Kategori: skola

Är det något jag inte har gjort?

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Mycket att stå i under Nationella prov-tider och det känns som om något ligger och skvalpar i bakhuvudet hela tiden. Har jag gjort det? Har jag glömt något? Behöver jag kolla upp det? etc.

Jag försöker samtidigt tänka att jag inte kan rå för om det brister någonstans. Det är mänskligt att fela och med kollegor som är sjukskrivna så är vi smärtsamt underbemannade på jobbet. Det är ju inte så att det bara är att slänga in en vikare så fixar sig allt.

Nu ligger jag i soffan och imorgon är det dags igen: muntliga delen av ämnesprovet i svenska. Planeringen har inte gått så som jag har tänkt, men det är å andra sidan första gången som vi gör provet i den här formen (som har ändrats sedan tidigare år). Wish me and the students good luck!

Skolan och biblioteken

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Målgruppstänk

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Hur ofta har du läst en bok som du tänker ”Den här skulle passa alla?” Inte speciellt ofta kan jag tänka. Det är värt att ta en funderare kring målgrupp om du har ett manus, håller eller tänker börja skriva. Inte så att det ska begränsa dig, men ibland är det bra att tänka i de banorna för att få texten och berättelsen fokuserad. Om den spretar för mycket kanske det inte passar någon.

Jag läste ett manus en gång som var skrivet ur två olika perspektiv. Det ena kändes som en saga för barn och det andra perspektivet kändes riktat mot 20-30-åringar. Det var ingen bra kombination.

Undrentide är ett förlag som ger ut fantasy för vuxna läsare, vilket förstås inte utesluter att även yngre kan läsa böckerna, men målgruppen är klar. Det är inte barnböcker och inte ungdomslitteratur. Därmed kräver också böckerna sitt, både språkligt och innehållsmässigt. Det tycker jag att vi har lyckats med 🙂

Idioti på hög nivå

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Den kommunala skolan försöker effektivisera sig. Ett steg i effektiviseringen är att göra jobbet lättare för en person samtidigt som det blir svårare för alla andra. Effektivt, va?

Exempel 1

Det bestäms att varje pedagog i grundskolan ska få varsin egen dator för att öka effektiviteten. Tanken är god, mycket god till och med. Problemet blir att en liten grupp på förvaltningen sätter sig och bestämmer vilken sorts dator ALLA pedagoger i kommunen ska ha, oavsett yrkesroll – klasslärare på lågstadiet, idrottslärare på mellanstadiet, bildlärare på högstadiet, engelsklärare, musiklärare, slöjdlärare – alla får samma maskin. Tänk efter en stund nu. Tror ni att en idrottslärare och en bildlärare har samma behov när det gäller teknisk utrustning? Tror ni att en språklärare och en musiklärare använder samma pedagogiska program som kräver exakt samma prestanda på en dator? Jag kan snabbt säga att svaret är nej.

Dessutom är datorerna helt låsta och vi har inte rättigheter att göra någonting med dem. I måndags satt jag trettio minuter i telefonkö plus telefon för att IT-kontoret skulle kunna ta bort en genväg på skrivbordet åt mig. Effektivitet for the win, eller …

Exempel 2

I alla år har lärare haft lärarbeteckningar som representeras oss i olika system. På schemat står det t ex inte Elin Holmerin, utan EHo. I betygssystemet står jag också som EHo, det har jag gjort i tio år. Nu får jag inte heta det längre. Jag har fått byta namn – eller rättare sagt – jag har blivit siffror. Nu för tiden kan ni hälsa på el107, icke att förväxla med el108, som är min kollega och sitter två dörrar ifrån mig. En dag kan en klass ha lektion med an133, an134, an137, an 205 och an132 (Alltså Anna, Anders, Ann, Anneli och Anton). Trevligt va? Inte alls identitetsberövande. Det för inte alls tankarna till Arbeit macht frei eller suddiga tatueringar på underarmen.

Det ironiska med detta är att namnbytet motiverades med att det skulle vara samma namn på oss i hela kommunen och i alla system, med utgångspunkt datasystemet och outlook. Problemet är bara att siffrorna inte överensstämmer för fem öre. Mitt inloggsnamn på datorn är el015 och inte el107. Skuuuuumt.

Nu kan någon tycka att det är larvigt att bli upprörd över en sådan patetisk liten sak som några bokstäver och siffror, och ja, det kanske är larvigt, men ett namn är så förknippat med just identitet. ”Om de tar i från mig mitt namn är jag ingen”, säger Trevor i filmen Bang, bang you’re dead. Just nu känns det lite tomt, samt att eleverna är superförvirrade av alla siffror och bokstäver på schemana att vi överväger att sitta och göra egna. Effektivitet for the win, eller …

Det svåra är över

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Idag deffades betygen på vår skola. Klockan 12 var deadline. I det här fallet har inte deffa någonting med muskelknuttar eller kroppsfett att göra utan bara att betygen definitivmarkerades i vårt datasystem.

Betygssättning är lätt och trevligt i de flesta fall, men jobbigt och svårt i vissa fall. Det är alltid några elever som man antingen svär över, eller våndas över. Det allra jobbigaste är att vara tvungen att underkänna en elev som man vet har slitit och kämpat, men inte nått upp till godtagbar nivå. Det skär i hjärtat att sätta F, samtidigt som man vet att det vore en björntjänst att godkänna den.

Jag har jobbat hårt nu på slutet, undervisat ytterligare ungefär 25% i veckan, dvs arbetat 125% för att hjälpa och stötta några elever att bli godkända i engelska. Eleverna är relativt nyanlända till Sverige, de kom hit i årskurs 6, och hade inte läst engelska i sitt hemland. Det är en stor utmaning att lära sig två språk samtidigt – svenska och engelska. Eleverna har slitit som djur och utan att ha någonting gratis lyckats nå upp till godkänd nivå både på nationella provet och på andra färdighetstest. Jag är så stolt (och samtidigt helt slut).

