Kategori: Skrivande

Skrivtips på engelska

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag hittade det här inlägget av Joseph Finder, som är en bästsäljande författare, där han tar upp 14 punkter som man bör tänka på när man skriver. Det behöver inte betyda att man skriver en bästsäljare, även om många drömmer om det. Man kan se det som ett sätt att reflektera över sitt skrivande, oavsett anledningen till att man skriver.

Några av punkerna har jag reda skrivit om, men han hade några andra som jag fann intressanta:

Överanvändandet av prolog – ja, jag har stött på en del prologer som är infodumpar utan dess like. Jag förstår författarens tanke, men det är sååå tråkigt att läsa. Detta behöver inte bara vara i prologen, infodumpar överhuvudtaget är tunga och oftast inte heller nödvändiga. Ge tillräcklig information för att läsaren ska kunna räkna ut resten själv.

Lång inledning (long wind-up) – här tycker jag att det inte behöver vara fel, så länge det finns något i berättelsen som gör en nyfiken. Det behöver inte alltid vara In medias res. Man måste inte alltid kastas rakt in i händelsernas mitt. Ge lite halmstrån och ledtrådar för att öka på intresset och få läsaren att vända blad.

Dåligt slut – Vad är då ett dåligt slut? För mig är det ett alltför förutsägbart slut. Det kan vara förutsägbart (t ex att Frodo lyckas slänga ringen i Domedagsberget), men någon liten tvist som får mig att tänka ”åh, fan” (som att Gollum biter av fingret). Ett dåligt slut för mig är också när luften går ur. Det bara rinner ut i sanden och ingen av de stora frågorna i boken besvaras. Det kan också vara när slutet bryter av för mycket i stil eller upplägg mot resten av boken.

Fler skrivråd

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Som Anna påpekade i mitt förra inlägg om detta så finns det fler sorters råd som man kan få som skribent och nu tänkte jag ta upp några till. Detta inlägg blir en blandning mellan hur man tacklar skrivråden och lite råd från mig.

Ibland kommer det kommentarer och råd om faktafel bakom det du skriver om. Här gäller det att spetsa öronen, speciellt om det är någon som är välinsatt i ämnet. När jag skrev Ekens syster, fick jag mycket bra råd av en hästmänniska som förklarade hur hästen skulle reagera, hur dennes förare skulle bete sig osv. Guld värt, då jag inte går närmare än en meter från en häst. Speciellt när man smyger in på ämnen där man själv inte är så bevandrad, gäller det att hitta folk som är närmast experter. Alternativt kan man (bör man även) gräva ner sig i research så långt det bara går.

Logiska luckor brukar också påpekas. Samma sak här. Om det är något som du själv har missat men någon annan hittar är det bara att buga och tacka. Det kan vara små luckor så som: ”Han stängde bildörren och startade motorn. När han steg av bussen, fick han syn på henne.” Eller större luckor som att det saknas motiv eller förklaring till att något sker, eller att två personer som har talat mycket med varandra helt plötsligt inte känner igen den varandra.

Något annat som är bra att titta på själv det är sådana enkla saker som fundament (hur man börjar meningar). Hur börjar jag mina meningar? Har jag fyra meningar i rad som börjar på samma sätt? Har jag nästan bara ”lätta” fundament (enkelt subjekt) eller har jag många ”tunga” fundament (bisatser eller beskrivande ord) på rad?

Titta också på långa vs korta meningar. Jag säger inte att det ena eller det andra är mer rätt, men korta meningar ger en sorts text medan långa meningar ger en annan. Vilken typ av text skriver du? Kan det vara bra att variera sig? Ska jag skruva upp tempot med många korta meningar?

Svårföljda råd

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

I förra inlägget skrev jag om de många råd som ges här och var när man ger sig in i skrivandets konst. Ibland handlar det om att skriva mer miljöbeskrivningar, andra tycker att miljöbeskrivningar inte behövs, den tredje gillar inte att man beskriver färger – de vill färglägga själva osv.

Några vanliga råd som inte är så himla lätta att följa är t ex dessa:

– ha en huvudperson som man sympatiserar med. Jo, det är ju klart att man som läsare måste känna att man åtminstone finner huvudpersonen intressant nog att fortsätta läsa. Huvudpersonen behöver inte vara god (Martin i Eldfloder är ju långt från det), men det måste åtminstone finnas en förståelse för personens motiv från läsarens sida. Men hur gör man? Det är inte lätt. När man skriver lever man sig in, man känner med och lever med personerna i boken, men att få någon annan att känna likadant är ett konststycke och det finns rätt få råd om hur man faktiskt rent praktiskt går tillväga. Kanske spelar talang in en del, kanske spelar förmågan att gestalta in mycket.

