Etikett: manus

Att få tid

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Jag har nämnt tidigare att jag är en ”periodare”. Jag ägnar mig åt mina hobbies i perioder och då väldigt intensivt. Folk brukar fråga mig hur jag har tid att skriva böcker, driva ett företag och arbeta som lärare, och det hela handlar om de här perioderna.

Just nu är jag inne i slutfasen av korrekturläsningen av Sår. Denna vecka har jag säkert ägnat tre-fyra timmar per dag till att lusläsa manuset. Någon annat har inte blivit gjort. Jo, jag har lagat mat, slängt in en tvätt och lärarjobbet måste jag ju sköta, men annars står det still. Tv:n är avstängd. Ungarna leker själva eller sitter vid datorn. Jag är fruktansvärt osocial och vill inte träffa någon. Det är okej att det får vara så, för att jag vet att det kommer en period med socialt umgänge, både med barnen, maken och kompisar, då jag inte skriver alls.

Det kommer också att komma en period av storstädningsnoja, då jag röjer runt i hela huset och åker till tippen stup i kvarten. Vi har en fasadrenovering att se fram emot också. Det är lugnande för själen att måla och snickra, i alla fall tycker jag det.

Jag har lite svårt att förstå mig på folk som måste göra allt samtidigt. Huset ska vara i perfekt skick, måste se alla avsnitt av idol, tvättstugan måste vara tom, måste åka på utflykter med barnen varje helg och måste laga ny exotisk mat varje dag. Hur orkar man liksom? Gäller att sänka prestigen, tycker jag. Vad spelar det för roll om det ligger lite damm i hörnen ett par dagar extra? Hellre lite stökigt än ett rent helvete, brukade morsan säga.

Dygnet har 24 timmar. Mer tid får man aldrig, utan man måste disponera den man har. I stället för att fråga hur man får tid till själsstyrkande aktiviteter – fråga dig om du verkligen måste diska, eller om det kan vänta till i morgon? Fråga dig om världen går under om du stänger av tv:n. Fråga dig om dina barn skulle må bra av att ha lite tråkigt en stund. (Svaret på den sista frågan är ju givetvis ja!)

Alla ord stavas fel

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Efter många timmar av manusläsning, korrekturläsning, elevnovelläsning, ämnesprovläsning och allt annat som jag just nu håller på att läsa, bedöma, rätta så ser helt plötsligt alla ord konstiga ut.

Det dyker upp förvirring inför de mest simpla ord. Jag funderar över kommatecken hit och kommatecken dit. Hjärnan ser felstavade ord där det inte finns några och jag ljudar mig genom texten. Sten-ter-ras-sen eller sten-te-rass-en eller sten-ter-ra-sen. Alla ord ser fel ut. Om någon såg och hörde mig skulle de nog tro att jag antingen var smått galen eller en riktigt dålig svensklärare.

Ibland är jag säker på att datorn djävlas lite med mig och lägger dit fel som jag redan har ändrat en gång, eller som inte fanns där från början. Helt plötsligt är ordföljden fel i ett stycke jag har läst tio gånger, det saknas ett ord eller bokstav. Det måste ju vara en bugg, eller hur? Nog kan man inte lita på datorer. De gör som de vill. Skynet kommer att ta över världen.

Nu ska jag sätta mig med manuset igen och hoppas att datorn inte har varit busig.

På gång

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu kan man gilla Undrentide på Facebook om man skulle känna för att sprida det goda ordet om ett udda förlag.

För övrigt kan jag med glädje meddela att Sår håller sin deadline och kommer att släppas på marknaden i juni.

Arbetet med de andra böcker rullar på och jag har även ett par manus som ligger i läshögen. Alltid trevligt 🙂

Låt texten vila!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag har tidigare nämt fördelar med att låta manus vila. Man ser nya saker, man upplever nya saker och man kan redigera på ett annat sätt än när man är helt uppslukad av sin text. Idag när jag satte mig med mitt manus ”Sår” så insåg jag genast hur en av mina testläsare har uppfattat en av karaktärerna.

Personen i fråga har lite svårt med språket då svenska inte är hans modersmål och jag hade försökt återge det i dialogerna. Då tyckte jag att det var nödvändigt, lite gulligt och gav en mer realistisk känsla, men nu när jag läser igen så uppfattar jag det enbart som irriterande och fånigt. Det är till och med så att jag märker att jag liksom tycker att han är lite trög som inte kan uttrycka sig ordentligt, vilket i sin tur gör mig rädd, då jag verkligen inte vill vara ett offer för mina fördomar. Jag vet att det inte har med intelligens att göra utan är helt enkelt bara språkliga problem. Det sagt så skriver jag helt enkelt om hans repliker. Han får prata obruten svenska. Att han inte kommer från Sverige vet man ju ändå.

