Visuellt hjälpmedel

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Politiker satsar på torftig skola

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

När oron tar fart på allvar

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.

Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

Farliga inlägg

Ibland händer det att jag skriver kritiska inlägg främst riktade mot de i ledande position i diverse kommunförvaltningar eller andra maktpositioner. En del frågor får jag från olika håll: Kan det inte vara farligt att kritisera de styrande? Råkar du illa ut? Skadar du skolan genom att skriva kritiskt om förvaltningen som tar beslut om skolan som ni pedagoger sedan måste foga er efter oavsett hur dumt ni tycker att det är?

Jag kan bara säga så här: När de som har makt slutar att fatta idiotiska beslut så slutar jag att skriva om dem.

Mina kollegor är professionella. Vi är jävligt duktiga på det vi gör. Faktum är att vi är utbildade för det. Vi har också en direktkontakt med verksamheten och vet vad som funkar och vad som inte funkar. Vi lyckas få elever godkända som hade ett rätt dåligt utgångsläge när de kom till oss. Vi bygger och prioriterar bra relationer med eleverna. Det finns alltid saker att förbättra och det jobbar vi på hela tiden. Vi har himlars kul! Ibland är det tungt, och då är det bra att ha högt i tak så att man kan prata av sig. Vi önskar inget hellre än att få göra vårt jobb, låt oss göra det i fred.

Härliga ungar

Nu har jag träffat alla de 120 elever som jag kommer att undervisa den här terminen och det känns riktigt bra. Härliga ungar som är hövliga och glada och nyfikna. Det är för att dessa ska få en så bra skolgång som möjligt som man blir lärare.

Då jag är en kreativ person börjar det genast snurra idéer i huvudet om vad eleverna skulle kunna tänkas tycka vara intressant, vad jag själv tycker är intressant och vilka ingångar det finns till nyfikenheten och motivationen. Det är inte alltid kul att gå i skolan, men om det ibland är jättekul så väger det upp mot det tråkiga.

Det roligaste denna vecka var när jag träffade de nya sjuorna och jag berättade att jag skriver och ger ut böcker. Det gnistrade allt till lite i deras ögon. Som vanligt blir första frågan: ”Är du rik?”, vilken jag förstås måste svara nej på. Men sedan bad de mig berätta om böckerna. Dessutom lånade flera av mina åttor böckerna i biblioteket när vi var där. Tänk om fler bibliotek kunde förstå hur populära de kan bli 😉

Idioti på hög nivå

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Framtidsbekymmer

Ibland är jag lite rädd för framtiden. Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag är tillräckligt gammal för att kunna skönja vissa tendenser som gör mig darrig.

1. Klassbyten och skolbyten. Bara på mina åtta år som lärare har detta ökat markant. När det blir jobbigt på ett eller annat sätt (ovän med bästa kompisen, en krävande lärare, någon säger åt en hur man ska bete sig, någon i klassen som man inte tycker om eller inte vill jobba med etc), ja, då byter man klass eller skola – flera gånger om så behövs tills allt är som en räkmacka. Hur formar detta en människa? Jo, när något blir jobbigt så flyr man – och det är okej. Hur attraktiv kommer denna människa bli på arbetsmarknaden? Hur funkar det i en relation? Varför är det så farligt att ta itu med jobbiga situationer?

2. Kunden har alltid rätt. (Denna post är lite besläktad med ovanstående). I dagens skola är föräldrar och elever kunder som skolan ska locka till sig och hålla nöjda till varje pris. Detta gäller även odrägliga kunder, sådana som i alla lägen hittar på ursäkter för sitt barn och håller det om ryggen. En lärare som tillrättavisar eller försöker uppfostra barnet till att t ex inte slå på andra, inte gapa och skrika eller kasta saker, inte sova på lektionerna, eller att inte ägna sig åt annat ordningsstörande beteende, kan riskera sitt jobb eller i värsta fall bli polisanmäld för att ha kränkt det stackars barnet. Tyvärr tycker jag mig se denna typ av förälder oftare och oftare.

(Extrafråga: När blir en lärare kränkt? – Svar: Aldrig. Aldrig någonsin för böveln. Sparkar, slag, svordomar, ord. Känn dig inte kränkt.)

3. Betygsinflationen. Du behöver inte jobba. Du behöver inte kunna någonting. Glid genom skolan. Ha bara lite is i magen så kommer betygen sättas ändå. En skola med låga meritvärden lockar inte till sig några kunder. Har du struntat i skolan i tre år kan du alltid ägna ett par veckor på sommarskolan till att få det betyg du önskade. Tur att det fortfarande finns lärare med yrkesintegritet. Undrar hur länge vi orkar stå emot trycket?

4. Småpåvar. I kommunen sitter det lekmän i form av politiker och bestämmer över skolans budget. Skolan går alltid att spara på. Regeringen bestämmer riktlinjerna för skolan, men det skiter småpåvarna i, för hur mycket jobb som än ska göras, hur många elever med särskilt stöd vi får (som har laglig rätt till stöd), så får det inte kosta någonting, eller iaf ingenting extra. Jorå, lycka till.

Flight Lgr11

Jag var bara tvungen att dela den här bilden med världen. Jag hoppas att kollegorna förlåter. Cabin Crew på flight Lgr11 mot Murmansk visar upp sig innan avgång. God mat, gott sällskap, en del tårar vid avtackningarna och mycket, mycket humor blev det denna kväll. När vi inte längre kan skratta åt eländet som politikerna skapar åt oss, då är vi illa ute. Så nu vet ni vad lärare gör när eleverna har sommarlov. Jag är den fjärde från vänster, om någon undrar.

Jag hoppas kunna visa upp en sekelskiftesuppklädnad fram emot hösten också

Partytime

Eleverna har lämnat skeppet och den stora städ- och partyveckan har tagit vid. I år byter jag arbetsrum igen (eget val) och det är ju en hel del att röja. Klassrummet måste också göras i ordning då skolan ofta hyrs ut under sommaren, t ex till idrottsföreningar. Städning var nog inte det första jag tänkte när jag sökte till lärare, men det är betydligt mer städning än man kan tro, även under terminerna.

Allt detta måste ju lättas upp med mycket skratt och fest, så det ser vi till att få in också. Måndagskvällen hade vi arbetslagsmiddag, i dag blir det bilrally och personalfest. Kul, kul, kul! Vi har något alldeles speciellt planerat för våra kollegor när de kommer ner till festen. Hihihi.