Blogg

Visuellt hjälpmedel

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Varelser i topp och botten

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Det finns en hel hög med mytologiska varelser, monster och sagoväsen som fascinerar mig, andra skyr jag som pesten.

För att börja med något som jag inte vill ha i min närhet så är det zombies. Det är något med deras hasande gång som skjuter kalla kårar uppför min ryggrad och jag vill bara blunda. Jag vet att t ex Walking Dead är en bra serie – både på papper och i tv, men jag klarar banne mig inte av att läsa eller se den. Många tycker säkert att jag är lagom fånig, men jag får svårt att sova och inbillar mig att det hasar runt massa halvruttna människor utanför fönstret.

Sådana där gulliga varelser som t ex älvor (i den mer anglosaxiska disney-formen, inte den mystiska dimmiga folktroformen) har jag svårt för. Små kryp med vingar som inte vet sitt eget bästa.

Drakar har alltid varit en favorit, förstås. Majestätiska och livsfarliga flygande ödlor. Hur häftigt är inte det? jag tycker dock inte att de ska vara för taggiga, utan hyfsat lena. Draken på bilden är lite på gränsen, iaf huvudet.

Folktro med alla dess oknytt och väsen kan jag läsa hur mycket som helst om. Det jag känner svenska fantasyförfattare borde kunna göra något rejält av, är just folktron. Mylingar, skogsrån, små elaka gårdstomtar, mossiga troll, bysen, lyktgubbar, vittror, huldror, gloson och Stalo, och gud vet vad. Det finns en hel skatt att gräva ner sig i.

Olika kvinnoväsen tycker jag är intressanta, såsom dryader, najader, sirener, och de svenska motsvarigheterna. De är sexuella, farliga, självständiga och samtidigt lite sorgliga och ensamma. Ungefär som näcken. Jag har skrivit flera noveller med dessa naturväsen, en av de längre, Ekens syster, finns ju också som e-bok. Kanske skulle man göra näcken till huvudperson i nästa novell? Värt att fundera på.

Politiker satsar på torftig skola

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

Stefan Hagel signerar

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Goda nyheter för er i Västsverige! Den 1 december kommer Stefan Hagel att signera sin debutbok Fred så gyllene på Böcker & Blad i Uddevalla.

Ett helt perfekt tillfälle att köpa en originell julklapp och om man redan har köpt boken så kan man ju passa på att titta förbi ändå.

 

När oron tar fart på allvar

Publicerat den av undrentide11 kommentarer

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.

Recension av Fredens pris

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Spektakulärt har återpublicerat recensionen av Fredens pris, dock med påpekan att boken är omarbetad. Bland annat säger recensionen ”… Anna Blixt har lyckats få till en riktigt bra historia. Den trillar inte i de mest vanliga fantasyfällorna utan går sin egen väg utan att på det minsta vis trilla ur genren.” Vilket är mitt i prick! Fredens pris är en annorlunda upplevelse, en sorts levnadsberättelse ur en ung flickas, Minoras, perspektiv.

Jag tycker förstås att det är lite synd att det inte blir någon ny recension då boken är just omarbetad, ganska mycket faktiskt, även om grundhistorien är densamma.

Men det allra bästa är ju förstås att köpa boken och bilda sig en egen uppfattning, eller gå in på närmsta bibliotek och be dem ta hem boken till sortimentet.

Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

Att undvika klyschor eller omfamna dem

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

En paneldiskussion som jag lyssnade på under Kontrast2012 handlade om att utveckla fantasygenren och vilka klyschor och stereotyper som genren dras med. Det hela ligger mig varmt om hjärtat då anledningen till att jag startade upp mitt eget förlag var att jag sökte efter udda fantasylitteratur som avviker från normen, men tyckte att det var svårt att hitta det på de stora förlagen.

Jag har kämpat hårt med att få ut mina egna böcker, men när jag skickade Eldfloder till de stora förlagen för fyra år sedan, fick jag en del svar om att boken var för svår att genreplacera och därmed marknadsföra, ett ”problem” som jag har märkt av själv – men som jag istället använder som en styrka. För vad är det för fel med att vara oplacerbar?

Hur som helst så finns det en hel del klyschor och fördomar som fantasygenren får tilldelat sig, oavsett hur sant det egentligen är. Det finns vissa klyschor som sticker i ögonen på en del (den svärdsvingande hjälten, de onda fienden, den vise mentorn/trollkarlen/gamle), men som faktiskt tilltalar andra. Jag är lite svag för krigarkvinnan, den muskulösa, blodtörstiga och skickliga kvinnan som plockar upp svärdet och drar ut i krig, typ Xena.

 Det finns mycket kritik mot krigarkvinnan, som oftast grundar sig på att hennes rustning är i det minsta laget, och jag instämmer i den kritiken, men det går ju att göra så mycket bättre. Det är ju trots allt lätt att klä på en kvinna en ordentlig fulltäckande rustning när hon ska slåss. Jag menar, kom igen, titta på dessa två bilder. Om man nu pratar sexappeal, vem är egentligen sexigast? Inte är det den nakna kvinnan som inte ser ut att frysa alls i snön i alla fall.

Ett förslag som togs upp under paneldiskussionen var att omfamna klyschorna och vrida till dem ett snäpp till så att det blir något nytt av dem. Samtidigt som de är igenkänningsbara, är de nyskapande, det tycker jag låter häftigt. Anna Blixt har i Fredens pris vridit till konceptet mörkt-ljus i korrelation till ont-gott. Gränserna suddas ut och det så välbekanta mörkret är inte ondskan personifierad, inte heller är ljuset godheten. Jag skulle gärna läsa fler berättelser där gränserna är utsuddade och saker är inte vad man tror eller förväntar sig att de ska vara.