Blogg

Under ett par dagar har det pågått en liten diskussion på Kapitel 1 om just kommatering: Hur gör man? Vad är rätt? Vad är att föredra?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ska man inte underskatta betydelsen av skiljetecken. De finns där för att hjälpa till, och det stackars kommat har ju fått utstå en hel del strider i språkvärlden. Det talas om satskommatering, pauskommatering, tydlighetkommatering, Oxfordkomman, paranteskomman osv.

Jag är förespråkare av tydlighetskommatering, dvs man kommaterar för att leda läsaren rätt i texten och underlätta förståelsen. Satskommatering är förlegat och hackar upp texten i onödan (alltså att alla satser ska åtskiljas med ett komma).

Exempel:

Hon tyckte, att han var snygg, för att han alltid hade på sig en blå kavaj, som han hade köpt i Köpenhamn. (satskommatering)

Hon tyckte att han var snygg för att han alltid hade på sig en blå kavaj, som han hade köpt i Köpenhamn. (tydlighetskommatering/pauskommatering)

Det är svårt att skilja pauskommatering och tydlighetskommatering åt, men när man kommer till inskjutna satser så märker man skillnaden:

Johnny tyckte Lisa var snygg.

Johnny, tyckte Lisa, var snygg.

Meningen är för kort för att egentligen behöva komman i paussyfte, men eftersom den blir otydlig utan så kan man tappa läsaren, förutsatt att man verkligen menade att det var Lisa som tyckte och inte Johnny.

Det som är väldigt vanlig nu är att man glömmer bort det andra av dessa komman så att satsen blir lite underlig: Pojken, som alla kände som Joppe sprang fortare än vinden.

Nåja, man kan ju inte skriva om språk utan att nämna några roliga felskrivningar och då i detta fall felkommatering (från boken Komma rätt…). Ni får gärna kommentera hur meningarna egentligen ska vara.

Leonora travade vidare med huvudet, lite högre än vanligt.

Föraren lyckades ta sig ut fordonet innan det sjönk och simmade till stranden.

Hans hand smekte hennes ända, tills hon drog den åt sig.

Och till sist skillnaden på en lapp från fängelsechefen för en fånge som är ett par minuter från att bli avrättad: Benådad ej, hänges. Eller Benådad, ej hänges.

Och jag tycker att alla språkintresserade gott kan prenumerera på Språkrådets blogg, där man får många frågetecken uträtade.

Det börjar ofta som ett anspråkslöst försök att beskriva något. Kanske är det ett rum eller en person som skribenten vill att läsaren ska få en tydlig bild av. Han trevar sig fram. En … lång man, med brunt skägg och rödranding slips. Mörkt hår, bruna ögon, långa fingrar, smala ben, smala armar, spinkig och pratar med en raspig röst. Och sedan rullar det bara på. Texten översållas med adjektiv och adverb i hopp om att göra bilderna så klara som möjligt.

Kanske har skribenten till och med fått lära sig i skolan att det finns något som heter adjektiv och adverb, och dessa ordklasser används för att beskriva något. Kanske har han till och med fått träna på miljö- och personbeskrivningar på svensklektionerna där svenskläraren har sagt att han ska se bilden framför sig och beskriva den så tydligt som möjligt. Är himlen blå? Är gräset grönt? Är träden höga?

Det skribenten glömmer i detta läge är att svenskämnet och svensklektionerna inte är konstruerade för att skola nästa generation författare. Målet med modersmål är inte att bli deckarkungar eller poeter. Det är att utveckla språket som sådant och det finns en liten kulle man måste över innan man kan ta till sig författarhantverket. Man måste förstå grunderna i språket, de kommuntikativa egenskaperna, vad som sägs (skrivs) och vad som förstås av det skrivna. När vi svensklärare tjatar om adverb och adjektiv är beskrivande så gör vi inte det för att författare ska använda mer av dem, utan för att eleverna ska förstå att när de berättar om sin nya tröja som de har köpt så underlättar det för den som vill köpa en likadan att de berättar att den är röd och ullig och långärmad.

Om de däremot vill skriva en spännande text om en mördare så spelar det mindre roll om tröjan mördaren har på sig är röd och ullig och långärmad, om det inte har betydelse för handlingen. Om polisen fångar honom för att de såg hans röda tröja på långt håll, kan det vara en poäng att nämna hans klädsel, annars inte.

Jag anser att allt i en berättelse ska vara befogat. Jag vet att jag gör samma fel själv och måste gå igenom mina texter om och om igen för att stryka alla dessa onödiga adverb och adjektiv. I går gick jag igenom min novell Ekens syster och strök bort en hel del. Bland annat så hade vi den här meningen:

Marken öppnade sig och flera långa tjocka rötter sköt ut och upp i skyn.

”flera långa tjocka”, hm… De sköt upp i skyn, så att de är långa behöver jag inte tala om. ”Rötter” är i plural, alltså behöver jag inte tala om att de var flera. ”Tjocka”, tja kanske om det är viktigt. Är det det? Jo, det är det, eftersom de senare lyfter upp vuxna män och sliter dem i stycken. Meningen kan alltså bli:

Marken öppnade sig och tjocka rötter sköt ut och upp i skyn.

Jag har egentligen inte tagit bort någon information alls ur meningen, ändå har jag gjort den bättre. Enkelt, eller hur? Fast nu när jag tittar på den ska jag nog ta bort ett ”och” också.