Etikett: skriva

Vad är headhopping?

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Något som många förläggare råder skribenter att tänka på är att undvika headhopping. Vad är då det, kan man ju undra? Jo, det är när perspektivet (point of view) i berättelsen hoppar från person till person inom samma kapitel eller stycke. I ena sekunden är vi i Olles huvud och i nästa är vi Lisas, för att ta ett exempel. Man ska dock inte blanda ihop headhopping med flera berättare. Moderna romaner har ofta flera berättare, men de måste skiljas åt med markörer. Kapitelindelning är en markör och att göra nytt stycke med t ex en avgränsare är en annan.

Headhopping är:

”Kajsa såg kassen stå på bordet. Plockar han aldrig undan efter sig? Hon plockade upp matvarorna och ställde in dem i kylen. Brödet ska inte stå i kylen, tänke Lena och tog det ifrån henne. Hon såg henne rakt i ögonen. Är hon arg? Kanske. Hon blir aldrig nöjd.”

Det blir rätt förvirrande för läsaren för man vet inte vems tankar man följer. Är det Lena eller Kajsa som tänker det sista? Det ger också en känsla av att man står utanför berättelsen istället för att få vara med i den. Om det förekommer ofta kräver det mycket redigeringsarbete för att få bort ur en roman och då förläggare har ont om tid är det ofta inte värt det.

Hur gör man någonting åt det då? Man måste beställa sig för vems ögon som ser och hålla sig till det. Vad kan den människan uppfatta? Vad hör den, vad ser den, vilka lukter känner den och vilka tankar tänker den? Den kan inte se in i andras huvuden, men den kan läsa av ansiktsuttryck och handlingar. Den kan inte se vad som finns bakom en vägg eller i någon annans hus, men den kan tjuvlyssna, eller kika in genom fönster. Om du redan har skrivit en scen – fundera över om personen du har valt som ”point of view” kan uppleva allt du har skrivit om. Tänk dig att du har den personens glasögon på dig och ser allt genom dessa. Tänk dig för en stund att du skriver i första person (jag-form) och se om du har gjort några missar.

Det finns ett berättarperspektiv som kallas den allvetande berättaren. En sådan använder Stig Dagerman i sin novell Att döda ett barn. Man måste vara en skicklig författare för att behärska det här perspektivet, så att det inte övergår i headhopping. Hoppande kommer det att bli, eftersom den allvetande berättaren kan se skeendet som på en scen, men man måste hela tiden hålla just den distansen till handlingen. Man kan inte kliva in och ur, för då blir det konstigt. Poängen med en allvetande berättare är att det ska skapa en sorts distans till berättelsen. Det är ett ganska kallt sätt att berätta (då menar jag inte känslokallt, alla som har läst Att döda ett barn, vet vad jag menar), alltså ett beskrivande sätt.

Varför noveller?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Just nu läser jag igenom en hel hög noveller, både från elever och från aspirerande författare som har skickat in manus till förlaget. Jag själv började mitt skrivande med att skriva kortare och längre noveller i fantasygenren, och det är något som alltid fascinerar mig med denna korta textform.

Det kräver skicklighet att väcka känslor, skapa lässug och låta läsaren lära känna olika personer på några sidor. Vid första anblicken kan man tycka att det är lättare att skriva en novell än en hel bok, och jovisst – det går ju fortare. Att skriva en roman är tidsödande, men samtidigt har man gott om tid att fördjupa, gräva ner sig och som läsare har man större tålamod för partier som är lite långdragna. I en novell bör allt vara precist, eller åtminstone mer precist. Man har få ord på sig att gripa tag i läsaren och hålla den kvar, samt förstås att göra den nöjd. Att läsa en text och känna sig besviken eller lurad efteråt är inte en känsla som man vill väcka som författare, tycker jag i alla fall.

Det är lite som att gå ut och äta på restaurang. Det ska vara gott, god service och tillräckligt mycket mat för att man ska känna att man kan lämna dricks. Man ska också känna att man gärna går tillbaka och äter fler gånger, men kanske andra rätter. Det är ett riktigt hantverk.

Kunskapsfattiga vuxna?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Kort om inlägg

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Det har varit lite tyst här på bloggen på sistone och det beror helt enkelt på att jag jobbar hela tiden, både med förlaget och lärarjobbet. Jag håller som bäst på att planera medverkan på sci-fimässan i Stockholm. Det ska bli superkul! Speciellt som jag nu ser att en av mina favoritskådisar Temuera Morrison kommer att vara där. Fastnade för honom i Krigarens själ (Once Were Warriors). Se den om ni har chansen, hemsk och gripande.

Vi är också inne i utvecklingssamtalsperioden i skolan, så dagarna blir betydligt längre där också. Igår gjorde jag en 11-timmarsdag och i morgon blir också en 11-timmarsdag, men i helgen ska jag sätta mig med arbetet att omvandla Eldfloder till en e-bok, så att den kan dyka upp lagom till jul.

