Engelskans inflytande

Det diskuteras en hel del om engelskans inflytande på svenskan. Engelskan anklagas bland annat för att vara boken bakom särskrivning och utarmning av svenska uttryck. Jag vet inte hur mycket som är sant av det, men om jag gör en snabb ovetenskaplig undersökning av mina bekanta så är det de som har ganska svaga kunskaper i engelska som också särskriver mest på svenska. Jag kan alltså inte se någon koppling mellan bra färdigheter i engelska och dåliga kunskaper i svenska. Det är snarare så att de med överlag dåliga språkkunskaper även har dåliga kunskaper i svenska.

Något som jag dock har lagt märke till är att människor som läser och skriver mycket på engelska använder deras konvention med stor bokstav på viktiga saker även i svenskan. Det blir Januari och Statsminister istället för det svenska januari och statsminister.

Jag skulle påstå att jag är duktig på både svenska och engelska och det händer att jag blandar de båda språken, mest när jag talar. Det dyker upp engelska ord när jag talar svenska och tvärtom. Detta är inget problem eftersom jag bara behöver lite betänketid, men det kan vara ett störande problem i skrift, alltså att man skriver svengelska eller använder engelska skrivregler när man skriver på svenska. Det är här det blir viktigt att läsa litteratur på orginalspråk. Om jag vill skriva på engelska bör jag ta lite tid och läsa litteratur på engelska för att komma in i det. Och jag tycker att när man skriver på svenska så ska man hålla sig till svenska så långt det är möjligt.

Varför skriver vi så hemska saker?

argus så förs nu en liten debatt om krigsspel och det våld som figurerar i dessa. Det är ofta det dyker upp debatter om våld i rörlig media. Det var väl ett tag sedan som det diskuterades censur, men många är oroliga över vilken påverkan detta har på oss människor.

Alldeles nyss läste jag den här artikeln ur DN: Mordet i biblioteket. Det får mig undra över två saker.

1. Varför är litteraturern ”fredad” från diskussionen om påverkan?

2. Varför skriver många författare om så hemska saker?

En av mina favoritfilmer är Natural Born Killers. Den är väldigt våldsam, men det är inte därför den är bra, utan för att den ger svidande kritik till vår tids fascination av det, av mördare och kriminella. Filmen är några år gammal, men kritiken står fast. I DN:s artikel kan man läsa: ”Och varenda löpsedelsmördare får ett bokkontrakt om de är någorlunda skrivkunniga – annars får en journalist i uppdrag att skriva en intervjubok eller dylikt.” Så sant som det är sagt. Hemskt. Var ligger fokus i media om det har skett en tragedi? Jo, på förövaren. Den som man egentligen borde vända ryggen åt och glömma bort medan man ärar offren och minns dem.

Varför talas det (nästan) aldrig om litteratur som inspiration för våld och övergrepp? Enligt artikeln lär ju Lapidus skryta med hur hans bok Snabba Cash hittas hemma hos kriminella. Alla dessa skildringar av pedofili och incest som finns i böcker, både vilken-hemsk-barndomsböcker och kriminalare, någonstans sitter det säker någon jävel och blir kåt.

Jag säger inte att det inte ska skrivas sådana böcker, jag vill bara väcka tankar. Min egen bok Eldfloder innehåller många hemska scener. Blodet flyter på sidorna och det är en hel del sex inblandat också. Jag har efteråt funderat över varför jag skrev så våldsamt, men när jag skrev var jag så inne i det. Våld har ju alltid intresserat människan och har alltid varit närvarande i litteraturen – ibland glorifierat och ibland diskbänksskitigt.

Ibland längtar jag efter feel-good-litteratur, men den verkar allt svårare att få tag i. Jag har själv försökt skriva feel-good. Det är satans svårt för då måste man hitta något annat som kan upprätthålla spänningen, något annat än ond bråd död, psykologiska spel eller ondska. Men jag ger inte upp så lätt. Jag SKA skriva feel-good, kanske till och med feel-good Fantasy. Det ni!

Jag har ingen fantasi

Jo, det har jag visst, men det är inte sällan man får höra ovanstående kommentar från andra – gamla som unga. Det är svårt att veta hur andra människor tänker och vad de tänker på, men något jag verkligen inte förstår är hur man inte kan ha någon fantasi. Inget ont om dessa människor men jag förstår det bara inte.

Hur kan man inte ens föreställa sig en liten berättelse i huvudet? Hur kan man leva utan berättelser i huvudet? I min hjärna snurrar det hela tiden runt bilder, minnen, fragment av berättelser, påhittade händelser och verkliga händelser. Vad har man om man inte har det? Vad tänker man på?