– Show, not tell. Här är jag helt med på banan. Jag tycker att man ska gestalta istället för att återberätta eller berätta om, men det är inte lätt. Det är ju också så att det kanske inte går att alltid gestalta och att vissa partier behöver berättas, om än kort. Variation kan ju också vara bra. Jag har dock märkt att en del som skriver Fantasy fastnar i ”sagospråket” och berättar sig igenom historien där det skulle ha behövts gestaltning, detta för att komma närmare personerna och handlingen som sådan. Bara för att man väljer ett mer ålderdomligt språk, måste man inte berätta utan kan faktiskt visa istället.

– Skriv inte tråkigt. Ett mycket svårföljt råd, men värt att fundera över. Det hör samman lite med det första rådet att ha en huvudperson som man bryr sig om. Handlingen bör ju läsaren också bry sig om. Det måste inte vara det äckligaste mordet, det värsta övergreppet eller något annat ”smaskigt” som gör att man dras med i handlingen. En del verkar tro att ”ju mer jag brer på desto bättre blir boken”. Eh … nej, det kan faktiskt bli tråkigt det också om det inte finns någon känsla i det, om man inte förstår varför händelserna äger rum, om det finns en hel hög med logiska luckor eller om liknande händelser staplas på varandra. Jag gillar tanken kring ett mysterium – och nu talar jag inte deckargåtor, utan något som gör att man blir nyfiken, intresserad och konfunderad. Den bästa tanken som man kan plantera i sina läsares huvuden är nog ”hur ska det gå?”.

Fler ”råd” är på G.

Skrivråd

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

På Kapitel1 just nu pågår en debatt om alla råd och åsikter som ofta ges till skribenter som lägger ut sina texter på sidan och liknande sidor. Det är ju så lätt att säga – skriv från hjärtat, strunta i alla råd, det blir bra bara du är engagerad och skriver som du vill. Det är klart att det ligger något i det – det krävs att man fokuserat och medvetet även sållar bland alla ”goda” råd som finns. Men samtidigt så finns det en uppsjö av nybörjarmisstag som man enkelt kan undvika genom att vara lite lyhörd och inte bara skriva från hjärtat, speciellt om man har till syfte att bli läst och utgiven, annars kan man skriva hur sjutton man vill.

Men att sålla är inte lätt- därför vill jag ge lite råd om råden. Det finns lite olika kategorier av råd.

Först har vi råd om skrivfel. Här bör man vara lyhörd, är man osäker så – kolla upp! Om någon säger att ”igentligen” inte stavas med ”i” i början, bör man ta det rådet. Självklart kan tyckas, men det bör sägas ändå.

Sedan har vi råd om klyschor och vanliga upprepningar. Även här tycker jag att man bör vara lyhörd, sedan kan man sätta sin egen tvist på det i slutändan ändå, men att vara medveten är inte fel. En sådan grej som brukar komma upp är det här med huvudpersonen tittar på sig själv i spegeln och beskriver sig själv.

Sist tar jag upp åsiktsråd, alltså där det i själva verket handlar om tycke och smak från läsarens sida. Här kan man få motsatta råd från två olika läsare, man kan få råd som man inte alls håller med om och som man knappt förstår. När det händer tycker jag att man ändå bör ta en liten funderare. Är det något i min text som jag har missat? Är jag otydlig? Får jag inte fram mitt budskap? Är jag övertydlig och skriver folk på näsan?

Det finns fler sorters råd, men de kan vi återkomma till senare någon gång.

Alla böcker är redan skrivna

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Läste ett intressant inlägg på fruktan.se av Eira A. Ekre om att vara originell när man skriver. Man vill så gärna vara nyskapande som författare, och det är tungt att inse att den berättelsen som man har tänkt på och arbetat med i månader – år, redan har berättats flera gånger om. Jag var länge fast besluten om att hitta helt nya originella berättelser och jag tror fortfarande att det finns historier som har element som inte har berättats förut. Mestadels blir det udda blandningar eller mixar med flera inslag, och det är ju inte tråkigt, inte.

Jag tror att man helt enkelt får fokusera på andra saker än att vara helt originell. Lite som ett collage. Jag har själv använt urgamla upplägg för att sedan sätta min egen ordentliga skruv på det hela. I min första bok ligger ”den våldsamma fadern som terroriserar sin familj” till grund, i min andra ett sorts triangeldrama – båda två berättelser som har funnits med sedan urminnes tider. Ändå får jag kommentarer om att folk aldrig har läst något liknande någon gång. Det är ju just där utmaningen ligger, precis som Eira skriver, – att få en gammal historia att kännas ny och engagerande.