Så när jag väl kommer upp till ytan, så lovar jag att skriva ett mer tänkvärt inlägg.

Drapasvårigheter

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Meh, åh så svårt det är att skriva en drapa, en text som ska vara 100 ord, varken mer eller mindre. Först blev den för kort och inte speciellt händelserik. Nu är den 24 ord för lång och jag försöker desperat få ner den till hundra utan att själva handlingen försvinner totalt.

Varför plågar man sig med sånt här då, kan ju en normal människa undra. Jo, för att Catahya har en drapatävling och jag vill utmana mig själv för att så småningom komma igång med skrivandet igen.

Dikter och korta texter är tacksamt för att just komma igång. Det går relativt fort och jag behöver inte känna att jag slänger bort en väldans mycket tid, svett och tårar om slutresultatet blir skitdåligt.

Projektsommar

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Sommaren är min främsta projekttid, även om jag arbetar med både förlag och skrivande under terminerna också, mest på helger. De projekt jag har denna sommar är:

Förlagsprojekt

Läsa klart och kommentera ett manus.

Göra layout och korrekturläsa de två kommande böckerna Fredens Pris (när det har gått en sväng till författaren) och Fred, så gyllene (när det har gått en sväng via mig).

Fixa broshyr med kommande utgivningar inför de tre (!) event som jag har framför mig. (Kattcon, Bokmässan och Kontrast2012).

Sy klart min outfit till Kontrast2012. Mönster – check, tyg – check, börjat sy – nej.

Hemmaprojekt

Byta fasad på ena gaveln på huset

Byta fasad på den enda väggen på garaget som ännu inte är bytt

Måla och tapetsera om vardagsrummet (halvklart, eller snarare en fjärdedelsklart)

Skruva ihop den hög med möbler vi köpte på IKEA igår.

Skrivarprojekt

Sätta tänderna i det manus som har legat sedan förra sommaren. Hm…

Att skriva kort

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Just nu pågår en drapatävling med temat ”skog” på Catahya.net. En drapa är en text på max 100 ord och det är allt svårare än man tror att få ihop en sådan, som dessutom betyder något och där det finns spänning, intresse och stil.

När jag började skriva på allvar hade jag väldigt svårt att skriva långa texter. Mina handledare på lärarutbildningen brukade klaga på att jag var för kortfattad och för precis i  mina texter, något som ju kan ses som en stor fördel, men inte när det gäller ordbajseri i högskoleuppsatser 😉

Jag skrev mycket poesi för några år sedan, ungefär samtidigt som jag gick lärarutbildningen. Gillade det korta formatet, känslan och att minimera orden så exakt som möjligt. Då min prosaskrivning tog fart skrev jag bara noveller. En del korta noveller på ett par sidor och några längre, runt 30-40 sidor långa. Under den här tiden hade jag inga problem att avsluta eller begränsa mig, snarare hade jag svårt att brodera ut, men detta förändrades stegvis och just nu känns det som om mina böcker blir längre och längre.

Jag ska ändå ta mig i kragen och försöka skriva ihop en skogsdrapa, dels för att försöka hitta tillbaka till det koncisa och exakta, dels för att utmana mig själv. Vi får se hur det går.

Skrivtips på engelska

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag hittade det här inlägget av Joseph Finder, som är en bästsäljande författare, där han tar upp 14 punkter som man bör tänka på när man skriver. Det behöver inte betyda att man skriver en bästsäljare, även om många drömmer om det. Man kan se det som ett sätt att reflektera över sitt skrivande, oavsett anledningen till att man skriver.

Några av punkerna har jag reda skrivit om, men han hade några andra som jag fann intressanta:

Överanvändandet av prolog – ja, jag har stött på en del prologer som är infodumpar utan dess like. Jag förstår författarens tanke, men det är sååå tråkigt att läsa. Detta behöver inte bara vara i prologen, infodumpar överhuvudtaget är tunga och oftast inte heller nödvändiga. Ge tillräcklig information för att läsaren ska kunna räkna ut resten själv.

Lång inledning (long wind-up) – här tycker jag att det inte behöver vara fel, så länge det finns något i berättelsen som gör en nyfiken. Det behöver inte alltid vara In medias res. Man måste inte alltid kastas rakt in i händelsernas mitt. Ge lite halmstrån och ledtrådar för att öka på intresset och få läsaren att vända blad.

Dåligt slut – Vad är då ett dåligt slut? För mig är det ett alltför förutsägbart slut. Det kan vara förutsägbart (t ex att Frodo lyckas slänga ringen i Domedagsberget), men någon liten tvist som får mig att tänka ”åh, fan” (som att Gollum biter av fingret). Ett dåligt slut för mig är också när luften går ur. Det bara rinner ut i sanden och ingen av de stora frågorna i boken besvaras. Det kan också vara när slutet bryter av för mycket i stil eller upplägg mot resten av boken.