Jag vet att jag har svårt att leva i nuet. Jag måste verkligen koncentrera mig för att vara ”nu”, för att inte glida bort i tanken. Är andra människor alltid i nu:et? Eller kanske alltid i framtiden (vad ska jag göra imorgon, på söndag, i vinter)? Om någon råkar säga ”svärd” så börjar en scen eller bild växa upp i mitt huvud. Om jag har tråkigt så roar jag mig själv med att spela upp en film i hjärnan. Om jag är rastlös så spelar jag teater med mig själv (urfånigt, jag vet). Jag vet att alla inte tänker lika snabbt eller att alla inte har lika lätt att hitta på, men det är ju långt ifrån ”ingen fantasi”. Vad tänker dessa människor på när de har tråkigt? Jag vill verkligen förstå. Det ingår ju i mitt jobb att arbeta med kreativitet och hur man stimulerar den. Finns det någon forskning på det här?

De vanligaste felen

Som svensklärare stöter jag på många texter. Jag tycker också om att läsa texter på t ex argus.nu och Kapitel 1, även om tiden inte alltid räcker till att sätta mig ner och formulera kommentarer. Jag har i alla fall gjort en sammanställning på de vanligaste språkfelen som jag har stött på i min läsning.

1. Nytt stycke

Detta är det utan tvekan vanligaste förekommande felet. Antingen är inga stycken markerade alls eller så är styckena vagt/felaktigt markerade. Med vag markering menar jag att skribenten har använt t ex indrag, men inte tillräckligt stora indrag för att de ska hjälpa läsaren, eller att indragen är gjorda med mellanslagstangenten så att de blir olika stora, eller ny rad, men inget indrag eller ingen blankrad.

Felaktigt markerade stycken kan vara att skribenten byter rad vid varje mening, blandar indrag och blankrad som styckemarkeringar eller är inkonsekvent i sina markeringar och inte alltid gör nytt stycke när det behövs.

Jag föredrar blankrader som styckemarkering när jag ska läsa på skärm. Det är självklart individuellt, men luft är verkligen till hjälp i en digital text.

2. Repliker
… som ser ut så här:

”Jag vill inte!” Skrek Johan.
– Kommer du snart frågade Pelle.
”Jag är kär i henne” sade Olle ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

Och som ska se ut så här:

”Jag vill inte!” skrek Johan.
– Kommer du snart? frågade Pelle.
”Jag är kär i henne”, sade Olle. ”Och jag vill inte att hon ska lämna mig.” Alternativt: ”Jag är kär i henne”, sade Olle, ”och jag vill inte att hon ska lämna mig.”

3. De och dem

Ujujuj, här har vi en stor nöt att kläcka, men om ni läser följande meningar så kanske ni förstår:

Lena och mig gick hem till jag.
Honom ville inte ha någon glass.
Erik och Lisa köpte blommor till vi.

DEM är objektsformen (jag – mig, han – honom, vi – oss, de – dem). Du skriver INTE: Dem ville inte ha någon glass. Lena och dem gick hem till de.

Om du är osäker kör på ”de”. Objektsformen är ovanligare än subjektsformen. ”Dem” ska bara användas efter t ex åt, till, för och i samband med ”en av”.

4. Va, la och vart (talspråk)

Undvik helt enkelt. Skriv inte hon va glad, jag la nycklarna på bordet eller han vart arg.

5. Genomläsning

Sist men inte minst: läs igenom det du har skrivit. Läs många gånger. Oräkneliga slarvfel skulle kunna avhjälpas av genomläsningar. Läs gärna högt, kanske för hunden eller fiskarna. De kommer njuta av din röst. 🙂

Att vara kär i sin text

Det är jättelätt att kära ner sig i det man skriver. Jag kärar gärna ner mig i personerna och miljöerna. Det är också väldigt lätt att bli förälskad i ett specifikt stycke som man tycker att man lyckades väldigt bra med, att man ”fick till det” så att det hela blir riktigt konstnärligt. Metaforer och liknelser är också lätta att fastna för och ibland sitter man och fnittrar för sig själv för att man tycker att man är så väldans finurlig. (Fast det ska sägas att man lika ofta sitter och skäms för hur satans dålig texten är på andra ställen.)

Ända sedan jag gick en mediautbildning på folkhögskola för en herrans massa år sedan har jag levt efter devisen ”kill your darlings”, både när det gäller filmproduktion och textproduktion.

