En del jobb är ren avslappning och lite avslappningsjobb passade jag på att göra i morse. Jag lekte runt lite i photoshop för att se om jag kunde få till en snygg flagga som skulle kunna vara en del av ett bokomslag.
Jag är inte riktigt 100% nöjd ännu, men hittills har jag fått till det här:
Just nu läser jag en text som är så välkomponerad att jag blir glad av att bara läsa ett stycke. Språket flyter som rinnande vatten och ibland kommer jag på mig själv att njuta av formuleringarna och faktiskt inte riktigt ha fokus på vad som händer i berättelsen.
Hur man väljer ord och hur man sätter ihop dem är ett konst- och hantverk som är så förunderligt att det ibland är ogripbart hur det går till. Å ena sidan är det flesta människor i Sverige kapabla till att skriva. De kan sätta samman ord till meningar som har en innebörd. De kan beskriva, berätta och informera (som det så vackert heter i kursplanen i svenska).
Å andra sidan är steget från detta till att komponera älvar av underbart strömmande ord är väldigt långt. Så pass långt att jag dristar mig till att talang faktiskt spelar en liten roll här. Det är klart att träning ger färdighet, men inte för alla. Somliga skriver hela livet utan att det blir något mer än vardagliga berättelser. Jag säger inte att det ena är mer värt än det andra. För min farmor är hennes egen skrift om vår släkt det mest värdefulla hon både skrivit och läst, och troligen för mig också. Men det är ingen bestseller, eller ens ett konstverk.
Det jag vill uttrycka, egentligen, är glädjen i att läsa en fantastiskt bra komponerad text. That’s it. Glädje.
Idag gästbloggar Eva Holmquist här. Eva är aktuell med boken ”Kedjor känns bara när du rör dig”.
Du måste som författare veta vilken typ av samhälle som finns för att kunna skriva realistiskt. Det är också intressant när karaktärer från ett samhälle hamnar i ett annat. Det ger upphov till fascinerande missförstånd och potential för många konflikter.
Min bok Kedjor känns bara när du rör dig utspelar sig på ett flergenerationsrymdskepp. Personerna på skeppet har levt där hela sitt liv och känner inte till något annat. När deras förfäder gav sig av från jorden var de uppfyllda av sin uppgift och fyllda av förväntan.
Ganska snart försvinner kontakten med jorden. De blir isolerade och måste lita på varandra. Det här var 350 år innan min berättelse tar sin början och under åren har det varit nödvändigt att hålla sams annars skulle konsekvenserna bli stora. Behovet av kontroll och styrning har därför blivit därför större ju längre tiden går. När vi kommer in i berättelsen möter vi därför ett slutet samhälle där inget oliktänkande tillåts. Varje försök till förändring ger upphov till stora konflikter.
Det här samhället sätter sin prägel på hur Lola, Pellas och de andra agerar och vilken reaktion det blir på det de gör. Hade den utspelats i dagens Sverige skulle de velat helt andra saker. Det hade blivit en helt annan bok om samhället varit annorlunda. Så fundera på vad det är för samhälle som dina karaktärer befinner sig i och vilka konsekvenser det ger.
Om du är nyfiken på Kedjor känns bara när du rör dig så finns boken snart ute. Release är 15 april och den finns att förhandsbeställa i Bokeributiken www.bokeri.se. Du kan också läsa första kapitlet på http://www.provlas.se/kedjor-kanns-bara-nar-du-ror-dig/.Eva Holmquist
Ps. Du hittar mig i vanliga fall på min blogg www.ettknytt.blogspot.com
Det är verkligen inte lätt, det här hantverket som kallas skrivande. Jag har läst och läst och läst och läst nu i flera månader så att jag nästan har glömt bort hur man skriver. Nåja, det var ju en hygglig överdrift, men när jag sätter mig med mitt manus så känner jag hur jag liksom stapplar, precis som när en ettåring försöker lära sig att gå.
Det är ju skillnad på att skriva blogginlägg och att skriva skönlitterärt. Jag måste ha en plan och en känsla. Jag måste leva mig in och sätta fart på alla sinnen (hur många de nu är. Enligt Qi är de många fler än fem). Jag måste lära känna karaktärerna på nytt efter att de har vilat på hårddisken i över ett halvår. Det är svårt.
Men det finns också fördelar med att låta manus vila. För det första är dessa nya ögon inte något att underskatta. Man ser saker som man inte såg förut. För det andra får man på nytt uppleva berättelsen som man älskar så mycket.
Egenutgivarna är en relativt nystartad förening som verkar för medlemmarnas intressen när det gäller egenutgivning. Jag är väldigt glad att jag själv gick med i föreningen då samlad erfarenhet innebär färre misstag och fler råd att lyckas.
Jag har fått många goda tips, både när det gäller företagsbiten och när det gäller själva förlags- och marknadsföringsbiten. Gillar mycket. Nu är det dessutom på gång att sättas ihop en inköpskatalog till bokhandlarna. Den blir snygg!
Till dess jag har en plan för romanprojektet ”Sår”, som behöver lite smärre justeringar, leker jag runt lite med omslaget. Förut var det svart. Väldigt svart. Det kändes lite väl dystert och mörkt, även om historien är ganska mörk på sina ställen så var det inte riktigt det där wow som jag sökte efter. Så jag gjorde om det.
Eftersom boken följer på De två odjuren ville jag att omslaget skulle påminna om det men ändå inte. Jag är inte hundra på själva typsnittet på texten ännu, men bilden kommer inte att förändras nämnvärt.