Det finns verkligen ingen stopp på hur mycket man kan pilla i sin text och det är svårt att veta när man verkligen är färdig. Jag tror att det enda sättet är att lägga undan sitt manus ett par-tre månader (gärna längre) och sedan plocka upp det igen – speciellt om man inte har gjort det vid något tidigare tillfälle. Läs igenom det på så kort tid som möjligt (jag tror Mr. Steven King har något liknande tips) utan markera något i texten. Ta dig sedan en ordentlig funderare över berättelsen och skriv ner eventuella ändringar i punktform. Sedan kan man ta beslutet om man är färdig eller inte. För varje gång man gör detta blir det mindre och mindre man vill/behöver ändra på. Korrekturläsning bör vara just det – korrigera språkfel och stavfel. Inte ändra berättelsens innehåll.

Det tar lång tid att skriva, och det måste få ta lång tid. Hellre arbeta igenom manuset en gång extra än upptäcka i efterhand att det finns onödiga logiska luckor, konstiga repliker eller att det helt enkelt är för tunt, för omständigt eller konstigt.

Strukturera mera

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Annika Bengtsson skriver ett intressant inlägg om manusdissektion. När jag har skrivit färdigt mitt råmanus gör jag ungefär samma sak. Jag gör en punktlista med alla scener, en kort sammanfattning, samt vems perspektiv scenen berättas ur. Jag gör det för att se att jag inte har några logiska luckor, att det finns en bra balans mellan berättarperspektiven och att jag följer den tråd som jag hade tänkt att följa från början – samt inte släpper någon viktig tråd.

Liksom Annika så tycker jag att jag får en tydligare bild av manuset när jag går igenom den här processen. Allt över 100 sidor känns svårt att ha en överblick över. Det viktigaste för mig är att jag själv inte tappar bort mig, därför är det skönt att ha hela boken på en A4-sida eller två.

Nu kanske folk tror att jag tycker att alla ska göra likadant, i och med rubriken, och det tycker jag inte. Det är bara ett litet tips i all välmening och när jag skrev rubriken gick reklamen ”panta mera” på tv:n.

 

Att skriva för hand

Publicerat den av undrentide5 kommentarer

Jag gillar att skriva för hand. Mina första utkast är alltid skrivna för hand. Många, många sidor av knappt läsligt kludder. Jag gjorde av med två skrivböcker när jag skrev utkastet till ”Sår”.  Det kan till exempel se ut så här:

Det finns flera anledningar till att jag skriver för hand. Den främsta är att jag blir lätt distraherad av att sitta vid datorn. Jag bara ”måste” kolla mailen, bara ”måste” kolla Facebook, bara ”måste” surfa runt lite. En annan anledning är att jag tycker att det är rätt bekvämt att ligga i sängen på mage och skriva. Det är svårt med laptopen. Den sista anledningen är att jag blir rätt stel i händerna och om jag då växlar mellan att skriva för hand och vid datorn så känns det bättre. Jag får inte lika ont i handlederna eller underarmarna.

Det känns lättare att skriva ”fel” på papper. Det är i allra högsta grad ett utkast. Att jag stryker och tar bort känns också bättre på papper, för att originalet ändå finns kvar, om än överstuket.

Jag vet inte vilket skrivsätt som är snabbast för mig. Det spelar liksom ingen roll. Det är skönt att skriva för hand, även om det bara är läsligt för mig.

Redo att skriva?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Det är verkligen inte lätt, det här hantverket som kallas skrivande. Jag har läst och läst och läst och läst nu i flera månader så att jag nästan har glömt bort hur man skriver. Nåja, det var ju en hygglig överdrift, men när jag sätter mig med mitt manus så känner jag hur jag liksom stapplar, precis som när en ettåring försöker lära sig att gå.

Det är ju skillnad på att skriva blogginlägg och att skriva skönlitterärt. Jag måste ha en plan och en känsla. Jag måste leva mig in och sätta fart på alla sinnen (hur många de nu är. Enligt Qi är de många fler än fem). Jag måste lära känna karaktärerna på nytt efter att de har vilat på hårddisken i över ett halvår. Det är svårt.

Men det finns också fördelar med att låta manus vila. För det första är dessa nya ögon inte något att underskatta. Man ser saker som man inte såg förut. För det andra får man på nytt uppleva berättelsen som man älskar så mycket.