Det är jag som har fixat ett porträtt på mig själv till bokmässan, då det ska finnas en vägg med porträtt på alla som ställer ut i Egenutgivarnas monter. Det är faktiskt yngste sonen som har tagit bilden (han fyller 7 i höst), men jag som har riggat kameran. Blev nöjd.
Löptävling – priser. Åtta män och fyra kvinnor får pengar. Why?
Nu har jag fått ytterligare en chans att träna min retorik. Försäljare ”F” ringer mitt i maten och så här följer samtalet:
Jag: Hallå.
F: Hej, det här var (”nån”) från Dialect som ringer på uppdrag av ditt telebolag för att förnya ditt abonnemang som snart går ut.
Jag: ”Snart”? Det går väl inte ut förrän nästa sommar?
F: Eh, gör det? Eller ja, men jag menar det som går ut nu.
Jag: Men, jag har inget abonnemang som går ut nu, och varför ringer DU till mig och inte mitt telefonbolag som jag brukar ha direktkontakt med när det gäller mina abonnemang?
F: Jamen om du har kontakt med mig är det som om du har kontakt med dem för jag ringer på uppdrag för dem.
Jag: Nej, det är inte samma sak. Jag vill ha direktkontakt med mitt bolag så att jag vet att det går rätt till.
F: Men det är samma sak som att prata med mig.
Jag: Nej, du visste inte ens att mina abonnemang löper till nästa sommar.
F: Jag pratar om det abonnemanget som går ut nu.
Jag: Som jag pratade med telefonbolaget om förra veckan och fixade allt. (Nej, det gjorde jag inte.)
F: Det kan inte jag se.
Jag: Nej, för du ringer inte från mitt bolag. Jag har fixat allt redan. Jag har koll på läget. Lägg på luren nu.
F: Men…
Jag: Jag har fixat allt. Jag lovar. Koll på läget – mitt mellannamn.
F: Men…
Jag: Ha en bra dag.
Det är något visst med att få vara med i en berättelse, och då menar jag inte som ”Elin” utan som något alterego som jag har skapat själv. De brukar få heta namn som påminner om mitt eget, typ Elienne, Elena eller det helt otippade Wynja.
Dataspel liknar böcker på det vis att bra berättelser och karaktärer lever kvar i ”läsarna” långt efter att verket är avslutat. Jag tänker fortfarande på miljöerna från Morrowind, på slutstriden i Dragon Age, 
på den bittra Solaufein från Baldur’s Gate (som fick en helt egen fanfiction skriven av mig en gång i tiden), den fantastiskt roliga Minsc med sin lilla hamster Boo (go for the eyes Boo, go for the eyes), Cullen som lyckats förälska sig i en magiker (jag – Arianne) trots att det är så förbjudet som det bara kan bli för en templare. Och så klart Morrigan som lyckas behålla de löst sittande och avslöjande kläderna på trots intensiva strider och på drakarna som seglar över natthimlen i Skyrim.
Och Ibland kommer jag på mig själv att tänka ”undrar vad de gör nu”, precis som om de vore levande varelser. Det är ännu en anledning till att jag gillar att skriva fanfiction, för då får de här härliga karaktärerna och varelserna leva en liten stund till.
Jag läste Fredrik Strages artikel i DN och kan inte göra mer än att hålla med helhjärtat. Jag har glasögon och ser inte mycket av bioduken utan dem. Upplevelsen av en 3D-film blir bara mos, mer mos än för alla andra. Hittills har jag inte sett någon 3D-film där jag har blivit härförd, långt ifrån. Det är obekvämt med två par glasögon (det är obekvämt med ett par dåligt-passande glasögon), bilden blir suddig. Jag blir yr och illamående.
Om jag hittar filmen i 2D så går jag hellre på den. Något jag har lagt märke till då är att det ofta är slutsålt på 2D-visningarna men inte på 3D. Hm, kanske borde filmbolagen fatta piken? Fler 2D-visningar till folket!
”Det går an, det är ingen ko, sa bonden som miste hustrun.”
Då vi har ägnat några helger till att städa ur min farmors hus, eftersom hon har flyttat till ett vårdhem, har jag gjort en hel del härliga fynd.