Efter att ha läst Johans tankar i detta inlägg, så funderar jag åter igen över uttrycket. Han skriver bl a ”Nej! Det finns ingen anledning i världen att ”döda några darlings”, eller hur man nu ska uttrycka det. Om något ska strykas i ett manus ska det vara för att det är överflödigt, inte tillför något nytt till handling eller karaktärer, drar ned tempot, är dåligt skrivet och inte kan skrivas om eller för att det helt enkelt inte passar in. Att tro att man ska stryka något bara för att man borde är bara korkat. Alla som skriver har någon gång under sitt arbete tvingats stryka något, vare sig det har varit enstaka ord eller meningar, eller hela kapitel, men det ska finnas en anledning till det.”

För mig är det hela poängen. Anledningen till att ha något kvar bara för att man tycker om det är inte heller tillräcklig. Det måste finnas fler argument för det du väljer att ha kvar i din slutgiltiga text. Inte ens ”det är bra”, räcker som anledning. Om man däremot har ”för att det bygger på det som bygger på det och tillsammans för hela berättelsen framåt”, ”det lockar in läsaren och bygger upp mysteriet”, ”det visar fler delar av huvudpersonens personlighet” eller ”det öser på tempot”, så är det bättre argument för att behålla stycket eller meningen. Det är klart att man inte ska ta bort något bara för att ta bort, men man ska inte heller ha kvar bara för att ha kvar.

Att skära i texter är svårt och smärtsamt, ibland mer smärtsamt än man trodde var möjligt – det är ju trots allt bara en text. De partier som man har förälskat sig i är svåra att göra sig av med, fast man hjärnan förstår att man måste så skriker hjärtat ”neeeej!”. Det hela är en balans mellan förstånd och känsla, och eftersom en text är så mycket känsla så är det svårt att ibland skilja dessa åt.

Böcker som man inte sträckläser

Jag är ett fan av facklitteratur, speciellt sådan om språk (förstås). En bok som jag tycker att alla skrivande människor bör införskaffa är ”Svenska Skrivregler”. Den är oumbärlig när man sitter och petar i texter. Det är framför allt en uppslagsbok, men om man är riktigt nördig kan man läsa den från pärm till pärm.

Eftersom jag är svensklärare kanske man lätt tror att jag är en sån där nitisk person som suckar och stönar över varje litet stav- eller skrivfel, men jag är faktiskt väldigt tolerant. Jag är också rätt slarvig själv och måste läsa igenom alla texter tusen gånger innan jag har hittat alla små missar (och ändå lyckas det alltid slinka igenom någon). Det roligaste brukar vara när mina elever påpekar stavfel eller slarvfel i papper som jag har delat ut. Ofta blir det ett utmärkt tillfälle att ta upp lite grammatik eller stavning.

Tillbaka till icke-sträckläsningsböcker. Jag har redan nämnt boken av Eva Halldinger, så den lämnar vi därhän. En annan av mina favoriter är Svenska språket under sjuhundra år. Jag har sällan lärt mig så mycket om språk eller om svenskan som när jag läste språkhistoria. Att jämföra språk är askul, se bara på worm – orm, write – rita, wolf – ulv. Nog fattar man vad som har hänt i svenskan? (Bye, bye, w!)

Jag lärde mig också den viktiga läxan att språk inte är konstant och därför har förmågan att vara tolerant och liberal när det gäller språk. För vem kan säga när språket var mest korrekt? Var det under Gustaf Vasas tid? Under 1950-talet? Kanske igår?

Och vem kan egentligen säga vad som är ”svenska”? Idag är 90% av svenska språket låneord och 10% är arveord. Nittio procent! Vem kan då komma och säga att vi ska använda ”händelse” istället för ”event”? Vem kan säga att folkstyre är bättre än demokrati? Utveckla språket, säger jag. Låt språket tjäna vår tid. Svenskan kommer inte att dö ut i första taget (eller så är den redan död).

Tänkvärt inlägg

Jag läste ett inlägg skrivet av Anna-Carin Collin på Christer Johanssons blogg under rubiken: ”Du är inte din text”. Under läsningen skjutsades jag bakåt i tiden i rasande fart, till precis när jag började skriva på allvar, alltså för fem år sedan.

Hon skriver: ”Jag kan erkänna att jag då och då drivs av ett starkt bekräftelsebehov, när jag längtar efter att få höra att jag skriver fantastiskt. Men det brukar bara leda till att jag vill ha mer, och mer, och mer.” De första texterna jag skrev lade jag upp på alla möjliga skrivarsidor. Först en liten dikt, bara för att testa. Jag blev nästan chockad av gensvaret. Helt plötsligt hade ett tiotal personer gett mig beröm och hejarop! Fantastiskt. Så jag fortsatte att lägga upp dikter och texter. När jag någon gång fick kritik gjorde det ont. Långt in i själen.