Svårföljda råd

Publicerat den av undrentide3 kommentarer

I förra inlägget skrev jag om de många råd som ges här och var när man ger sig in i skrivandets konst. Ibland handlar det om att skriva mer miljöbeskrivningar, andra tycker att miljöbeskrivningar inte behövs, den tredje gillar inte att man beskriver färger – de vill färglägga själva osv.

Några vanliga råd som inte är så himla lätta att följa är t ex dessa:

– ha en huvudperson som man sympatiserar med. Jo, det är ju klart att man som läsare måste känna att man åtminstone finner huvudpersonen intressant nog att fortsätta läsa. Huvudpersonen behöver inte vara god (Martin i Eldfloder är ju långt från det), men det måste åtminstone finnas en förståelse för personens motiv från läsarens sida. Men hur gör man? Det är inte lätt. När man skriver lever man sig in, man känner med och lever med personerna i boken, men att få någon annan att känna likadant är ett konststycke och det finns rätt få råd om hur man faktiskt rent praktiskt går tillväga. Kanske spelar talang in en del, kanske spelar förmågan att gestalta in mycket.

– Show, not tell. Här är jag helt med på banan. Jag tycker att man ska gestalta istället för att återberätta eller berätta om, men det är inte lätt. Det är ju också så att det kanske inte går att alltid gestalta och att vissa partier behöver berättas, om än kort. Variation kan ju också vara bra. Jag har dock märkt att en del som skriver Fantasy fastnar i ”sagospråket” och berättar sig igenom historien där det skulle ha behövts gestaltning, detta för att komma närmare personerna och handlingen som sådan. Bara för att man väljer ett mer ålderdomligt språk, måste man inte berätta utan kan faktiskt visa istället.

– Skriv inte tråkigt. Ett mycket svårföljt råd, men värt att fundera över. Det hör samman lite med det första rådet att ha en huvudperson som man bryr sig om. Handlingen bör ju läsaren också bry sig om. Det måste inte vara det äckligaste mordet, det värsta övergreppet eller något annat ”smaskigt” som gör att man dras med i handlingen. En del verkar tro att ”ju mer jag brer på desto bättre blir boken”. Eh … nej, det kan faktiskt bli tråkigt det också om det inte finns någon känsla i det, om man inte förstår varför händelserna äger rum, om det finns en hel hög med logiska luckor eller om liknande händelser staplas på varandra. Jag gillar tanken kring ett mysterium – och nu talar jag inte deckargåtor, utan något som gör att man blir nyfiken, intresserad och konfunderad. Den bästa tanken som man kan plantera i sina läsares huvuden är nog ”hur ska det gå?”.

Fler ”råd” är på G.

Att få tid

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Jag har nämnt tidigare att jag är en ”periodare”. Jag ägnar mig åt mina hobbies i perioder och då väldigt intensivt. Folk brukar fråga mig hur jag har tid att skriva böcker, driva ett företag och arbeta som lärare, och det hela handlar om de här perioderna.

Just nu är jag inne i slutfasen av korrekturläsningen av Sår. Denna vecka har jag säkert ägnat tre-fyra timmar per dag till att lusläsa manuset. Någon annat har inte blivit gjort. Jo, jag har lagat mat, slängt in en tvätt och lärarjobbet måste jag ju sköta, men annars står det still. Tv:n är avstängd. Ungarna leker själva eller sitter vid datorn. Jag är fruktansvärt osocial och vill inte träffa någon. Det är okej att det får vara så, för att jag vet att det kommer en period med socialt umgänge, både med barnen, maken och kompisar, då jag inte skriver alls.

Det kommer också att komma en period av storstädningsnoja, då jag röjer runt i hela huset och åker till tippen stup i kvarten. Vi har en fasadrenovering att se fram emot också. Det är lugnande för själen att måla och snickra, i alla fall tycker jag det.

Jag har lite svårt att förstå mig på folk som måste göra allt samtidigt. Huset ska vara i perfekt skick, måste se alla avsnitt av idol, tvättstugan måste vara tom, måste åka på utflykter med barnen varje helg och måste laga ny exotisk mat varje dag. Hur orkar man liksom? Gäller att sänka prestigen, tycker jag. Vad spelar det för roll om det ligger lite damm i hörnen ett par dagar extra? Hellre lite stökigt än ett rent helvete, brukade morsan säga.

Dygnet har 24 timmar. Mer tid får man aldrig, utan man måste disponera den man har. I stället för att fråga hur man får tid till själsstyrkande aktiviteter – fråga dig om du verkligen måste diska, eller om det kan vänta till i morgon? Fråga dig om världen går under om du stänger av tv:n. Fråga dig om dina barn skulle må bra av att ha lite tråkigt en stund. (Svaret på den sista frågan är ju givetvis ja!)