Bland annat ett par ordspråks- och ordstävsböcker där jag hittade citatet ovan som är rätt elakt, samt de kloka: ”Det man inte kan göra efter, svärtar man”, ”Efterklok är också tok” och ”Var vänlig mot alla men vän med få”. Plus en gammal favorit: ”Där förståndet slutar tar tron vid.”
En hel del dumt eller obegripligt hittade jag också i böckerna: ”Aldrig skryta, aldrig klaga är att Gud och folk behaga” och ”Hela världen dansar på en kalvrumpa” (?).
Jag fyndade också en 60-talskappa i äkta bondbrudstil och fler hattar till min växande hattsamling.
Steg 1
Bestäm dig för att ha två stora projekt på gång samtidigt, ett uteprojekt och ett inneprojekt.
Vid uteprojektet ska det gärna finnas med en byggställning som du klättrar på. Det känns i lårmusklerna och det känns när du råka sätta dig rakt på en av de där utskjutande sakerna som håller gångplankorna på plats.
Steg 2
När du ändå tränar benen medan du klättrar på byggställningen, se till att du håller koll på knäna. Lyft med ryggen, böj på knäna och slå i ett par vassa kanter.
Steg 3
Beställ hem en hel hög med brädor som måste flyttas från ena sidan huset till andra sidan huset. Styrketräning på hög nivå, plus att man kan passa på att skrapa upp baksidan av vaden när man kliver över brädorna.
Steg 4
Måla mycket. Perfekt för biceps och triceps.
Hej och tack för mig! Vi får se vilka skador jag ådrar mig när jag ska hänga upp gardiner idag. Böj och sträck och kniip!
Egentligen är jag väl inget stort fan av reality-tv, men sådana program där deltagarna faktiskt måste visa någon form av talang (och inte bara vara blåsta, ha sex och supa skallen av sig) gillar jag. Jag har följt Project Runway sedan starten, mest för att jag syr själv och blir väldigt inspirerad av att se deltagarna få utmaningar och hur de tar sig an dem.
Nu har jag fastnat för Work of Art, där konstnärer av alla de slag ska tävla i konst. Säga vad man vill om konceptet, några skulle nog säga att det inte går att tävla i konst, men det är väl inte värre än att tävla i design eller i skrivande? Jag gillar det. Håller inte alltid med om juryns beslut, men det hör ju till.
Det hela för tankarna till en reality-serie om aspirerande författare. Där sitter de och knattrar så att fingrarna blöder, där smider de plotter och planer – som inte ska vara med i programmet utan i texten. Hm… nej, jag tror inte skrivande passar i tv. Det blir inte så kul att titta på – eller?
I dagarna har föreningen Egenutgivarna fortsatt planeringen av bokmässeprojektet. Det känns superspännande att var del av det här arbetet och jag är glad att jag uppgraderade mitt paket från brons (endast ha böcker med i montern), till silver (att faktiskt vara på plats i egen hög person).
Jag har en hel del att fixa själv förutom att hjälpa till med själva montern – A02:52. Skriv upp det! Måste först och främst få någon att ta en proffsig bild av mig själv med ljus bakgrund. Nya visitkort med Undrentide-reklam ska jag ordna, och sedan måste jag planera en monterprogrampunkt. Vad skulle det kunna vara? Vad skulle få dig att stanna till och besöka montern? Klurigt värre.
Det blir bokmässepremiär för mig. Förr har jag inte haft råd att åka, och på senare år har jag antingen inte haft tid eller varit ute på tok för sent. Nu är det alltså dags och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös.
I dagarna dök den första recensionen av ”Sår” upp. Jag är glad för 7 av 10 kakor, även om recensionen i sig gör mig smått förvirrad. Nåja, den finns på Bookiecookiez om man vill läsa hela. Här kommer lite utdrag:
”Historien är färgsatt med helt ljuvliga miljöbeskrivningar. Faktiskt är miljöbeskrivningarna så bra att jag stundtals glömmer handlingen. För mig är det helt klart miljöbeskrivningarna som tar boken till höga höjder. Skulle jag betygsätta enbart dem, så skulle boken få tio kakor direkt!”
”Jag gillar böcker som vågar sticka ut och vara något annat än det man förväntar sig. Det är underbart med författare som vågar berätta sin egen historia utan att bry sig om ifall den passar in i några mallar eller inte.”
undrentideforlag.com 