Låt texten vila!

Jag har tidigare nämt fördelar med att låta manus vila. Man ser nya saker, man upplever nya saker och man kan redigera på ett annat sätt än när man är helt uppslukad av sin text. Idag när jag satte mig med mitt manus ”Sår” så insåg jag genast hur en av mina testläsare har uppfattat en av karaktärerna.

Personen i fråga har lite svårt med språket då svenska inte är hans modersmål och jag hade försökt återge det i dialogerna. Då tyckte jag att det var nödvändigt, lite gulligt och gav en mer realistisk känsla, men nu när jag läser igen så uppfattar jag det enbart som irriterande och fånigt. Det är till och med så att jag märker att jag liksom tycker att han är lite trög som inte kan uttrycka sig ordentligt, vilket i sin tur gör mig rädd, då jag verkligen inte vill vara ett offer för mina fördomar. Jag vet att det inte har med intelligens att göra utan är helt enkelt bara språkliga problem. Det sagt så skriver jag helt enkelt om hans repliker. Han får prata obruten svenska. Att han inte kommer från Sverige vet man ju ändå.

Det finns verkligen ingen stopp på hur mycket man kan pilla i sin text och det är svårt att veta när man verkligen är färdig. Jag tror att det enda sättet är att lägga undan sitt manus ett par-tre månader (gärna längre) och sedan plocka upp det igen – speciellt om man inte har gjort det vid något tidigare tillfälle. Läs igenom det på så kort tid som möjligt (jag tror Mr. Steven King har något liknande tips) utan markera något i texten. Ta dig sedan en ordentlig funderare över berättelsen och skriv ner eventuella ändringar i punktform. Sedan kan man ta beslutet om man är färdig eller inte. För varje gång man gör detta blir det mindre och mindre man vill/behöver ändra på. Korrekturläsning bör vara just det – korrigera språkfel och stavfel. Inte ändra berättelsens innehåll.

Det tar lång tid att skriva, och det måste få ta lång tid. Hellre arbeta igenom manuset en gång extra än upptäcka i efterhand att det finns onödiga logiska luckor, konstiga repliker eller att det helt enkelt är för tunt, för omständigt eller konstigt.

Strukturera mera

Annika Bengtsson skriver ett intressant inlägg om manusdissektion. När jag har skrivit färdigt mitt råmanus gör jag ungefär samma sak. Jag gör en punktlista med alla scener, en kort sammanfattning, samt vems perspektiv scenen berättas ur. Jag gör det för att se att jag inte har några logiska luckor, att det finns en bra balans mellan berättarperspektiven och att jag följer den tråd som jag hade tänkt att följa från början – samt inte släpper någon viktig tråd.

Liksom Annika så tycker jag att jag får en tydligare bild av manuset när jag går igenom den här processen. Allt över 100 sidor känns svårt att ha en överblick över. Det viktigaste för mig är att jag själv inte tappar bort mig, därför är det skönt att ha hela boken på en A4-sida eller två.

Nu kanske folk tror att jag tycker att alla ska göra likadant, i och med rubriken, och det tycker jag inte. Det är bara ett litet tips i all välmening och när jag skrev rubriken gick reklamen ”panta mera” på tv:n.

 

Det svåra med antydan

Att skriva folk på näsan är inte något som bör syssla med oavsett om man är författare eller inte, men om man har skrivande som sitt gebit är det extra viktigt att vakta sin penna.

Det är lätt hänt att man vill förklara, att man vill vara säker på att läsaren förstår händelseförloppet, tankarna, poängen och allt annat man vill berätta. Jag gör det själv – drar på med förklaringar eller övertydliga kommentarer, men detta brukar försvinna vid redigering. Kvar blir antydan, sådant som läsaren själv måste tolka och dra slutsatser kring.

Det svåra med antydan är ju att alla har olika referensramar. Antydan kanske är för vag eller så kan inte läsaren göra kopplingen för att referenserna inte finns. Det är en svår balansgång och jag tänker mer och mer på att det är omöjligt att skriva så att det passar alla. Den del antydningar går några människor förbi, andra antydningar suger de åt sig och gör till sina egna. Jag vill inte vara övertydlig – samtidigt märker jag att texterna kan bli tunga och svåråtkomliga för en del. Det kanske får vara så, jag har aldrig haft ambitionen att skriva något mainstream. Men det är ju kul med många läsare som tycker om det man skriver.

