Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.

Gudarna har talat

Eller ”varför man inte ska jobba på en lördag”.

Åkte upp till jobbet en sväng för att verkligen sätta mig i lugn och ro med de elevtexter som jag skulle gå igenom över lovet. Kom dit. Satte mig.

Efter någon timme hade jag gått igenom åtta stycken. Blåsan trycker och jag tänker att jag kan passa på att ta en kopp te när jag ändå är nere i personalrummet, efter toabesöket. Jag kliver ut från arbetsrummet och smäller igen dörren, går tre-fyra steg innan … f*n. Känner i fickan. Väska, mobil, plånbok och nycklar är kvar inne i rummet. Ingen är på jobbet utom jag. Ingen extranyckel finns inom räckhåll, allt är bakom låsta dörrar.

Så, jag står där i korridoren och det enda jag har i fickan är bilnyckeln. Gudarna har talat. Åk hem. Jobba inte. Och vem är jag att trotsa gudarna?

Läslust eller annan lust

Hur skapar man läslust? Ja, hur sjutton gör man det? Speciellt hos tonåringar?

Jag har inga raka svar, men jag vet i alla fall en sak: om man vill ha fokus, tystnad och klar uppmärksamhet ska man inte läsa ett utdrag om en kille som runkar. Jag tror aldrig jag har sett tankar fara iväg åt ett annat håll lika fort som hos gänget 14-15-åringar som jag hade med mig på besök på stadens bibliotek. Det sa bara svisch så var fokus på något helt annat än böcker och sedan hittade vi nog aldrig tillbaka igen, inte majoriteten av gruppen i alla fall.

Det räcker ju för sjutton att säga ”satslösning” för att de ska börja fnittra (grammatik ÄR kul!). Eller peacock eller att dela in i sex grupper. Det är inte lätt att vara lärare. 😀

Alla ska vara lika dåliga

Så fort skoldebatten blossar upp i min hemstad så får vi pedagoger kastat i ansiktet att vi minsann har så mycket högre lärartäthet och lägger så mycket mer pengar på eleverna än andra kommuner. Detta är förstås inte riktigt sant, men politiker vill gärna tro att det är det. I verkligheten ligger vi någonstans i mitten. Det finns många kommuner som har högre lärartäthet och som lägger mer pengar per elev än vi gör. Stockholm och Arjeplog är två exempel.

Men när det där påståendet att vi ”borde klara oss” med mindre resurser och färre lärare, och samtidigt höja meritvärdet, det förstår jag inte riktigt. Det är klart att resurserna ska användas rätt och effektivt, och där finns det jobb att göra, men varför vill de sänka oss till en lägre nivå när det gäller satsningar på skolan? Varför ska vi vara ”lika dåliga” på att satsa på skolan som andra kommuner? Totalt har Sveriges skolbudget minskat med miljarder jämfört med innan kommunaliseringen. Skolan på 80-talet hade betydligt högre lärartäthet och mer resurser per elev än en stackars elev nu? Nu kräver dessutom samhället att alla ska nå målen, vilket definitivt inte var något som låg i fokus då.

Jag fattar liksom inte. Borde inte resultaten tala för sig själva? Borde vi inte fatta att det krävs duktiga lärare, tid och ansträngning för att höja resultaten i den svenska skolan?

Stolthet

I går och i dag var två mycket intressanta dagar. Jag och mina kollegor fick skörda frukten av två veckors intensivt temaarbete med våra elever.

Igår gick jag med sönerna på en proffsig musikal framförd av 15-åringar. Musik, sång, dans, skådespeleri, scenarbete, ljud och ljus skött av eleverna med lärarnas stöd. Icke att förglömma det urgoda fikat i kaféet. Det allra roligaste att se är de elever som helt plötsligt överraskar med talanger som jag inte trodde att de hade. Där står ”blyga Lisa” på scenen och kör en monolog. Där står ”tuffa Viktor” och sjunger en ballad eller ”Slarv-Pellen” som sköter ruljansen i kaféet. Urhäftigt!

