Kategori: Jobb

Farliga inlägg

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland händer det att jag skriver kritiska inlägg främst riktade mot de i ledande position i diverse kommunförvaltningar eller andra maktpositioner. En del frågor får jag från olika håll: Kan det inte vara farligt att kritisera de styrande? Råkar du illa ut? Skadar du skolan genom att skriva kritiskt om förvaltningen som tar beslut om skolan som ni pedagoger sedan måste foga er efter oavsett hur dumt ni tycker att det är?

Jag kan bara säga så här: När de som har makt slutar att fatta idiotiska beslut så slutar jag att skriva om dem.

Mina kollegor är professionella. Vi är jävligt duktiga på det vi gör. Faktum är att vi är utbildade för det. Vi har också en direktkontakt med verksamheten och vet vad som funkar och vad som inte funkar. Vi lyckas få elever godkända som hade ett rätt dåligt utgångsläge när de kom till oss. Vi bygger och prioriterar bra relationer med eleverna. Det finns alltid saker att förbättra och det jobbar vi på hela tiden. Vi har himlars kul! Ibland är det tungt, och då är det bra att ha högt i tak så att man kan prata av sig. Vi önskar inget hellre än att få göra vårt jobb, låt oss göra det i fred.

Härliga ungar

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Nu har jag träffat alla de 120 elever som jag kommer att undervisa den här terminen och det känns riktigt bra. Härliga ungar som är hövliga och glada och nyfikna. Det är för att dessa ska få en så bra skolgång som möjligt som man blir lärare.

Då jag är en kreativ person börjar det genast snurra idéer i huvudet om vad eleverna skulle kunna tänkas tycka vara intressant, vad jag själv tycker är intressant och vilka ingångar det finns till nyfikenheten och motivationen. Det är inte alltid kul att gå i skolan, men om det ibland är jättekul så väger det upp mot det tråkiga.

Det roligaste denna vecka var när jag träffade de nya sjuorna och jag berättade att jag skriver och ger ut böcker. Det gnistrade allt till lite i deras ögon. Som vanligt blir första frågan: ”Är du rik?”, vilken jag förstås måste svara nej på. Men sedan bad de mig berätta om böckerna. Dessutom lånade flera av mina åttor böckerna i biblioteket när vi var där. Tänk om fler bibliotek kunde förstå hur populära de kan bli 😉

Idioti på hög nivå

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Framtidsbekymmer

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Ibland är jag lite rädd för framtiden. Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag är tillräckligt gammal för att kunna skönja vissa tendenser som gör mig darrig.

1. Klassbyten och skolbyten. Bara på mina åtta år som lärare har detta ökat markant. När det blir jobbigt på ett eller annat sätt (ovän med bästa kompisen, en krävande lärare, någon säger åt en hur man ska bete sig, någon i klassen som man inte tycker om eller inte vill jobba med etc), ja, då byter man klass eller skola – flera gånger om så behövs tills allt är som en räkmacka. Hur formar detta en människa? Jo, när något blir jobbigt så flyr man – och det är okej. Hur attraktiv kommer denna människa bli på arbetsmarknaden? Hur funkar det i en relation? Varför är det så farligt att ta itu med jobbiga situationer?

2. Kunden har alltid rätt. (Denna post är lite besläktad med ovanstående). I dagens skola är föräldrar och elever kunder som skolan ska locka till sig och hålla nöjda till varje pris. Detta gäller även odrägliga kunder, sådana som i alla lägen hittar på ursäkter för sitt barn och håller det om ryggen. En lärare som tillrättavisar eller försöker uppfostra barnet till att t ex inte slå på andra, inte gapa och skrika eller kasta saker, inte sova på lektionerna, eller att inte ägna sig åt annat ordningsstörande beteende, kan riskera sitt jobb eller i värsta fall bli polisanmäld för att ha kränkt det stackars barnet. Tyvärr tycker jag mig se denna typ av förälder oftare och oftare.

(Extrafråga: När blir en lärare kränkt? – Svar: Aldrig. Aldrig någonsin för böveln. Sparkar, slag, svordomar, ord. Känn dig inte kränkt.)

3. Betygsinflationen. Du behöver inte jobba. Du behöver inte kunna någonting. Glid genom skolan. Ha bara lite is i magen så kommer betygen sättas ändå. En skola med låga meritvärden lockar inte till sig några kunder. Har du struntat i skolan i tre år kan du alltid ägna ett par veckor på sommarskolan till att få det betyg du önskade. Tur att det fortfarande finns lärare med yrkesintegritet. Undrar hur länge vi orkar stå emot trycket?

