Kategori: Jobb

Skolan och biblioteken

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Idag var jag på en kick-off för ”läslyftet” som är ett samarbete mellan skolorna och biblioteken (alltså Bildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen). Det ligger ju rätt i tiden med alla artiklar om dålig läsförmåga och fattigt språk som har cirkulerat på sistone. Jag skrev om detta på min gamla blogg för första gången år 2007. Det är ett tag sedan. De elever som gick i nian då är de som Hanna Enefalk och co möter på universiteten idag.

Den bistra sanningen är ju att ”vi läser för lite”. Ungdomar läser för lite – och det de oftast läser är för dålig svenska (facebook, bloggar, tvittrar, etc). För att ett barn ska klara sig hyfsat i skolan och på gymnasiet behöver de lära sig ungefär 2000 nya ord per år. Bara på de tio åren jag har arbetat i skolan, har textmängden minskat. Jag har förstås inga bevis på det annat än att läromedlen är tunnare, speciellt läromedlen i SO och NO, men även i svenska. Något som däremot är bevisat är att även media har smalnat av. Första sidan på Svenska dagbladet har 6000 färre ord nu än för tjugo år sedan. Det är inte bara lärarnas fel. ”Vi läser för lite.”

De chefer och kommunpolitiker som höll vackra tal under kick-offen är ambitiösa. ”Vi ska vända trenden.” Och med ”vi” menar de förstås ”ni”. Det finns mycket bra i detta projekt. Vi får en bibliotekarie som ska arbeta på skolan 15 timmar i veckan. Vi får pengar ur en central budget för att kunna köpa in böcker (ca 450 kr/elev/år).

Men det som glömdes bort i de fina talen är det här:

  1. Skolpengen för varje elev i kommunen de senaste tre åren har minskats med ungefär 8000 kronor. Det är jättemånga böcker. Det är också lärarhuvuden som skulle kunna stödja, vägleda och undervisa eleven.
  2. Skolbibliotekens budget innan detta projekt har knaprats på i åratal då ”det inte finns pengar”. Till vårt bibliotek lyckades jag tjata mig till femtusen kronor förra året för att kunna köpa in lite nytt att ställa upp bland allt gammalt. På vår skola har alltså bibliotekets budget skurits från runt 50 000 kr till 5000 kr per år. De flesta skolbibliotek är ruskigt gammalmodiga. Det skulle behövas en ordentlig injektion.
  3. Vi hade fyra speciallärare med speciell träning i läsinlärning och lästräning. Nu har vi en – på 400 elever. 10% av eleverna har läs- och skrivsvårigheter eller språkstörningar. Vi har en speciallärare. Varför? Ryms inte mer i budget. Det ligger på ”alla” lärare att arbeta språkutvecklande – och ja, det ska det göra. Men många elever behöver riktat stöd.
  4. De låga lönerna och de urusla arbetsförhållandena får kompetenta och duktiga lärare att fly från yrket. Få söker sig till utbildningarna och behovet är snart skriande stort. Kommer detta i sin tur att generera duktiga läsare och kompetent ungdom – nej.

Språkproblemen beror bland annat på att kommunerna har misskött och misshandlat den svenska skolan i åratal. Jag gillar initiativet med ”läslyftet”, men faktum är att problemet med språkfattiga ungdomar och barn är så djupgående att ett ”projekt” blir lite sorgligt.

Abstinens

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag vaktar nationella prov i svenska. Klassens mobiler ligger prydligt uppsamlade framför mig på katedern (varför heter det inte skrivbord när det står i ett klassrum?). Eleverna skriver, och skriver, och skriver. Det är uppsatsdelen.

Plötsligt darrar en mobil till. Ett sms. Halva klassen tittar upp. Inte egentligen för att de reagerade på att det vara ett ljud, utan blickarna frågar mig: ”Var det till mig? Var det min mobil som vibrerade?” Ett par börjar skruva på sig. ”Fortsätt skriv”, säger jag till dem. De nickar, men sneglar på mobilerna på katedern.

Tiden går. Mobilerna ligger kvar. Sju minuter till en kisspaus. Ett par elever tittar på klockan, tittar på mobilerna, tittar på klockan igen. Det är som om jag har lagt fram ett köttben framför en vargflock. Fem minuter kvar till pausen. Några lutar sig bakåt, blundar, ruskar på huvudet och tvingar sig att stirra ner på det randiga pappret igen. Två minuter kvar. En kille sticker ner handen i fickan, men drar genast upp den igen när han märker att den är tom. Tittar mot mig igen – nej, inte mot mig. Mot något som ligger framför mig.

Paus. Stolarna skrapar mot golvet. Inom loppet av femton sekunder är min kateder tömd på elektroniska apparater.

Frågor på det?

Update

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Så då har jag satt 146 betyg i svenska och engelska. Puh!

Jag har också hunnit med att arbeta med Anna Blixts kommande bok Rämnfödd, dock har jag inte kommit så långt som jag hade hoppats. I och med att jag har en del komptid att ta ut på jobbet, kan jag passa på att ta några dagar ledigt framöver och grotta ner mig i manuset. Det är svårt att ”dutta” med det då och då.