Idag följde jag med några av mina sjuor som skulle spela upp sin källsorteringsteater för förskoleklassen. Tre teatrar spelades upp och sexåringarna var mycket nyfikna och fascinerade. Det bästa var att eleverna kom till skolan innan mig och själva tog initiativet att kontakta lärarna för att sätta igång med framträdandet. Jag kom in när de redan var i full gång. Efteråt fick sexåringarna berätta vad de hade lärt sig och mina elever var väldigt duktiga på att prata med barnen. Stolt, stolt, stolt. Jag behövde inte göra eller säga ett dugg. De skötte allt.

I måndags fick jag dessutom besöka åttornas företagsmässa med engagerade, kreativa och entreprenöriella elever. De har mycket att komma med både när det gäller idéer och presentation. För tredje gången vann elever ur den klass som jag har i svenska ”bästa presentation”. Vet inte om det är så mycket min förtjänst, men presentationsteknik brukar jag köra intensivträning i, och stolt är jag.

Hur blir det rättvist?

Våren väcker mig, förhoppningsvis i alla fall. Jag har varit seg som sjutton under hela vintern och hoppas att mer energi kommer med solen och värmen. Jag har i alla fall avslutat en hel del jobb och det känns lättare att inte ha en hög framför sig som måste tas tag i.

Lärarjobbet rullar ju på förstås, och just nu är vi inne i en period av varsel och uppsägningar. Varje gång vi kommer till detta så känner jag hur irriterad jag blir på LAS och rektorer som tillsvidareanställer obehörig personal och hur kompetent, effektiv personal får gå till förmån för drönare. Jag förstår att lagarna och reglerna finns till för att skydda arbetstagarna, men jag önskar ändå att det fanns fler sätt att kringgå reglerna. Det är i princip omöjligt att säga upp en lärare utanför LAS. Du kan aldrig säga upp en lärare för att den gör ett dåligt jobb. Du kan inte säga upp en lärare för att den inte är på jobbet eller inte dokumenterar som den ska eller för att den inte är en duktig pedagog. I princip gäller följande: så länge läraren inte slår eller tafsar på eleverna så har den jobbet kvar om den har många anställningsår. Det känns aldrig rättvist i dessa tider när man ser hur kollegor får lämna för att de har varit anställda ett halvår kortare än drönaren som har 50% frånvaro och aldrig dyker upp på konferenser.

Jag gillar inte det.

Låt mig stanna upp för ett ögonblick…

… och reflektera över vad jag trodde jag skulle arbeta med när jag bestämde mig för att utbilda mig till lärare.

1. Jag trodde att jag skulle undervisa elever.

2. Jag trodde att jag skulle planera lektioner, hitta nya spännande arbetsområden och hitta på  utvecklande och kreativitetskittlande uppgifter. Till och med läsa in mig på ny litteratur för att kunna tipsa eleverna och sätta fart på deras läslust.

3. Jag trodde också att jag skulle utvärdera, bedöma, rätta och ge respons på arbeten som eleverna hade gjort.

Så, vad har jag då gjort denna vecka?

Jo, jag har undervisat – på en höft, improviserat, lutat på erfarenhet och ”garderobsuppgifter” (sånt som man har i en pärm eller mapp på datorn och plockar fram i nödfall – tyvärr verkar nödfallen bli fler och fler)

Jag har alltså inte planerat eller gjort sånt där som jag skrev där ovan i punkt 2.

Jag har inte heller gjort punkt 3.

