Sommaren hägrar

Nu närmar sig sommaren med stormsteg och det känns i kroppen att ledigheten är nära. I morgon blir det avslutningsfest för årskurs nio och lärarbandet står för lite ”skönsjungande” underhållning. Jag har superont i halsen, men eftersom jag inte kör något solo, så är jag med ändå.

På torsdag är det skolavslutning och sedan bara två arbetsdagar kvar. Jag har tagit ut kompledigt sista dagen (tisdag nästa vecka) och eftersom jag byter jobb, är det rensning av arbetsplatsen som gäller för min del. Mycket har jag redan slängt. Jag har ju det digitalt, så pappren får åka i återvinningen.

Försöker för övrigt bota min onda hals medan jag läser manus här i soffan. Det är fantastiskt vilka skrividéer ni har där ute!

Nytt jobb – ny energi

För första gången i mitt 37-åriga liv har jag sagt upp mig. Jag lämnar min nuvarande arbetsplats med både sorg i hjärtat som ny energi att sätta tänderna i något nytt. Hittills har jag gråtit typ tjugo gånger. Lika många gånger av lycka som av vemod.

Livet som lärare är tufft och det är tufft oavsett vilken skola man jobbar på, men de senaste åren (året) har inneburit för många käftsmällar, för mycket ilska, för mycket ångest, alldeles för mycket stress och lite för lite glädjeämnen. Jag måste gå vidare.

Förlaget rullar på som vanligt, inget att oroa sig för där. Och inom kort kommer jag att presentera våra nyaste förvärv. Riktigt kul och spännande!

Hur man är effektiv

Jo, man tar ett par dagar och ser till att vara helt ostörd. Inga barn hemma. Ingen telefon inkopplad. Ingen tv påslagen (eller lite påslagen ibland som bakgrundssurr).

Då får man grejer gjorda.

I början var jag lite övervädligad över allt jag hade att göra: rätta och bedöma alla nationella prov i två klasser (45×2 – alltså två prov per klass), läsa och bedöma åttornas uppsatser i svenska och engelska, rätta alla ströuppgifter som har kommit in från alla håll nu när deadline är passerad, skriva omdömen i svenska och engelska för tre klasser, rätta sjuornas berättelser och glosprov samt göra individuella planeringar för ett antal elever. Plus att jag förstås ville hinna med att läsa igenom en hög bokmanus, göra sättningen av Rämnfödd klar, börja läsa manuset på Flammor av vrede, och hinna ikapp med bokföringen och deklarationen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle börja med och i vilken ordning jag skulle ta mig an uppgifterna. Det började lite dåligt med lite pill här och lite pet där, men sedan fick jag ordning på hjärnan.

Nu när snart tre dagar har gått så inser jag att jag har bockat av en hel del i den där listan. Det är fortfarande en del kvar, men det är numera överskådligt och jag är på banan igen, både lärarbanan och förlagsbanan. Skönt!

Jag har aldrig trott på konspirationsteorier

… förrän nu.

Jag börjar närma mig 40-årsstrecket och kan nu se tillbaka på livet med en tidsrymd som mer tydligt visar förändringar. Jag har läst om skolan, om välfärdssamhället och om klyftan mellan fattiga och rika, om sjukförsäkringsreformen, och medan jag läser tänker jag att de styrande kan väl inte ha varit så korkade att de inte förutsåg att en del av det här skulle hända efter deras reformer?

Hur kan man till exempel driva igenom kommunaliseringen av skolan och friskolereformen utan att förstå att det leder till segregering, elittänk och nedvärdering av lärares profession? Det måste de ju ha vetat, eller hur? Och om de visste om det, så innebär det att hela grejen var planerad. Det var meningen att det skulle uppstå klyftor mellan skolor. Det var meningen att lärares profession skulle nedvärderas (detta vet vi ju faktiskt eftersom Göran Persson har erkänt det). Det var planen att det skulle uppstå ”svenska” elitskolor och att förortsbarnen inte skulle ha en chans. I min lilla kommun har vi tre friskolor med högstadium och tre kommunala högskolor. När jag pratar med en kollega som jobbar på en av friskolorna säger den att de har två elever med utländsk härkomst på hela skolan. TVÅ. Svenskarna flyr de invandrartäta bostadsorterna – och förstås skolorna. Olustigt.

När reformerna som skolan har genomlidigt under de senaste åren skrevs, så måste de har förutsett detta, men de höll det för sig själva. För inte kan man driva igenom reformer som leder till klyftor i samhället, kunskapsförlust och sämre för de som har det sämst? Jag börjar mer och mer tro att det är en konspiration. Att några tuppar och höns vill bana väg för sin egen avkomma, att de ska ”slippa” befatta sig med invandrare, sociala problem och åka på sin räkmacka genom livet.

Är det något jag inte har gjort?

Mycket att stå i under Nationella prov-tider och det känns som om något ligger och skvalpar i bakhuvudet hela tiden. Har jag gjort det? Har jag glömt något? Behöver jag kolla upp det? etc.

Jag försöker samtidigt tänka att jag inte kan rå för om det brister någonstans. Det är mänskligt att fela och med kollegor som är sjukskrivna så är vi smärtsamt underbemannade på jobbet. Det är ju inte så att det bara är att slänga in en vikare så fixar sig allt.

Nu ligger jag i soffan och imorgon är det dags igen: muntliga delen av ämnesprovet i svenska. Planeringen har inte gått så som jag har tänkt, men det är å andra sidan första gången som vi gör provet i den här formen (som har ändrats sedan tidigare år). Wish me and the students good luck!

Skolan och biblioteken

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Lärarens arbetstid

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Kunskapsfattiga vuxna?

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Kort om inlägg

Det har varit lite tyst här på bloggen på sistone och det beror helt enkelt på att jag jobbar hela tiden, både med förlaget och lärarjobbet. Jag håller som bäst på att planera medverkan på sci-fimässan i Stockholm. Det ska bli superkul! Speciellt som jag nu ser att en av mina favoritskådisar Temuera Morrison kommer att vara där. Fastnade för honom i Krigarens själ (Once Were Warriors). Se den om ni har chansen, hemsk och gripande.

Vi är också inne i utvecklingssamtalsperioden i skolan, så dagarna blir betydligt längre där också. Igår gjorde jag en 11-timmarsdag och i morgon blir också en 11-timmarsdag, men i helgen ska jag sätta mig med arbetet att omvandla Eldfloder till en e-bok, så att den kan dyka upp lagom till jul.

Så när jag väl kommer upp till ytan, så lovar jag att skriva ett mer tänkvärt inlägg.