Vid ett tillfälle var det någon som hade gett sig sjutton på att knäcka mig. Den skrev ner allt jag hade lagt ut. Kom med spydigheter, elakheter och svidande kritik – som det ibland låg någonting i och ibland kändes som om det var taget ur luften. Jag slutade att skriva. Helt.

Under flera månader fick jag inte ur mig ett ord. Jag kunde inte ens släppa personens elaka kommentarer utan läste dem om och om igen, inbillade mig att allt var sant. Vem fan trodde jag att jag var? Jag kunde för böveln inte skriva.

Jag minns faktiskt inte exakt hur jag tog mig ur det, men jag vet att jag hade några ”fans” som tiggde om att jag skulle skriva slutet på en av mina längre noveller. Jag började lite smått och sedan lossnade det väl. Det hela var hårt, men jag lärde mig en viktig läxa – som Anna-Carin också nämner i sitt inlägg. Distansera dig från din text. Nu har jag mycket lättare att ta kritik, både välgrundad och ogrundad. Jag försöker ta till mig konstruktiv kritik och elakheter får rinna av som vatten på en gås. Jag är inte perfekt, men jag utvecklas.

Vinn ett exemplar av De två odjuren

Genom att gå in på det här eventet: Klicka här. Anmäl dig och du är med i utlottningen av tre exemplar av boken. Du får gärna skriva en liten rad också.

Det går också hur bra som helst att bjuda in hur mycket folk man vill till utlottningen. Det kan ju vara så att jag får för mig att lotta ut fler böcker om det är många som nappar.

Idébanken

I min hjärna finns det ett litet rum med idéer. Jag skulle inte gå så långt som att påstå att det är fullt av idéer, inte nu i alla fall, men det finns en hel del där. En del av idéerna är riktigt dåliga, men det finns några som jag tror på också.

Jag skulle vilja försöka mig på att skriva en ”riktig” fantasybok, och då menar jag en som utspelar sig i en annan värld där det finns magi och sånt skit. Jag har ett par längre noveller i den stilen, ett par hittar du här, och sedan har jag två stycken påbörjade berättelser. En är inspirerad av Tolkien (så klart) och den andra av dataspelet Morrowind. Den sista tror jag mest på. Det är dessutom en berättelse riktad till 10-14-åringar så den har en annan målgrupp än mina andra alster.

Idébanken har faktiskt en annan funktion än att bara innehålla alla bra och dåliga idéer. Man kan ju tycka att det vore enkelt att släppa de dåliga idéerna och bara fokusera på de bra, men banken fungerar lite som en ”minnenas stig”. Jag gräver fram en gammal idé, ler lite, myser med nostalgi och fnissar åt det dåliga. Den fungera också som en exempelbank för vad jag ska undvika. Det är lätt att hamna i mönster, och när jag började skriva en ny novell i våras så tog det tre-fyra sidor, sedan insåg jag att grundstoryn i den berättelsen var exakt likadan som en annan idé jag hade haft – bara i en annan miljö och med andra karaktärer. Vilket gjorde att jag kunde vända den åt ett annat håll (fast den är ännu inte klar, hm…)

En del människor är livrädda för att dela med sig av sina idéer och visst håller jag dem lite för mig själv, men ändå inte. Om två personer har ungefär samma idé kommer slutresultatet ändå bli två helt olika berättelser. Det är bara att se på texterna som mina elever producerar utifrån en färdig uppgift. Ingen är den andra lik.

Spektakulärt har tagit sig en titt

Nu har även Spektakulärt skrivit om Eldfloder. Det känns som om de har fångat bokens essens och jag håller med om det som skrivs. Därför känns det också bra att De två odjuren kommer ut under hösten, en bok som jag själv känner är jämnare i balansen fantasy-socialrealism.

I recensionen kan man bl a läsa: ”Eldfloder är till tre femtedelar en skildring av en hemsk familjesituation präglad av misshandel och våld, och som sådan både stark och sorglig. Det framgår tidigt att Martin inte är riktigt mänsklig, men inte förrän slutet vad han är och varför han är som han är – något som till viss del förklarar – och ursäktar? – hans grymhet.”

Jo, jag har tänkt mycket på det där, alltså förklaringen/ursäkten för Martins beteende. Jag ser det väl inte direkt som någon ursäkt, men det är ju för att jag ”känner” andra av hans sort som inte väljer grymhetens väg. Jag tänkte mig att det är mest Martin som ser det som en ursäkt och även om läsaren får en del av förklaringen så hoppas jag att Edwins ställningstagande – att man inte ger sig på kvinnor – är tillräckligt tydlig för att visa att alla har ett val, oavsett ursprung.