Det svåra är över

Idag deffades betygen på vår skola. Klockan 12 var deadline. I det här fallet har inte deffa någonting med muskelknuttar eller kroppsfett att göra utan bara att betygen definitivmarkerades i vårt datasystem.

Betygssättning är lätt och trevligt i de flesta fall, men jobbigt och svårt i vissa fall. Det är alltid några elever som man antingen svär över, eller våndas över. Det allra jobbigaste är att vara tvungen att underkänna en elev som man vet har slitit och kämpat, men inte nått upp till godtagbar nivå. Det skär i hjärtat att sätta F, samtidigt som man vet att det vore en björntjänst att godkänna den.

Jag har jobbat hårt nu på slutet, undervisat ytterligare ungefär 25% i veckan, dvs arbetat 125% för att hjälpa och stötta några elever att bli godkända i engelska. Eleverna är relativt nyanlända till Sverige, de kom hit i årskurs 6, och hade inte läst engelska i sitt hemland. Det är en stor utmaning att lära sig två språk samtidigt – svenska och engelska. Eleverna har slitit som djur och utan att ha någonting gratis lyckats nå upp till godkänd nivå både på nationella provet och på andra färdighetstest. Jag är så stolt (och samtidigt helt slut).

Nu blir det till att försöka varva ner lite sista veckan.

Lärare har tråkigt

Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.

Ett lärarinlägg

I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.

Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.

Läslust eller annan lust

Hur skapar man läslust? Ja, hur sjutton gör man det? Speciellt hos tonåringar?

Jag har inga raka svar, men jag vet i alla fall en sak: om man vill ha fokus, tystnad och klar uppmärksamhet ska man inte läsa ett utdrag om en kille som runkar. Jag tror aldrig jag har sett tankar fara iväg åt ett annat håll lika fort som hos gänget 14-15-åringar som jag hade med mig på besök på stadens bibliotek. Det sa bara svisch så var fokus på något helt annat än böcker och sedan hittade vi nog aldrig tillbaka igen, inte majoriteten av gruppen i alla fall.

Det räcker ju för sjutton att säga ”satslösning” för att de ska börja fnittra (grammatik ÄR kul!). Eller peacock eller att dela in i sex grupper. Det är inte lätt att vara lärare. 😀

Stolthet

I går och i dag var två mycket intressanta dagar. Jag och mina kollegor fick skörda frukten av två veckors intensivt temaarbete med våra elever.

Igår gick jag med sönerna på en proffsig musikal framförd av 15-åringar. Musik, sång, dans, skådespeleri, scenarbete, ljud och ljus skött av eleverna med lärarnas stöd. Icke att förglömma det urgoda fikat i kaféet. Det allra roligaste att se är de elever som helt plötsligt överraskar med talanger som jag inte trodde att de hade. Där står ”blyga Lisa” på scenen och kör en monolog. Där står ”tuffa Viktor” och sjunger en ballad eller ”Slarv-Pellen” som sköter ruljansen i kaféet. Urhäftigt!

Idag följde jag med några av mina sjuor som skulle spela upp sin källsorteringsteater för förskoleklassen. Tre teatrar spelades upp och sexåringarna var mycket nyfikna och fascinerade. Det bästa var att eleverna kom till skolan innan mig och själva tog initiativet att kontakta lärarna för att sätta igång med framträdandet. Jag kom in när de redan var i full gång. Efteråt fick sexåringarna berätta vad de hade lärt sig och mina elever var väldigt duktiga på att prata med barnen. Stolt, stolt, stolt. Jag behövde inte göra eller säga ett dugg. De skötte allt.

I måndags fick jag dessutom besöka åttornas företagsmässa med engagerade, kreativa och entreprenöriella elever. De har mycket att komma med både när det gäller idéer och presentation. För tredje gången vann elever ur den klass som jag har i svenska ”bästa presentation”. Vet inte om det är så mycket min förtjänst, men presentationsteknik brukar jag köra intensivträning i, och stolt är jag.

Hur blir det rättvist?

Våren väcker mig, förhoppningsvis i alla fall. Jag har varit seg som sjutton under hela vintern och hoppas att mer energi kommer med solen och värmen. Jag har i alla fall avslutat en hel del jobb och det känns lättare att inte ha en hög framför sig som måste tas tag i.