Jag har skrivit blanketter. Många blanketter. Först en omdömesblankett, en sådan där vi talar om var eleven ligger i sin kunskapsutveckling och vart den bör ta vägen härnäst. Sedan en ”varningsblankett” för de elever som inte når målen, som jag redan har talat om på omdömesblanketten. Sedan har jag skrivit pedagogiska kartläggningar om de elever som inte når målen där jag talar om att de inte når målen som jag har talat om på omdömesblanketten och på varningsblanketten. Sedan ska ett åtgärdsprogram upprättas av mig tillsammans med föräldrarna, dock har ingen av oss mandat att besluta om några åtgärder, eftersom jag inte sitter på pengarna – inte föräldrarna heller. Vi kan i alla fall skriva att skolan erbjuder undervisning. Jippi!

Det finns en debattartikel som heter ”Det går åt helvete, men jag har i alla fall dokumenterat det”. Jo tack…

Ända in i kaklet

En vecka kvar till jul och jag försöker släppa allt var jobb heter för att komma i lite roande julstämning. Det är inte så lätt och det finns två anledningar till det.

1. Mitt andra jobb – förlagsjobbet – är allt för kul för att släppa. Jag sitter och pillar med mitt eget manus samtidigt som jag har fyra manus som ligger i läshögen. Två är påbörjade. Jag vill göra ett ordentligt jobb. Inte bara slöläsa, utan läsa noggrant och fundera över om historien passar förlaget eller om den behöver omarbetas, eller till slut om den inte passar överhuvudtaget.

2. Mitt första jobb – lärarjobbet – är full rush just nu. Terminsslutet har flyttats fram till januari och därför kör vi ända in i kaklet. Två möten inbokade denna vecka samt förstås det vanliga med lektioner och blankettskrivning.

Ni kanske undrar varför jag har skrivit ovanstående i omvänd ordning och det har helt enkelt med den simpla prioriteringsordningen att göra. De föregående veckorna har lärarjobbet varit tvunget att prioriteras, men nu har jag en chans att göra tvärtom och så blir det.

Granskning?

Just nu pågår en artikelserie om skolan i Katrineholms kuriren. Jag blir alltid skeptisk när journalister ska ”granska” skolan. Att vara på besök en vecka ger inte en samlad bild av vad det innebär att vara lärare och det säljer varken lösnummer eller lockar läsare om man inte brer på lite – putsar ”sanningen” en smula. Allmänheten har en förmåga att tro att det som skrivs i tidningen är sant. Punkt slut. Sant.

Häromdagen var rubriken: ”Lektioner avbryts dagligen av bråk” (eller något liknande). Den antyder att det bråkas friskt jämt och ständigt på skolorna. Visst blir det bråk ibland, och denna höst har varit ovanligt stökig, men i genomsnitt kanske det är ett bråk varannan vecka. Det är ofta samma elever som är inblandade också. Resten märker knappt av det.

En annan faktauppgift som brukar skrämma vanligt folk är när det slås på stora rubriker om måluppfyllelsen. Ca 20% är inte godkända! Nej, men 80% är godkända. En del av de 80% har dessutom VG och MVG. Det finns många förklaringar till varför man inte blir godkänd, men dessa förklaringar brukar lätt ignoreras och det hela faller på läraren. Det är klart att vi ska kämpa för att öka måluppfyllelsen, med det kommer aldrig att bli 100% – inte förrän någon idiot får för sig att lärare ska ha lön efter vilka betyg de sätter, för då kan jag lova att alla ungar blir godkända, oavsett om de har varit i skolan eller inte, oavsett om de visar att de kan något eller inte, oavsett om de har uppfyllt några mål överhuvudtaget. Ingen är så dum så att han skjuter sig själv i foten.

Jag kan ge många exempel på varför man inte får betyg, men jag tror att de flesta kan räkna ut det själva. En ledtråd är närvaro och en annan språkkunskaper. Ibland är det lärarens ”fel” att eleven inte blir godkänd. Ibland kan vi inte putta stenen uppför hela berget för att tiden, orken, kunskaperna och kreativiteten är slut. Ibland får vi inte den stöttning vi behöver för att i vår tur klara av att stötta. Det är väldigt sorgligt och stressande när det blir så.