Visuellt hjälpmedel

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Politiker satsar på torftig skola

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

När oron tar fart på allvar

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.

Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.

En träffande beskrivning

Med tanke på gestaltning och beskrivningar så beskrev en kollega läraryrket ungefär så här: ”Här är jag, cyklar längs en grönskande allé mot ljuset långt där borta, men hela tiden dyker det upp betongsuggor i min väg och rätt som det är tittar en av de där betongsuggorna upp och skakar på huvudet åt mig, tror inte ens att jag kan cykla. I nästa stund försöker denna betongsugga i form av till exempel tjänsteman på kommunen tala om för mig hur man cyklar. MIG! Jag har cyklat i över tjugo år och jag är jävligt bra på att cykla. Runt omkring står människor som ser och förstår att jag kan cykla, men betongsuggorna förstår inte. Ljuset flyttar sig längre och längre bort.”

Det svåra är över

Idag deffades betygen på vår skola. Klockan 12 var deadline. I det här fallet har inte deffa någonting med muskelknuttar eller kroppsfett att göra utan bara att betygen definitivmarkerades i vårt datasystem.

Betygssättning är lätt och trevligt i de flesta fall, men jobbigt och svårt i vissa fall. Det är alltid några elever som man antingen svär över, eller våndas över. Det allra jobbigaste är att vara tvungen att underkänna en elev som man vet har slitit och kämpat, men inte nått upp till godtagbar nivå. Det skär i hjärtat att sätta F, samtidigt som man vet att det vore en björntjänst att godkänna den.

Jag har jobbat hårt nu på slutet, undervisat ytterligare ungefär 25% i veckan, dvs arbetat 125% för att hjälpa och stötta några elever att bli godkända i engelska. Eleverna är relativt nyanlända till Sverige, de kom hit i årskurs 6, och hade inte läst engelska i sitt hemland. Det är en stor utmaning att lära sig två språk samtidigt – svenska och engelska. Eleverna har slitit som djur och utan att ha någonting gratis lyckats nå upp till godkänd nivå både på nationella provet och på andra färdighetstest. Jag är så stolt (och samtidigt helt slut).

Nu blir det till att försöka varva ner lite sista veckan.

Utmaning

Morran och omvärlden skickar en utmaning och jag passar på att svara på frågorna.

1. Tre böcker i din boksamling som du gärna skulle ge bort?
Ingen aning, jag rensar ut med jämna mellanrum. Sist gav jag bort ett gäng klassiker till skolbiblioteket. Jag gav bort en hög engelskspråkig litteratur till skolan också. Böcker som inte läses är bara dammsamlande prydnader så då ger jag hellre bort dem.

2. Vilken bok har den vackraste titeln?
Svårt, mycket svårt, men jag gillar Skogens salt och Hundra år av ensamhet. Det är något melankoliskt över båda titlarna.

3. Vilken bokfilmatisering tycker du har varit mest lyckad?
Sagan om ringen – definitivt. Jag önskar verkligen att Peter Jackson tog sig an mina böcker.

4. Vilken bokfilmatisering tycker du har varit minst lyckad?
Det blir Bröderna Lejonhjärta. Den har viss charm, men skulle verkligen behöva en remake.

5. Läser du övervägande svenska eller utländska författare?
Just nu svenska, annars är det mest utländska.

6. Hur många böcker läste du ungefär förra året?
Faktiskt inte så många. Jag läser en sjuhelvetes många manus, dock. Tror att jag lyckades klämma in fem-sex utgivna böcker också, om man inte räknar korta ungdomsböcker som jag läste ”i tjänsten”.

7. Dina tre favoritförfattare?
Terry Pratchett, Astrid Lindgren och Huy Thiep Nguyen

8. Om du var tvungen att läsa in en ljudbok, vilken skulle du välja och varför?
Jag skulle välja att läsa in mina egna böcker, där vet jag vad jag ska betona och hur personerna låter när de pratar. Det skulle dock vara mycket svårt. Jag vet hur svårt det är att bara läsa in en novell (som jag gör ibland till mina elever).

9. Vilken bok är den som du rekommenderat allra mest till andra?
Jo, det nog mina egna det.

10. Om du skulle skriva en bok om din relation till böcker, vilken titel skulle den boken ha?
Skeptisk kärlek (tog lång tid innan jag lärde mig att tycka om att läsa och tycka om böcker).

11. Vilken bok har fått dig att känna mest?
Det är mina egna böcker. Jag skrattar och gråter och lider med mina karaktärer. Så är det.

Lärare har tråkigt

Det är så fruktansvärt lite att göra så här i slutet av terminen. Skrivbordet är tomt. Högarna med rättningsmaterial lyser med sin frånvaro. Inga elever kommer och ber om hjälp eller extra stöttning. Vi har inga roliga papper att fylla i. Inte ens betyg ska vi sätta – inte på någon, inte en enda elev ska bedömas, hjälpas, stöttas, tröstas eller utvecklas så här i slutet på terminen. Nej, hur skulle det se ut?

Några konflikter finns det inte heller att lösa. Vi som har så mycket tid till samtal, både med elever och föräldrar och sen är alla helt plötsligt bara sams och kastar upp blomblad i korridorerna. Peace and löve för hela köret, liksom. Alla kramas. Alla är med.

Jag brukar ta en tupplur i fåtöljen på förmiddagen och en på eftermiddagen – bara för säkerhets skull. Jag vill ju inte vara trött när jag kommer hem och ska göra ingenting. Väskan är så lätt nu för tiden. Av någon anledning sa rektorn att vi inte behövde bry oss om att rätta alla ämnesprov i svenska, matematik och engelska. Äsch, släng dem på majbrasan, sa han bara. Koldioxid har ingen dött av.