Nu när jag sitter och redigerar ”Sår” för femtioelfte gången funderar jag mycket på det här med antydan. Speciellt i början antyder jag mycket kring Anjas (huvudpersonen) personlighet. Den är inte glasklar utan växer fram under hela berättelsen för att i vissa ögonblick ta några steg åt sidan och hon tappar sig själv. Boken bygger i stort på att hon försöker hitta sig själv, problemet är att hon aldrig riktigt gör det. Där kanske realismen får för stor plats – jag tror många människor söker hela sitt liv efter någon sorts hemhörighet och identitet. Kanske får inte en fiktiv person göra det, för att hon då uppfattas som vek och velig? Jag vet inte.

Jag vill verkligen skriva så att läsaren själv får dra slutsatserna. Kanske jag försöker för mycket? Är jag helt enkelt så otydlig att bara jag förstår vad jag menar? Usch, ibland önskar jag att det var så förbenat mycket enklare att skriva böcker.

Att skriva för hand

Jag gillar att skriva för hand. Mina första utkast är alltid skrivna för hand. Många, många sidor av knappt läsligt kludder. Jag gjorde av med två skrivböcker när jag skrev utkastet till ”Sår”.  Det kan till exempel se ut så här:

Det finns flera anledningar till att jag skriver för hand. Den främsta är att jag blir lätt distraherad av att sitta vid datorn. Jag bara ”måste” kolla mailen, bara ”måste” kolla Facebook, bara ”måste” surfa runt lite. En annan anledning är att jag tycker att det är rätt bekvämt att ligga i sängen på mage och skriva. Det är svårt med laptopen. Den sista anledningen är att jag blir rätt stel i händerna och om jag då växlar mellan att skriva för hand och vid datorn så känns det bättre. Jag får inte lika ont i handlederna eller underarmarna.

Det känns lättare att skriva ”fel” på papper. Det är i allra högsta grad ett utkast. Att jag stryker och tar bort känns också bättre på papper, för att originalet ändå finns kvar, om än överstuket.

Jag vet inte vilket skrivsätt som är snabbast för mig. Det spelar liksom ingen roll. Det är skönt att skriva för hand, även om det bara är läsligt för mig.

Som en älv av ord

Just nu läser jag en text som är så välkomponerad att jag blir glad av att bara läsa ett stycke. Språket flyter som rinnande vatten och ibland kommer jag på mig själv att njuta av formuleringarna och faktiskt inte riktigt ha fokus på vad som händer i berättelsen.

Hur man väljer ord och hur man sätter ihop dem är ett konst- och hantverk som är så förunderligt att det ibland är ogripbart hur det går till. Å ena sidan är det flesta människor i Sverige kapabla till att skriva. De kan sätta samman ord till meningar som har en innebörd. De kan beskriva, berätta och informera (som det så vackert heter i kursplanen i svenska).

Å andra sidan är steget från detta till att komponera älvar av underbart strömmande ord är väldigt långt. Så pass långt att jag dristar mig till att talang faktiskt spelar en liten roll här. Det är klart att träning ger färdighet, men inte för alla. Somliga skriver hela livet utan att det blir något mer än vardagliga berättelser. Jag säger inte att det ena är mer värt än det andra. För min farmor är hennes egen skrift om vår släkt det mest värdefulla hon både skrivit och läst, och troligen för mig också. Men det är ingen bestseller, eller ens ett konstverk.

Det jag vill uttrycka, egentligen, är glädjen i att läsa en fantastiskt bra komponerad text. That’s it. Glädje.

Redo att skriva?

Det är verkligen inte lätt, det här hantverket som kallas skrivande. Jag har läst och läst och läst och läst nu i flera månader så att jag nästan har glömt bort hur man skriver. Nåja, det var ju en hygglig överdrift, men när jag sätter mig med mitt manus så känner jag hur jag liksom stapplar, precis som när en ettåring försöker lära sig att gå.

Det är ju skillnad på att skriva blogginlägg och att skriva skönlitterärt. Jag måste ha en plan och en känsla. Jag måste leva mig in och sätta fart på alla sinnen (hur många de nu är. Enligt Qi är de många fler än fem). Jag måste lära känna karaktärerna på nytt efter att de har vilat på hårddisken i över ett halvår. Det är svårt.

Men det finns också fördelar med att låta manus vila. För det första är dessa nya ögon inte något att underskatta. Man ser saker som man inte såg förut. För det andra får man på nytt uppleva berättelsen som man älskar så mycket.