Ibland måste man också tillåta sig själv att skriva dåligt – riktigt, riktigt uselt. Gärna sliskigt eller slafsigt och med fåniga meningsutbyten. Det är frigörande och rätt kul också.

Att få tid

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Jag har nämnt tidigare att jag är en ”periodare”. Jag ägnar mig åt mina hobbies i perioder och då väldigt intensivt. Folk brukar fråga mig hur jag har tid att skriva böcker, driva ett företag och arbeta som lärare, och det hela handlar om de här perioderna.

Just nu är jag inne i slutfasen av korrekturläsningen av Sår. Denna vecka har jag säkert ägnat tre-fyra timmar per dag till att lusläsa manuset. Någon annat har inte blivit gjort. Jo, jag har lagat mat, slängt in en tvätt och lärarjobbet måste jag ju sköta, men annars står det still. Tv:n är avstängd. Ungarna leker själva eller sitter vid datorn. Jag är fruktansvärt osocial och vill inte träffa någon. Det är okej att det får vara så, för att jag vet att det kommer en period med socialt umgänge, både med barnen, maken och kompisar, då jag inte skriver alls.

Det kommer också att komma en period av storstädningsnoja, då jag röjer runt i hela huset och åker till tippen stup i kvarten. Vi har en fasadrenovering att se fram emot också. Det är lugnande för själen att måla och snickra, i alla fall tycker jag det.

Jag har lite svårt att förstå mig på folk som måste göra allt samtidigt. Huset ska vara i perfekt skick, måste se alla avsnitt av idol, tvättstugan måste vara tom, måste åka på utflykter med barnen varje helg och måste laga ny exotisk mat varje dag. Hur orkar man liksom? Gäller att sänka prestigen, tycker jag. Vad spelar det för roll om det ligger lite damm i hörnen ett par dagar extra? Hellre lite stökigt än ett rent helvete, brukade morsan säga.

Dygnet har 24 timmar. Mer tid får man aldrig, utan man måste disponera den man har. I stället för att fråga hur man får tid till själsstyrkande aktiviteter – fråga dig om du verkligen måste diska, eller om det kan vänta till i morgon? Fråga dig om världen går under om du stänger av tv:n. Fråga dig om dina barn skulle må bra av att ha lite tråkigt en stund. (Svaret på den sista frågan är ju givetvis ja!)

Alla ord stavas fel

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

Efter många timmar av manusläsning, korrekturläsning, elevnovelläsning, ämnesprovläsning och allt annat som jag just nu håller på att läsa, bedöma, rätta så ser helt plötsligt alla ord konstiga ut.

Det dyker upp förvirring inför de mest simpla ord. Jag funderar över kommatecken hit och kommatecken dit. Hjärnan ser felstavade ord där det inte finns några och jag ljudar mig genom texten. Sten-ter-ras-sen eller sten-te-rass-en eller sten-ter-ra-sen. Alla ord ser fel ut. Om någon såg och hörde mig skulle de nog tro att jag antingen var smått galen eller en riktigt dålig svensklärare.

Ibland är jag säker på att datorn djävlas lite med mig och lägger dit fel som jag redan har ändrat en gång, eller som inte fanns där från början. Helt plötsligt är ordföljden fel i ett stycke jag har läst tio gånger, det saknas ett ord eller bokstav. Det måste ju vara en bugg, eller hur? Nog kan man inte lita på datorer. De gör som de vill. Skynet kommer att ta över världen.

Nu ska jag sätta mig med manuset igen och hoppas att datorn inte har varit busig.

Låt texten vila!

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag har tidigare nämt fördelar med att låta manus vila. Man ser nya saker, man upplever nya saker och man kan redigera på ett annat sätt än när man är helt uppslukad av sin text. Idag när jag satte mig med mitt manus ”Sår” så insåg jag genast hur en av mina testläsare har uppfattat en av karaktärerna.

Personen i fråga har lite svårt med språket då svenska inte är hans modersmål och jag hade försökt återge det i dialogerna. Då tyckte jag att det var nödvändigt, lite gulligt och gav en mer realistisk känsla, men nu när jag läser igen så uppfattar jag det enbart som irriterande och fånigt. Det är till och med så att jag märker att jag liksom tycker att han är lite trög som inte kan uttrycka sig ordentligt, vilket i sin tur gör mig rädd, då jag verkligen inte vill vara ett offer för mina fördomar. Jag vet att det inte har med intelligens att göra utan är helt enkelt bara språkliga problem. Det sagt så skriver jag helt enkelt om hans repliker. Han får prata obruten svenska. Att han inte kommer från Sverige vet man ju ändå.