Hur kan det vara så lugnt? Får vi ha det så här? Nej – tydligen inte, tycker tjänstemännen och politikerna i vår kommun. Vi ska få äran att sitta i workshops. Vi ska ägna tid till att  diskutera en vision som är pålagd oss uppifrån och ett tema är det mest krystade som någonsin har klämts ur en tjäntemannakäft. Vi ska diskutera och utföra marknadsföringen av kommunens skolor. Någon har bestämt det. För vi har ju inget att göra.

Ett lärarinlägg

I detta inlägg: ”Skrattet”, berättar en lärare om det ironiska i att hitta en gammal kartong med egenproducerat lektionsmaterial. Jag har upplevt det själv – att hitta det där spelet, den där uppgiften eller temaplaneringen som man hade tid att göra, eller rättare sagt – man hade tid att lägga ner extra mycket tid på.

Ibland har vi lärarstudenter som praktiserar hos oss, ganska ofta faktiskt. I år har vi haft sex stycken som har kommit med sina böcker i pedagogik, med tusen idéer om vad man kan göra i klassrummet och vad som skulle vara roliga arbetsområden. De sitter ibland i arbetsrummet och planerar – för det har de fått i uppgift av sin lärare på högskolan – och planerar, och planerar in i minsta detalj. De skriver instruktioner, de hämtar referensmateriel, de läser på, de fördjupar sig, de ser till att de är förberedda och redo upp till tänderna innan de går in i klassrummet och sätter igång arbetet.

Det är med delade känslor som jag ser dem. Samtidigt som jag krasst konstaterar att de aldrig mer kommer att få göra samma sak igen, speciellt inte om de väljer att i slutändan bli lärare, så ser jag på dem med avundsjuka och sorg. Det känns även som om de blir lurade. Toklurade. Är det så här lärarna på högskolan målar upp den här skolbilden för dem? ”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.”

När det i själva verket ser ut ungefär så här:

”Du tittar på kursplanen. Du hittar ett ämnesområde som passar med målen. Du fördjupar dig och läser på om ämnesområdet. Du diskuterar med dina kollegor. Du letar passande material och tillverkar det som inte finns. Du konstruerar uppgifter. Du lägger noggrant upp planeringen så att eleverna blir roade, intresserade, målinriktade och förstås lär sig en himlars mycket. Efteråt får du tid till reflektion över vad som var bra, vad som kan göras bättre och vad som ska skippas helt.” + förstås – ”Du delar ut uppgifter, kör en improviserad föreläsning på gamla meriter och samlar in uppgifterna igen.” Alternativt ”Jobba i boken.”

Det finns en trend inom skolan, speciellt friskolor, och det är att använda standardiserat material. Lektioner och ämnesområden hämtas från en gemensam bank. Läraren (eller personen som leder undervisningen) behöver inte planera. Den behöver inte vara kreativ och den behöver definitivt inte lägga extra tid på att producera eget material. Det finns klart för- och nackdelar med detta. Standardiserat material kan ju hålla en högre kvalité än eget då det troligen har utvärderats. Det finns troligen en viss marginal för att sätta en egen stämpel på det också och det är ju skönt att slippa tänka.

Men att vara kreativ är en stor anledning till att åtminstone jag blev lärare, och speciellt lärare i svenska och engelska. Jag tycker det är svårt att ta material som någon annan har gjort för att man har inte varit med i tankeprocessen. Vad är utgångspunkten, vart leder det, hur är det tänkt att användas, vet jag allt jag behöver veta och vad är det jag ska bedöma? Det är jättesvårt och i slutändan kanske det kräver mer än att inspireras av andra och lägga upp en egen plan, jag vet inte. Vi kollegor på jobbet delar ofta med oss av material och planeringar, men det förväntas nästan att man gör det till sitt eget. Att det är inspiration – ett erbjudande – och inget mer.

Att bara göra saker någon annan har bestämt känns tråkigt, tycker jag, och lite av poängen med att vara lärare försvinner. På samma sätt som den försvinner mer och mer i och med administrationen. I fredags ägnade jag 3 timmar åt pappersarbete som inte var knutet till undervisning. I torsdag ägnade jag 4 timmar. (Ja, jag har börjat att skriva upp) För att på något sätt knyta ihop säcken – ta inte ifrån mig kreativiteten, inte på något sätt. Inte med standardiserade lektioner, inte med administration. Snälla.

Planlöst

Just nu arbetar vi med ett novellprojekt i skolan och jag upphör aldrig att förvånas över hur de allra flesta väljer att arbeta med sina noveller. Det går till ungefär så här:

1. Du sätter dig vid datorn.

2. Du börjar skriva något. (fast oftast frågar du först din lärare hur du ska börja)

3. Några lektioner senare kör du fast och har ingen aning om hur du ska komma vidare i berättelsen.

Nu kanske någon sitter och funderar över vad jag som lärare gör. Hur har jag förberett dem? Vad har jag sagt till dem? Joru, jag har sagt – gör en plan. Gör en punktlista, en mind-map eller en synopsis INNAN ni börjar skriva. Se till att ni har berättelsen klar i huvudet – så gott som i alla fall. Vi har tränat inledningar, vi har tränat person- och miljöbeskrivningar, vi har tränat att skriva synopsis, göra mind-maps och stödordslistor.

Kanske är det människan (och speciellt tonåringars) ständiga övertro på sig själv som gör att de inte tycker att de behöver följa mina råd, att de klarar sig så bra ändå. Kanske är det helt enkelt ovana att komponera texter och ovana att planera som sätter käpparna i hjulet.

Ändå förundras jag alltid när jag som svar på frågan: ”Hur hade du tänkt att den ska sluta?” får ett blankt uttryck med öppen mun till svar eller möjligtvis ett ”öh?”.