Bokens huvudperson ser ni till höger. Anja, dotter till Edwin Svarthamn, lever i ett vakuum efter sin makes död. Rastlösheten får henne att börja gräva i familjens historia, men faderns ovilja att svara på frågor om hennes mor och om drakhonan Marjoreslori, som Anja till viss del växte upp med, gör henne frustrerad. Hon ger sig av till Frankrike för att fylla tomheten och för att hitta Majoreslori, men hennes resa tar en vändning som hon aldrig hade kunnat ana.
Hur skapar man läslust? Ja, hur sjutton gör man det? Speciellt hos tonåringar?
Jag har inga raka svar, men jag vet i alla fall en sak: om man vill ha fokus, tystnad och klar uppmärksamhet ska man inte läsa ett utdrag om en kille som runkar. Jag tror aldrig jag har sett tankar fara iväg åt ett annat håll lika fort som hos gänget 14-15-åringar som jag hade med mig på besök på stadens bibliotek. Det sa bara svisch så var fokus på något helt annat än böcker och sedan hittade vi nog aldrig tillbaka igen, inte majoriteten av gruppen i alla fall.
Det räcker ju för sjutton att säga ”satslösning” för att de ska börja fnittra (grammatik ÄR kul!). Eller peacock eller att dela in i sex grupper. Det är inte lätt att vara lärare. 😀
Så fort skoldebatten blossar upp i min hemstad så får vi pedagoger kastat i ansiktet att vi minsann har så mycket högre lärartäthet och lägger så mycket mer pengar på eleverna än andra kommuner. Detta är förstås inte riktigt sant, men politiker vill gärna tro att det är det. I verkligheten ligger vi någonstans i mitten. Det finns många kommuner som har högre lärartäthet och som lägger mer pengar per elev än vi gör. Stockholm och Arjeplog är två exempel.
Men när det där påståendet att vi ”borde klara oss” med mindre resurser och färre lärare, och samtidigt höja meritvärdet, det förstår jag inte riktigt. Det är klart att resurserna ska användas rätt och effektivt, och där finns det jobb att göra, men varför vill de sänka oss till en lägre nivå när det gäller satsningar på skolan? Varför ska vi vara ”lika dåliga” på att satsa på skolan som andra kommuner? Totalt har Sveriges skolbudget minskat med miljarder jämfört med innan kommunaliseringen. Skolan på 80-talet hade betydligt högre lärartäthet och mer resurser per elev än en stackars elev nu? Nu kräver dessutom samhället att alla ska nå målen, vilket definitivt inte var något som låg i fokus då.
Jag fattar liksom inte. Borde inte resultaten tala för sig själva? Borde vi inte fatta att det krävs duktiga lärare, tid och ansträngning för att höja resultaten i den svenska skolan?
Ibland gör man fel. Av klantighet eller stress. I mitt fall är det väl en blandning av det båda. Jag fick en recension av De två odjuren som påpekade att det finns stavfel och jag började förstås direkt bläddra i boken för att kontrollera. Tro på fan om jag inte märker att jag har skickat en gammal fil till tryckeriet. Felen är ju korrade i den senaste versionen. Pinsamt så det sjunger om det. (Vill helst gömma mig under ett täcke resten av veckan)
Nu är det ju inte värre än att jag skickar iväg den rätta filen och jag är samtidigt väldigt tacksam över att jag var ”feg” och inte tryckte en upplaga på flera hundra exemplar. De 10 exemplar av boken som jag har kvar får tjäna som vedklabbar.
Om det är någon har betalat för en bok och hellre vill ha en korrad version så skicka ett mail till mig. Andra upplagan torde finnas tillgänglig inom en månad.
Och jag ska definitivt se till att något sånt här aldrig händer igen.
Det är inte bara jag som hävdar att läsförståelse och höga betyg hör i hop med lästräning. Johan Unenge skriver en krönika i Litteraturmagasinet om kopplingen träning – färdighet och jämför med idrotten.
Jag är på allvar orolig för läsandet bland ungdomar. När vi tar emot våra nya sjuor gör vi ett läs- och skrivtest uttaget av Psykologiförbundet. Testet i sig har säkert sina svagheter med det ger en god fingervisning för oss lärare vilka elever som behöver lite mer input när det gäller läsningen. Sedan jag började arbeta som lärare har resultaten sjunkit några procentenheter varje år. Detta år var nytt bottenrekord. I en klass hamnade endast 25% av eleverna över stanine 3. Mellan stanine 4 och 7 är normalspannet, där borde majoriteten av eleverna hamna. Nu låg alltså 75% under normalspannet. Bland sjuorna i genomsnitt låg 56% under normalspannet. Det är läskigt.
Vad kan då sägas vara normal läsfärdighet för en trettonåring? Jo, till exempel ska man hinna med att läsa textremsan på tv. Man ska kunna läsa en artikel ur en ungdomstidning. Man ska kunna läsa en skönlitterär bok anpassad till åldersgruppen. Man ska kunna läsa och förstå ett recept eller en enklare instruktion, till exempel till ett brädspel. Det är inte värre än så, men för att klara detta krävs träning och inget annat. Bara för att kan knäcker läskoden betyder det inte att man automatiskt förstår det man läser. Det handlar också om att ta sig an svårare och svårare texter, att utmana sig själv eller sitt barn. Vi kan inte ge upp nu.
undrentideforlag.com 