkligen koncentrera mig för att vara ”nu”, för att inte glida bort i tanken. Är andra människor alltid i nu:et? Eller kanske alltid i framtiden (vad ska jag göra imorgon, på söndag, i vinter)? Om någon råkar säga ”svärd” så börjar en scen eller bild växa upp i mitt huvud. Om jag har tråkigt så roar jag mig själv med att spela upp en film i hjärnan. Om jag är rastlös så spelar jag teater med mig själv (urfånigt, jag vet). Jag vet att alla inte tänker lika snabbt eller att alla inte har lika lätt att hitta på, men det är ju långt ifrån ”ingen fantasi”. Vad tänker dessa människor på när de har tråkigt? Jag vill verkligen förstå. Det ingår ju i mitt jobb att arbeta med kreativitet och hur man stimulerar den. Finns det någon forskning på det här?

De vanligaste felen

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Som svensklärare stöter jag på många texter. Jag tycker också om att läsa texter på t ex argus.nu och Kapitel 1, även om tiden inte alltid räcker till att sätta mig ner och formulera kommentarer. Jag har i alla fall gjort en sammanställning på de vanligaste språkfelen som jag har stött på i min läsning.

1. Nytt stycke

Detta är det utan tvekan vanligaste förekommande felet. Antingen är inga stycken markerade alls eller så är styckena vagt/felaktigt markerade. Med vag markering menar jag att skribenten har använt t ex indrag, men inte tillräckligt stora indrag för att de ska hjälpa läsaren, eller att indragen är gjorda med mellanslagstangenten så att de blir olika stora, eller ny rad, men inget indrag eller ingen blankrad.

Felaktigt markerade stycken kan vara att skribenten byter rad vid varje mening, blandar indrag och blankrad som styckemarkeringar eller är inkonsekvent i sina markeringar och inte alltid gör nytt stycke när det behövs.

Jag föredrar blankrader som styckemarkering när jag ska läsa på skärm. Det är självklart individuellt, men luft är verkligen till hjälp i en digital text.

2. Repliker
… som ser ut så här:

”Jag vill inte!” Skrek Johan.
– Kommer du snart frågade Pelle.
”Jag är kär i henne” sade Olle ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

Och som ska se ut så här:

”Jag vill inte!” skrek Johan.
– Kommer du snart? frågade Pelle.
”Jag är kär i henne”, sade Olle. ”Och jag vill inte att hon ska lämna mig.” Alternativt: ”Jag är kär i henne”, sade Olle, ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

3. De och dem

Ujujuj, här har vi en stor nöt att kläcka, men om ni läser följande meningar så kanske ni förstår:

Lena och mig gick hem till jag.
Honom ville inte ha någon glass.
Erik och Lisa köpte blommor till vi.

DEM är objektsformen (jag – mig, han – honom, vi – oss, de – dem). Du skriver INTE: Dem ville inte ha någon glass. Lena och dem gick hem till de.

Om du är osäker kör på ”de”. Objektsformen är ovanligare än subjektsformen. ”Dem” ska bara användas efter t ex åt, till, för och i samband med ”en av”.

4. Va, la och vart (talspråk)

Undvik helt enkelt. Skriv inte hon va glad, jag la nycklarna på bordet eller han vart arg.

5. Genomläsning

Sist men inte minst: läs igenom det du har skrivit. Läs många gånger. Oräkneliga slarvfel skulle kunna avhjälpas av genomläsningar. Läs gärna högt, kanske för hunden eller fiskarna. De kommer njuta av din röst. 🙂

Jag önskar det fanns ett lätt svar

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

I förra inlägget skrev jag om läsovana och lästräning. Läsförmågan är på nedåtgående hos svenska ungdomar (här kan man titta på t ex PISA eller andra undersökningar). Visst, det finns också kritik mot dessa undersökningar, men den verklighet jag möter varje dag säger att det ligger något i dem.

Det är mycket som drar i ungdomars och barns uppmärksamhet och jag förstår att de väljer bort böcker. Böcker är långsamma. De kräver tankeverksamhet. När jag själv var barn så satt jag hellre och ritade eller spelade brädspel än plockade upp en bok. Det hände väl också, när vi väl fick vår första dator (jag tror att jag var tio eller elva år), att jag satte mig och spelade dataspel. Jag programmerade till och med egna dataspel. Det var roligast för då fick jag hitta på en egen galen historia (minns att ett spel hette Mouse). Hm … lite som att skriva egna böcker faktiskt.

Nåväl, tillbaka till lästräning. Om det vore så enkelt som att bara tvinga ungar att läsa så skulle nog de flesta föräldrar göra det. För hur det än är så säger förnuftet att det är nyttigt att läsa. Ett fåtal föräldrar jag har stött på har hävdat att ”det är onödigt”, men dessa är i absolut minoritet. Det finns en uppsjö av böcker – lättläst, äventyrligt, drama, deckare, komik, ja – allt man kan tänka sig. Det ges trots allt ut en ohygglig mängd titlar varje år, både svenska och översatta. Nästan vilket intresse du än har så kan du hitta en bok om det. Om du så är skejtare, gothare, fotbollsnisse etc. Det är verkligen ett smörgåsbord.

