Blogg

Ny boksida

För att få en liten smygtitt på den kommande boken Fred så gyllene av T Stefan Hagel, kan du titta in här.

Boken är planerad till hösten 2012 och är första delen i serien En saga om sorg. Många trådar vävs samman till en på ytan slumpartad väv, men det finns ett djup som man som läsare sakta men säkert får upp ögonen för.

I skrivande stund håller vi på att ta fram ett omslag och en karta över det Arweriska kejsardömet. Det blir en spännande höst! Vänta bara tills du får chansen att lära känna Tennara, kapten Geral, änkedrottningen Celestia och alla andra invånare (och varelser) i Semarien.

Låt texten vila!

Jag har tidigare nämt fördelar med att låta manus vila. Man ser nya saker, man upplever nya saker och man kan redigera på ett annat sätt än när man är helt uppslukad av sin text. Idag när jag satte mig med mitt manus ”Sår” så insåg jag genast hur en av mina testläsare har uppfattat en av karaktärerna.

Personen i fråga har lite svårt med språket då svenska inte är hans modersmål och jag hade försökt återge det i dialogerna. Då tyckte jag att det var nödvändigt, lite gulligt och gav en mer realistisk känsla, men nu när jag läser igen så uppfattar jag det enbart som irriterande och fånigt. Det är till och med så att jag märker att jag liksom tycker att han är lite trög som inte kan uttrycka sig ordentligt, vilket i sin tur gör mig rädd, då jag verkligen inte vill vara ett offer för mina fördomar. Jag vet att det inte har med intelligens att göra utan är helt enkelt bara språkliga problem. Det sagt så skriver jag helt enkelt om hans repliker. Han får prata obruten svenska. Att han inte kommer från Sverige vet man ju ändå.

Det finns verkligen ingen stopp på hur mycket man kan pilla i sin text och det är svårt att veta när man verkligen är färdig. Jag tror att det enda sättet är att lägga undan sitt manus ett par-tre månader (gärna längre) och sedan plocka upp det igen – speciellt om man inte har gjort det vid något tidigare tillfälle. Läs igenom det på så kort tid som möjligt (jag tror Mr. Steven King har något liknande tips) utan markera något i texten. Ta dig sedan en ordentlig funderare över berättelsen och skriv ner eventuella ändringar i punktform. Sedan kan man ta beslutet om man är färdig eller inte. För varje gång man gör detta blir det mindre och mindre man vill/behöver ändra på. Korrekturläsning bör vara just det – korrigera språkfel och stavfel. Inte ändra berättelsens innehåll.

Det tar lång tid att skriva, och det måste få ta lång tid. Hellre arbeta igenom manuset en gång extra än upptäcka i efterhand att det finns onödiga logiska luckor, konstiga repliker eller att det helt enkelt är för tunt, för omständigt eller konstigt.

Strukturera mera

Annika Bengtsson skriver ett intressant inlägg om manusdissektion. När jag har skrivit färdigt mitt råmanus gör jag ungefär samma sak. Jag gör en punktlista med alla scener, en kort sammanfattning, samt vems perspektiv scenen berättas ur. Jag gör det för att se att jag inte har några logiska luckor, att det finns en bra balans mellan berättarperspektiven och att jag följer den tråd som jag hade tänkt att följa från början – samt inte släpper någon viktig tråd.

Liksom Annika så tycker jag att jag får en tydligare bild av manuset när jag går igenom den här processen. Allt över 100 sidor känns svårt att ha en överblick över. Det viktigaste för mig är att jag själv inte tappar bort mig, därför är det skönt att ha hela boken på en A4-sida eller två.

Nu kanske folk tror att jag tycker att alla ska göra likadant, i och med rubriken, och det tycker jag inte. Det är bara ett litet tips i all välmening och när jag skrev rubriken gick reklamen ”panta mera” på tv:n.

 

Det svåra med antydan

Att skriva folk på näsan är inte något som bör syssla med oavsett om man är författare eller inte, men om man har skrivande som sitt gebit är det extra viktigt att vakta sin penna.

Det är lätt hänt att man vill förklara, att man vill vara säker på att läsaren förstår händelseförloppet, tankarna, poängen och allt annat man vill berätta. Jag gör det själv – drar på med förklaringar eller övertydliga kommentarer, men detta brukar försvinna vid redigering. Kvar blir antydan, sådant som läsaren själv måste tolka och dra slutsatser kring.

Det svåra med antydan är ju att alla har olika referensramar. Antydan kanske är för vag eller så kan inte läsaren göra kopplingen för att referenserna inte finns. Det är en svår balansgång och jag tänker mer och mer på att det är omöjligt att skriva så att det passar alla. Den del antydningar går några människor förbi, andra antydningar suger de åt sig och gör till sina egna. Jag vill inte vara övertydlig – samtidigt märker jag att texterna kan bli tunga och svåråtkomliga för en del. Det kanske får vara så, jag har aldrig haft ambitionen att skriva något mainstream. Men det är ju kul med många läsare som tycker om det man skriver.

Nu när jag sitter och redigerar ”Sår” för femtioelfte gången funderar jag mycket på det här med antydan. Speciellt i början antyder jag mycket kring Anjas (huvudpersonen) personlighet. Den är inte glasklar utan växer fram under hela berättelsen för att i vissa ögonblick ta några steg åt sidan och hon tappar sig själv. Boken bygger i stort på att hon försöker hitta sig själv, problemet är att hon aldrig riktigt gör det. Där kanske realismen får för stor plats – jag tror många människor söker hela sitt liv efter någon sorts hemhörighet och identitet. Kanske får inte en fiktiv person göra det, för att hon då uppfattas som vek och velig? Jag vet inte.