4. Småpåvar. I kommunen sitter det lekmän i form av politiker och bestämmer över skolans budget. Skolan går alltid att spara på. Regeringen bestämmer riktlinjerna för skolan, men det skiter småpåvarna i, för hur mycket jobb som än ska göras, hur många elever med särskilt stöd vi får (som har laglig rätt till stöd), så får det inte kosta någonting, eller iaf ingenting extra. Jorå, lycka till.

Flight Lgr11

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag var bara tvungen att dela den här bilden med världen. Jag hoppas att kollegorna förlåter. Cabin Crew på flight Lgr11 mot Murmansk visar upp sig innan avgång. God mat, gott sällskap, en del tårar vid avtackningarna och mycket, mycket humor blev det denna kväll. När vi inte längre kan skratta åt eländet som politikerna skapar åt oss, då är vi illa ute. Så nu vet ni vad lärare gör när eleverna har sommarlov. Jag är den fjärde från vänster, om någon undrar.

Jag hoppas kunna visa upp en sekelskiftesuppklädnad fram emot hösten också

Partytime

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Eleverna har lämnat skeppet och den stora städ- och partyveckan har tagit vid. I år byter jag arbetsrum igen (eget val) och det är ju en hel del att röja. Klassrummet måste också göras i ordning då skolan ofta hyrs ut under sommaren, t ex till idrottsföreningar. Städning var nog inte det första jag tänkte när jag sökte till lärare, men det är betydligt mer städning än man kan tro, även under terminerna.

Allt detta måste ju lättas upp med mycket skratt och fest, så det ser vi till att få in också. Måndagskvällen hade vi arbetslagsmiddag, i dag blir det bilrally och personalfest. Kul, kul, kul! Vi har något alldeles speciellt planerat för våra kollegor när de kommer ner till festen. Hihihi.

 

Det svåra är över

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Idag deffades betygen på vår skola. Klockan 12 var deadline. I det här fallet har inte deffa någonting med muskelknuttar eller kroppsfett att göra utan bara att betygen definitivmarkerades i vårt datasystem.

Betygssättning är lätt och trevligt i de flesta fall, men jobbigt och svårt i vissa fall. Det är alltid några elever som man antingen svär över, eller våndas över. Det allra jobbigaste är att vara tvungen att underkänna en elev som man vet har slitit och kämpat, men inte nått upp till godtagbar nivå. Det skär i hjärtat att sätta F, samtidigt som man vet att det vore en björntjänst att godkänna den.

Jag har jobbat hårt nu på slutet, undervisat ytterligare ungefär 25% i veckan, dvs arbetat 125% för att hjälpa och stötta några elever att bli godkända i engelska. Eleverna är relativt nyanlända till Sverige, de kom hit i årskurs 6, och hade inte läst engelska i sitt hemland. Det är en stor utmaning att lära sig två språk samtidigt – svenska och engelska. Eleverna har slitit som djur och utan att ha någonting gratis lyckats nå upp till godkänd nivå både på nationella provet och på andra färdighetstest. Jag är så stolt (och samtidigt helt slut).

Nu blir det till att försöka varva ner lite sista veckan.

Att driva förlag

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Hittade det här inlägget av Anna Lindvall Olsson som driver förlaget ”Ord Text Mening”. Där hon beskriver ett möte med branschfolk. Jag satt själv i ett möte på Näringslivscentrum för något år sedan och jag känner igen mig väl i hennes beskrivning, som låter så här:

”Alla hade över lag samma syn på mig och min verksamhet – Det är för mycket hjärta och känsla. Saknar affärsplan och strategi. MEN jag kan ta Ord Text Mening långt bara på själ och engagemang. Jag är för spretig i min utgivning och jag måste strama åt förlaget. Kan jag inte själv lägga upp en affärsplan och tycker jag inte om att driva företag måste jag ta in folk. Ord Text Mening skulle må bra av en kollega. Jag borde hitta en ekonom som gått på Handel och som brinner för att driva FÖRETAG. Jag brinner inte för att driva företag, jag brinner för att driva FÖRLAG, mitt förlag.”

Jag är visserligen långt ifrån spetig i utgivningen, men jag tycker hela företagsbiten är lite småjobbig. Jag har inga problem med siffror men jag tycker inte att det är speciellt kul. Det som är kul är ju att läsa manus, att skriva manus, att ge feedback till författare och arbeta med texter och bilder. Allt det andra kan man ju hyra in någon som gör, tänker du kanske nu. Jo, men då skulle jag inte ha råd att ge ut några böcker, i alla fall inte böcker som ligger på en godtagbar prisnivå. Det är en fin balansgång det där. Tid kan jag ju ägna nästa hur mycket som helst till förlaget och det kostar bara tid, men pengar har jag inte hur mycket som helst. Så länge man driver ett litet, nystartat förlag måste jag investera tid, engagemang och hjärta i första hand och det har jag inga problem med.

Lärare har tråkigt

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.

Ett lärarinlägg

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.