Det finns verkligen ingen stopp på hur mycket man kan pilla i sin text och det är svårt att veta när man verkligen är färdig. Jag tror att det enda sättet är att lägga undan sitt manus ett par-tre månader (gärna längre) och sedan plocka upp det igen – speciellt om man inte har gjort det vid något tidigare tillfälle. Läs igenom det på så kort tid som möjligt (jag tror Mr. Steven King har något liknande tips) utan markera något i texten. Ta dig sedan en ordentlig funderare över berättelsen och skriv ner eventuella ändringar i punktform. Sedan kan man ta beslutet om man är färdig eller inte. För varje gång man gör detta blir det mindre och mindre man vill/behöver ändra på. Korrekturläsning bör vara just det – korrigera språkfel och stavfel. Inte ändra berättelsens innehåll.

Det tar lång tid att skriva, och det måste få ta lång tid. Hellre arbeta igenom manuset en gång extra än upptäcka i efterhand att det finns onödiga logiska luckor, konstiga repliker eller att det helt enkelt är för tunt, för omständigt eller konstigt.

Strukturera mera

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Annika Bengtsson skriver ett intressant inlägg om manusdissektion. När jag har skrivit färdigt mitt råmanus gör jag ungefär samma sak. Jag gör en punktlista med alla scener, en kort sammanfattning, samt vems perspektiv scenen berättas ur. Jag gör det för att se att jag inte har några logiska luckor, att det finns en bra balans mellan berättarperspektiven och att jag följer den tråd som jag hade tänkt att följa från början – samt inte släpper någon viktig tråd.

Liksom Annika så tycker jag att jag får en tydligare bild av manuset när jag går igenom den här processen. Allt över 100 sidor känns svårt att ha en överblick över. Det viktigaste för mig är att jag själv inte tappar bort mig, därför är det skönt att ha hela boken på en A4-sida eller två.

Nu kanske folk tror att jag tycker att alla ska göra likadant, i och med rubriken, och det tycker jag inte. Det är bara ett litet tips i all välmening och när jag skrev rubriken gick reklamen ”panta mera” på tv:n.

 

Det svåra med antydan

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Att skriva folk på näsan är inte något som bör syssla med oavsett om man är författare eller inte, men om man har skrivande som sitt gebit är det extra viktigt att vakta sin penna.

Det är lätt hänt att man vill förklara, att man vill vara säker på att läsaren förstår händelseförloppet, tankarna, poängen och allt annat man vill berätta. Jag gör det själv – drar på med förklaringar eller övertydliga kommentarer, men detta brukar försvinna vid redigering. Kvar blir antydan, sådant som läsaren själv måste tolka och dra slutsatser kring.

Det svåra med antydan är ju att alla har olika referensramar. Antydan kanske är för vag eller så kan inte läsaren göra kopplingen för att referenserna inte finns. Det är en svår balansgång och jag tänker mer och mer på att det är omöjligt att skriva så att det passar alla. Den del antydningar går några människor förbi, andra antydningar suger de åt sig och gör till sina egna. Jag vill inte vara övertydlig – samtidigt märker jag att texterna kan bli tunga och svåråtkomliga för en del. Det kanske får vara så, jag har aldrig haft ambitionen att skriva något mainstream. Men det är ju kul med många läsare som tycker om det man skriver.

Nu när jag sitter och redigerar ”Sår” för femtioelfte gången funderar jag mycket på det här med antydan. Speciellt i början antyder jag mycket kring Anjas (huvudpersonen) personlighet. Den är inte glasklar utan växer fram under hela berättelsen för att i vissa ögonblick ta några steg åt sidan och hon tappar sig själv. Boken bygger i stort på att hon försöker hitta sig själv, problemet är att hon aldrig riktigt gör det. Där kanske realismen får för stor plats – jag tror många människor söker hela sitt liv efter någon sorts hemhörighet och identitet. Kanske får inte en fiktiv person göra det, för att hon då uppfattas som vek och velig? Jag vet inte.

Jag vill verkligen skriva så att läsaren själv får dra slutsatserna. Kanske jag försöker för mycket? Är jag helt enkelt så otydlig att bara jag förstår vad jag menar? Usch, ibland önskar jag att det var så förbenat mycket enklare att skriva böcker.