Lärarjobbet rullar ju på förstås, och just nu är vi inne i en period av varsel och uppsägningar. Varje gång vi kommer till detta så känner jag hur irriterad jag blir på LAS och rektorer som tillsvidareanställer obehörig personal och hur kompetent, effektiv personal får gå till förmån för drönare. Jag förstår att lagarna och reglerna finns till för att skydda arbetstagarna, men jag önskar ändå att det fanns fler sätt att kringgå reglerna. Det är i princip omöjligt att säga upp en lärare utanför LAS. Du kan aldrig säga upp en lärare för att den gör ett dåligt jobb. Du kan inte säga upp en lärare för att den inte är på jobbet eller inte dokumenterar som den ska eller för att den inte är en duktig pedagog. I princip gäller följande: så länge läraren inte slår eller tafsar på eleverna så har den jobbet kvar om den har många anställningsår. Det känns aldrig rättvist i dessa tider när man ser hur kollegor får lämna för att de har varit anställda ett halvår kortare än drönaren som har 50% frånvaro och aldrig dyker upp på konferenser.

Jag gillar inte det.

Landat igen, typ

Efter en långhelg i Dublin har jag åter igen landat i Sverige, hem och jobb – med en rejäl duns. Idag var det hårt att vara lärare och det har ingenting med resan att göra.

Överallt ljuder larmrapporter om lärares hälsa. Anmälningarna till Arbetsmiljöverket her fem dubblats. Stressade lärare ger stressade elever. Det pratas om sömnproblem och utbrändhet, men ingen politiker kommer att lyfta ett finger för att förändra situationen om inte lärare blir bättre på att specificera vad problemet är.

Här följer en redogörelse för min dag i så mycket detalj som jag hann registrera (vill dock säga att jag gillar mitt jobb och har underbara elever, men ibland händer det saker):

7.50 Kommer till jobbet, tar en kopp te.

8.00-8.08 Morgonmöte

8.10-8.55 Svenska med en sjua

9.00-9.50 Språkval engelska med sjuor

10,00-11.00 Engelska med en sjua

11.00-11.20 På väg mot arbetsrummet avstyrde bråk, följde några elever till matsalen och försökte reda ut det. Försöker få tag i rektor då min lektion började 11.10, men hittar honom inte. Ger upp utredandet för tillfället.

11.25-12.20 Profillektion med nior

12.20-12.50 Lunch

12.50-13.15 förbereda svensklektionen som börjar 13.15

13.15-14.30 Svenska med åttor

14.35 Kollega kommer in för att informera mig om en annan konflikt.

14.40-15.00 går tillsammans med kollegan till ett annat klassrum för att reda ut dessa två konfliker som varit under dagen. På vägen tillbaka reder jag ut lite skolk från en annan lektion med några andra elever

15.00-16.00 sätter mig vid skrivbordet för att ringa föräldrar och informera dem. Dokumenterar dagens incidenter (6 papper att fylla i). Svarar på mail, kommer på att jag ska hålla i ett möte i morgon och sätter igång att förbereda det, hinner inte klart för att jag måste hämta sonen på fritids kl. 16. Kommer förstås för sent.

16.30 Hemma. Svarar på ett par mail till. Planerar färdigt mötet. Uppdaterar skolans hemsida och hinner börja tänka på lektionerna i morgon innan jag måste sätta igång med maten.

18.30 Lägger obstinat ner jobbet för ikväll och tittar på Judge Judy medan ungarna sitter vid datorn.

En spännande inblick

I skolan kan man få på söndagkvällarna i SVT2. The School heter programmet och är en dokumentärserie om en brittisk skola. Jag anser att det ger en hyfsat bra bild av skolvärlden, som faktiskt inte skiljer sig så mycket från den svenska.

Det finns dock en punkt där den skiljer sig rätt rejält och det är resurser. I de flesta brittiska skolor finns det ”tillsynspersonal”, oftast lärare som har det i sin tjänst, dvs de undervisar mindre. Det finns ibland också ett team som sköter kontakterna mellan skola och hem, så att det inte ligger på lärarna. Övervakningskamerorna tänker jag inte kommentera, mest för att jag inte vet hur jag ställer mig i frågan, men att det även kostar en del personal är ju klart.

I min kommun är den senare trenden att jämföra sig med andra kommuner, bland annat Arjeplog, och genom detta dra ner på resurserna i skolan då andra kommuner ”minsann klarar sig med mindre resurser”. Att samtliga resurser till skolan jämfört med innan kommunaliseringen har sjunkit med miljardbelopp är tydligen en annan sak, det behöver man inte bry sig om.

Barn behöver inte lära sig mindre för att det är lågkonjunktur. Barn har inte mindre behov för att kommunen har mindre pengar.