Jag vill verkligen skriva så att läsaren själv får dra slutsatserna. Kanske jag försöker för mycket? Är jag helt enkelt så otydlig att bara jag förstår vad jag menar? Usch, ibland önskar jag att det var så förbenat mycket enklare att skriva böcker.

Catahya söker noveller

Fantastikföreningen Catahya tar nu emot bidrag till nästa antologi. Tidigare har fyra antologier getts ut. Reglerna för att skicka in bidrag är:

1. Novellerna måste ha anknytning till Tema MAGI och/eller TEKNIK samt vara skrivna på god svenska. Vår definition av MAGI och TEKNIK är bred

Novellerna måste även ha en fantastikanknytning – dvs fantasy, Science fiction eller övernaturlig skräck (vilket vi anser är självklart men skriver ändå ut).

3. Vi tar emot bidrag mellan första maj 2012 och sista augusti 2012. Dessa skickas till antologi@catahya.net

4. Samtliga som skickar in sina bidrag måste acceptera följande:

Härmed ger jag mitt tillstånd till att min novell publiceras i Catahyas antologi. Antologin kommer att tryckas i en mindre upplaga en gång, men Catahya förbehåller sig rätten att trycka flera upplagor. Jag behåller själv alla rättigheter till min novell.

Jag tar själv ansvar för att novellen är mitt ursprungsverk. Catahya förbehåller sig rätten att göra mindre korrigeringar, som till exempel att rätta till korrekturfel.

6. Varje författare kan skicka in hur många noveller som helst men vi kommer bara att publicera max 2 noveller per författare.

7. Maxlängd på bidragen är 35000 tecken.

8. Catahya söker i första hand nyskrivna noveller. Om din novell redan finns tillgänglig på Internet, t ex i öppet forum, blogg eller liknande, ser vi helst att den plockas bort innan den skickas in som bidrag till antologin.

Recension på Spektakulärt

De två odjuren har recenserats på Spektakulärt och jag kan inte säga annat än att jag befinner mig i ett lyckorus. Allra mest för att någon faktiskt har förstått essensen i berättelsen. 🙂

Så här avslutas recensionen: ”Precis som Eldfloder är De två odjuren en fantasyhistoria med stark realistisk prägel. Böckerna utspelar sej i vår värld och det är uppenbart att författaren lagt ner mycken möda på historiska detaljer och personernas personligheter och agerande. Mest är De två djuren ett karaktärsdrama där huvudrollerna innehas av Edwin och hans hushållerska och kärlek, Linn, samt den andra draken, Marjorie. Det är en tung bok och genomarbetad bok där känslorna ofta är obarmhärtigt starka.”

YES!

Ett lärarinlägg

I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.

Att skriva för hand

Jag gillar att skriva för hand. Mina första utkast är alltid skrivna för hand. Många, många sidor av knappt läsligt kludder. Jag gjorde av med två skrivböcker när jag skrev utkastet till ”Sår”.  Det kan till exempel se ut så här:

Det finns flera anledningar till att jag skriver för hand. Den främsta är att jag blir lätt distraherad av att sitta vid datorn. Jag bara ”måste” kolla mailen, bara ”måste” kolla Facebook, bara ”måste” surfa runt lite. En annan anledning är att jag tycker att det är rätt bekvämt att ligga i sängen på mage och skriva. Det är svårt med laptopen. Den sista anledningen är att jag blir rätt stel i händerna och om jag då växlar mellan att skriva för hand och vid datorn så känns det bättre. Jag får inte lika ont i handlederna eller underarmarna.

Det känns lättare att skriva ”fel” på papper. Det är i allra högsta grad ett utkast. Att jag stryker och tar bort känns också bättre på papper, för att originalet ändå finns kvar, om än överstuket.

Jag vet inte vilket skrivsätt som är snabbast för mig. Det spelar liksom ingen roll. Det är skönt att skriva för hand, även om det bara är läsligt för mig.

Nostalgitrip

Tog mig för att städa ur en bokhylla idag och det innebar bland annat att rensa bland våra dataspel. Vilken trip! Där hittade jag ju Baldurs´s Gate 1 och 2. Där fanns alla Elderscrollsspelen med expansioner och där hittade jag Neverwinter nights – Shadows of Undrentide.

När man läser den där sista titeln kan man lätt få för sig att mitt företag och min blogg är döpt efter ett dataspel, men så är det inte. Den är döpt efter det fornengelska ordet för ”mitt på dagen” som är just Undrentide, och en gammal folksång med samma namn, som handlar om en drottning som går ut i en lund vid lunchtid, somnar under ett ”impe tree” och när hon vaknar har hon blivit så tokgalen att inte ens 60 riddare och tjänare kan hålla fast henne.

Så här går den:

Och himlars vad sugen jag blev på att spela om ett par gamla spel. Jag installerade Slaget om Midgård bara för att och körde några banor. Det är riktigt häftigt att köra om gamla spel, jag blir ofta förvånad att grafiken är så pass bra som den är. Det känns ju som en evighet sedan spelet kom ut. Nåja, nu medan vi väntar på att vår box ska lagas så ska jag faktiskt passa på att spela lite.

Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.