Samtidigt – vi har en ”övning” där eleverna får anteckna vad de gör på framtiden under en vecka. Det är ju inte svårt att gissa vad tiden läggs på. Datorn och mobiltelefonen. Jag gjorde samma övning själv. Vad lägger jag min tid på? Datorn. Visserligen arbetar jag en hel del via datorn, men när jag är hemma så är det mest slösurfande och dataspelande. Jag är ju inte bättre själv. Är vi så lättledda? Tydligen.

Ibland måste jag stänga in mig i sovrummet för att påbörja en bok. När jag väl har börjat så är det ingen fara, speciellt inte om jag verkligen gillar boken.

Så, hur får man barn och ungdomar att läsa? Inget enkelt svar, men mina barn har iaf älskat att ta en lässtund på dagen och att läsa innan de somnar. Det finns en del som säger att barn inte blir bättre läsare för att man läser för dem och det kanske är sant, men förhoppningsvis kanske man väcker kärlek för boken som sådan. Att en bok blir förknippad med lugn och avkoppling, men samtidigt en resa och ett äventyr. Så fort en bok blir sammankopplad med någonting jobbigt så har vi problem och det problemet är en svårare nöt att knäcka.

Långt inlägg – tankarna fortsätter någon annan dag.

Läsovana vs lässvårigheter

Publicerat den av undrentide8 kommentarer

(För att jag börjar jobba idag så tar vi ännu en favorit från den gamla bloggen, ursprungligen skrivet mars 2010)

Det är inte ofta jag gör kontroversiella inlägg, men nu tänker jag göra det.

Jag funderar mycket på ökningen av ungdomar med läs- och skrivsvårigheter (för en sådan ökning finns). Vad beror detta på? Kan det vara så enkelt som att läs- och skrivsvårigheterna förväxlas med läsovana?

När jag frågar mina elever hur mycket tid av fritiden de lägger på läxläsning, så får jag ofta svaret ”ingenting” eller ”någon halvtimme, kanske”. När jag sedan frågar hur mycket tid de lägger på bokläsning är det vanligaste svaret: ”jag läser inte böcker”.

Jag upplever att under de senaste åren har klyftan mellan ”de som läser” och ”de som inte läser” ökat. ”De som läser” läser tjockare böcker, mer avancerade böcker och oftare än för några år sedan. ”De som inte läser” läser inga böcker alls (om de inte blir tvingade), och de blir fler och fler.

Inte underligt hittar man de elever med sämst läsförståelse i gruppen ”de som inte läser” (det finns undantag). Så lässvårigheterna kanske inte är något genetiskt fel för en del av dessa. Det kanske inte handlar om diagnos eller kompensatoriska verktyg, utan om att faktiskt läsa (lästräna) på fritiden. En fotbollsspelare blir inte bättre på fotboll utan träning, en löpare springer inte snabbare genom att sitta i soffan eller spela dataspel.

Då kanske man undrar lite smått vad det är som är kontroversiellt med detta. Jo, i skolan lever vi i diagnosernas värld. Svårigheter ska sättas namn på, sedan ska vi lärare anpassa undervisningen till elevernas olika individuella problem. Att en del av dessa problem skulle kunna lösas eller tränas bort det är farligt för en lärare att påstå, för då ”ser” vi inte eleven som individ. Vi kränker. Vi kränker. Vi kränker.

Lättkränkhetens land, var inte det någon bok eller nåt?

En underlig inställning till arbete

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

(en favorit från gamla bloggen, skrivet aug 2010, nu i repris för att INGENTING har förändrats sedan jag skrev det inlägget.)

En dag fick jag för mig att jag ville bygga om min altan. Jag ringde en snickare och han kom hem till mig för att diskutera arbetet. Vi kom fram till en tidsplan och hur mycket jag skulle göra själv, samt hur mycket han skulle göra.

Sedan kom dagen för arbetet. Snickaren dök upp på min trapp och jag visade honom till platsen för byggnationen. Han tittade länge på marken och sedan skakade han på huvudet.

”Är något fel?” frågade jag.

”Nej då, nej då, jag vet precis hur jag ska göra. Det är bara det att min kollega har verktygslådan idag, så det blir lite svårt att börja.”

Jag trodde verkligen inte mina öron! Vad sa han egentligen?

”Vad menar du? Har du inga verktyg?”

”Jodå, jag har verktyg och jag vet precis hur man bygger en altan, men jag och min kollega måste dela på verktygen för det finns inte så mycket pengar i företaget. Så just idag har jag inga verktyg.”

”Men detta är väl inte riktigt klokt”, sade jag. ”Om ni driver ett byggföretag måste ni väl ha grejer så att ni faktiskt kan bygga det ni är anlitade för att bygga.”