Nu blir det till att försöka varva ner lite sista veckan.

Alla ska vara lika dåliga

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Så fort skoldebatten blossar upp i min hemstad så får vi pedagoger kastat i ansiktet att vi minsann har så mycket högre lärartäthet och lägger så mycket mer pengar på eleverna än andra kommuner. Detta är förstås inte riktigt sant, men politiker vill gärna tro att det är det. I verkligheten ligger vi någonstans i mitten. Det finns många kommuner som har högre lärartäthet och som lägger mer pengar per elev än vi gör. Stockholm och Arjeplog är två exempel.

Men när det där påståendet att vi ”borde klara oss” med mindre resurser och färre lärare, och samtidigt höja meritvärdet, det förstår jag inte riktigt. Det är klart att resurserna ska användas rätt och effektivt, och där finns det jobb att göra, men varför vill de sänka oss till en lägre nivå när det gäller satsningar på skolan? Varför ska vi vara ”lika dåliga” på att satsa på skolan som andra kommuner? Totalt har Sveriges skolbudget minskat med miljarder jämfört med innan kommunaliseringen. Skolan på 80-talet hade betydligt högre lärartäthet och mer resurser per elev än en stackars elev nu? Nu kräver dessutom samhället att alla ska nå målen, vilket definitivt inte var något som låg i fokus då.

Jag fattar liksom inte. Borde inte resultaten tala för sig själva? Borde vi inte fatta att det krävs duktiga lärare, tid och ansträngning för att höja resultaten i den svenska skolan?

Inte bara jag

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Det är inte bara jag som hävdar att läsförståelse och höga betyg hör i hop med lästräning. Johan Unenge skriver en krönika i Litteraturmagasinet om kopplingen träning – färdighet och jämför med idrotten.

Jag är på allvar orolig för läsandet bland ungdomar. När vi tar emot våra nya sjuor gör vi ett läs- och skrivtest uttaget av Psykologiförbundet. Testet i sig har säkert sina svagheter med det ger en god fingervisning för oss lärare vilka elever som behöver lite mer input när det gäller läsningen. Sedan jag började arbeta som lärare har resultaten sjunkit några procentenheter varje år. Detta år var nytt bottenrekord. I en klass hamnade endast 25% av eleverna över stanine 3. Mellan stanine 4 och 7 är normalspannet, där borde majoriteten av eleverna hamna. Nu låg alltså 75% under normalspannet. Bland sjuorna i genomsnitt låg 56% under normalspannet. Det är läskigt.

Vad kan då sägas vara normal läsfärdighet för en trettonåring? Jo, till exempel ska man hinna med att läsa textremsan på tv. Man ska kunna läsa en artikel ur en ungdomstidning. Man ska kunna läsa en skönlitterär bok anpassad till åldersgruppen. Man ska kunna läsa och förstå ett recept eller en enklare instruktion, till exempel till ett brädspel. Det är inte värre än så, men för att klara detta krävs träning och inget annat. Bara för att kan knäcker läskoden betyder det inte att man automatiskt förstår det man läser. Det handlar också om att ta sig an svårare och svårare texter, att utmana sig själv eller sitt barn. Vi kan inte ge upp nu.

Landat igen, typ

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Efter en långhelg i Dublin har jag åter igen landat i Sverige, hem och jobb – med en rejäl duns. Idag var det hårt att vara lärare och det har ingenting med resan att göra.

Överallt ljuder larmrapporter om lärares hälsa. Anmälningarna till Arbetsmiljöverket her fem dubblats. Stressade lärare ger stressade elever. Det pratas om sömnproblem och utbrändhet, men ingen politiker kommer att lyfta ett finger för att förändra situationen om inte lärare blir bättre på att specificera vad problemet är.

Här följer en redogörelse för min dag i så mycket detalj som jag hann registrera (vill dock säga att jag gillar mitt jobb och har underbara elever, men ibland händer det saker):

7.50 Kommer till jobbet, tar en kopp te.

8.00-8.08 Morgonmöte

8.10-8.55 Svenska med en sjua

9.00-9.50 Språkval engelska med sjuor

10,00-11.00 Engelska med en sjua

11.00-11.20 På väg mot arbetsrummet avstyrde bråk, följde några elever till matsalen och försökte reda ut det. Försöker få tag i rektor då min lektion började 11.10, men hittar honom inte. Ger upp utredandet för tillfället.

11.25-12.20 Profillektion med nior

12.20-12.50 Lunch

12.50-13.15 förbereda svensklektionen som börjar 13.15

13.15-14.30 Svenska med åttor

14.35 Kollega kommer in för att informera mig om en annan konflikt.

14.40-15.00 går tillsammans med kollegan till ett annat klassrum för att reda ut dessa två konfliker som varit under dagen. På vägen tillbaka reder jag ut lite skolk från en annan lektion med några andra elever

15.00-16.00 sätter mig vid skrivbordet för att ringa föräldrar och informera dem. Dokumenterar dagens incidenter (6 papper att fylla i). Svarar på mail, kommer på att jag ska hålla i ett möte i morgon och sätter igång att förbereda det, hinner inte klart för att jag måste hämta sonen på fritids kl. 16. Kommer förstås för sent.

16.30 Hemma. Svarar på ett par mail till. Planerar färdigt mötet. Uppdaterar skolans hemsida och hinner börja tänka på lektionerna i morgon innan jag måste sätta igång med maten.

18.30 Lägger obstinat ner jobbet för ikväll och tittar på Judge Judy medan ungarna sitter vid datorn.