”Jo, jag vet. Men nu är det ju kristider och bra verktyg är dyra. Men jag skulle kunna tala om för dig precis hur jag hade tänkt göra – hur jag skulle ha gjort om jag hade haft rätt verktyg.”

”Men det hjälper ju inte mig, jag står ju fortfarande här utan altan!”

”Ja, jag är ledsen, men imorgon kanske jag kan få låna verktygslådan av min kollega – så då kan jag bygga lite här hos dig. Det låter väl bra!”

Suck, jag visste faktiskt inte vad jag skulle ta mig till, men då kom jag att tänka på mitt eget arbete som lärare i grundskolan och se på fan – jag befinner mig ju faktiskt i precis samma situation som den stackars snickaren.

När jag ska arbeta med de uppgifter som är ålagda mig så får jag ha en faslig tur om jag eller eleverna hittar en ledig dator. Ibland får jag eller eleverna vänta till nästa dag, eller nästa vecka, och därmed blir inte arbetet gjort så som jag hade tänkt mig, men jag kan ju tala om för eleverna hur vi skulle kunna arbeta om vi hade haft rätt verktyg. Jag kan ju berätta för mina elever med dyslexi hur jag hade tänkt att de kunde arbeta och lära sig saker om vi hade haft verktyg.

Det mest intressanta är att det ingår i våra arbetsuppgifter att utföra vissa administrativa uppgifter via datorn, att alla elever ska bli godkända, att undervisa på ett kreativt, nytänkande och pedagogiskt sätt och att hjälpa elever i behov av särskilt stöd – elever som är beroende av att kunna skriva på dator, lyssna på inläst material eller använda pedagogiska dataprogram. Allt detta medan vi delar på verktygen som är tänkta att vi ska använda. Tänk om vi bara hade en lärobok eller en penna i klassrummet. ”Får jag låna pennan idag? – Nej, jag måste tyvärr ha den, men du kan få den imorgon.” Undrar om politikerna och tjänstemännen i kommunen måste dela en dator på tre-fyra personer? Skulle inte tro det.

Är du rädd för tystnaden?

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Sover du med mobiltelefonen på sängbordet? Sätter du på tv:n när du är ensam hemma ”för att få sällskap”? Hur lång tid väntar du innan du börjar prata om folk runt omkring dig är tysta?

I dag tittade jag på första delen av BBC:s programserie Den stora tystnaden som går på SVT. Det känns nästan lite fånigt, men bara att se programmet var lite av ett uppvaknande. Eller snarare ett återuppväckande av kunskaper och tankar som jag redan hade, men hade lämnat nere i ett mörkt hörn av mitt medvetande. Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar tystnad. Jag hade glömt bort hur skönt det var att stänga av datorn, tv:n, mobilen och bara vara.

Jag träffar många ungdomar i mitt jobb som lärare och många av dem har en mobil fastvuxen i handen. Det som förut skämtsamt kallades för yupiienalle är många ungdomars snuttefilt – på riktigt. Utan telefonen blir de rastlösa, irriterade och griniga. Det kliar i hela kroppen. Det drar i fingrarna som längtar efter att få trycka på knappar eller glida över skärmen. Jag märker det på mina egna ungar också: ”Mamma, får jag sitta vid datorn/tv:n/leka med din mobil.” Skärmberoendet är inte att leka med. Jag känner av det själv. Till och med i reklampauserna passar jag ibland på att kolla lite e-mail eller liknande. Det är ju sjukt.

Personerna i programmet ”behandlas” med tystnad. Det är inte så att de är störda eller sjuka på något sätt, bara upptagna människor som känner sig utmattade och förvirrade av informationssamhällets ständiga stress. De får testa att bo en helg i ett kloster, med stunder av total tystnad, för att sedan åka tillbaka hem och försöka införliva detta i sin vardag. Ingen lyckas. Sedan väntar en vecka på en annan ”resort”, där de ska spendera en vecka i tystnad. Endast ett samtal om dagen med en andlig ledare får de ha. Jag avundas dem. Jag vill ha tystnad.

I sju år har jag arbetat som lärare på högstadiet. Under terminerna är jag väldigt känslig för ljud hemma. Ungarna får leka på nedervåningen, på övervåningen ska det vara tyst. Jag sänker tv:n, stänger av ljudet på datorn osv. Fast ändå så flimrar ju skärmarna där. Från och med nu ska jag stänga av helt. Det är nog inte så helt fel att gå ut och sätta sig i skogen någon timme.

I programmet fick de testa en lyssna-övning. Deltagarna fick blunda eller titta medan ledaren sa någonting i stil med:

Lyssna.
Bli medvetna om alla ljud omkring er.
Lyssna på ljuden utanför rummet.
Hör allas andetag, om ni koncentrerar er kan ni höra stjärnorna.
Ni kan höra någon röra sig. Ett papper prasslar.
Lyssna.
Ni kan höra ljusets låga.
Ni kan höra tystnaden.

Jag ska höra tystnaden. Helt klart.