Jag håller också på att göra en plan för 2013 när det gäller utgivningen. Återkommer om det, men spännande tider väntar. Spänning, humor, kärlek, magi och krig – vad mer kan man önska sig?

Fler siffror angående lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide2 kommentarer

Då jag har jullov så passade jag på att jobba lite idag. Har ju som sagt en hel del prov och inlämningsuppgifter att gå igenom. Jag tog tid.

Hittills:

1 grammatikprov på fyra A4-sidor  tog mig 4 minuter att rätta och räkna ihop poängen (basgrammatik, fill-the-gap-meningar samt översättningsmeningar, och med hjälp av ett facit vid sidan om). Multiplicera det med 29 (som är det antal elever jag har i den klassen). Då får vi 116 minuter (dvs ungefär 2 timmar). Hade jag haft 22 elever, så som jag hade när jag började arbeta som lärare, hade samma jobb tagit 88 minuter, alltså ungefär 1,5 timmar. Våra kommunpolitiker och SKL säger ”Klasstorleken spelar ingen roll”.

Idag har jag varje vecka 42 elever fler än för fem år sedan. ”Klasstorleken spelar ingen roll?” Jo, det gör den. Den påverkar i allra högsta grad lärarens arbetstid. Arbetstiden påverkar vilken kvalité vi kan upprätthålla på undervisningen, och de uppgifter eleverna får. Jag funderar på att korta ner mina prov för att hinna med att rätta dem. Är det rätt väg att gå?

Inlämningsuppgift – en filmanalys utifrån en mall. Det ska finnas med exempel och reflektioner kopplade till filmen, omvärlden och egna erfarenheter. Alla viktiga delar i svenskundervisningen och kräver noggrann bedömning, dels för att kunna ge feedback till eleverna så att de kan lyckas ännu bättre nästa gång, dels för att bedömningen självklart ska stämma överens med kunskapskraven. Eleverna skulle skriva 1-2 A4-sidor (dataskriven).

1 uppgift – läsning, bedömning och feedback – tar mig ungefär 10 minuter om jag är jäkligt effektiv och använder en färdig matris för bedömningen. Jag är också en snabb läsare. Multiplicera det med 27, som är antalet elever i den klassen. Det blir 270 minuter. Fyra och en halv timme. All tid jag har per vecka för det jag pratade om i mitt förra inlägg (planering, fortbildning, inläsningstid, rättning, bedömning, hitta material etc).

Och då har jag inte gått på toa.

4,5 timmar. 27 elevers inlämningsuppgifter. Jag har 111 elever till. För fem år sedan skulle samma jobb ha tagit tre och en halv timme, ganska mycket det också. Storleken på klasserna spelar tydligen ingen roll.

Lärarens arbetstid

Publicerat den av undrentide6 kommentarer

Det finns fortfarande mycket fördomar och okunskap kring lärarens arbetstid, så jag ska göra ytterligare ett försök att förklara hur det ligger till:

Om vi har ferietjänst (dvs vi är ”lediga” ungefär samma tid som eleverna är lediga), så har vi 45-timmars arbetsvecka. Den tid vi är ”lediga” är alltså inarbetad tid. Dock ska tilläggas att den ”lediga” tiden på höstlov (då vi har lov två dagar – inte fem), sportlov och andra lov läggs ofta på jobb.

35 timmar av den tiden är så kallad ”arbetsplatsförlagd tid”, då måste vi vara på plats på skolan. Ett ”ramschema” över den tiden lämnas in till rektor så att hon/han kan se när vi ska finnas på plats. De övriga 10 timmarna är förtroendetid – då vi har förtroende att på arbetsplatsen eller annan plats arbeta med t ex för- och efterarbete av lektioner (det som i folkmun kallas ”rättning”), egen fortbildning, inläsning av material, vissa föräldrakontakter.

Lärare klagar ofta på att tiden inte räcker till, speciellt inte till att planera bra arbetsområden för att hålla hög nivå på undervisningen. Hur kommer det sig att den inte räcker till? Nedan följer en beräkning som jag har gjort. Alla siffror är förstås genomsnittliga. Vissa veckor går det åt mer tid åt vissa aktiviteter (t ex utvecklingssamtal) då de genomförs under en kortare period. Så:

45 timmar

19,20 timmar – ren undervisning, alltså schemalagda lektioner.

1 timme – rastvakt/matsalsvakt

1 timme – förflyttningstid från och till lektioner, till kopieringsrum etc.

20-30 min/dag dvs 1,20 timmar (lågt räknat) – Frånvarorapportering och avstämning (alltså kolla så att det stämmer för ens mentorselever)

Ca 10 timmar rent pappersarbete (t ex åtgärdsprogram, pedagogiska utredningar eller kartläggningar, skriftliga omdömen,incidentsrapporter, mailkontakt) som inte är direkt kopplat till undervisningen, varierar förstås, men jag har fört anteckningar under terminen och kommit fram till ett genomsnitt på ungefär två timmar per dag, och då har jag betydligt färre skriftliga omdömen att skriva än de flesta av mina kollegor. Jag skriver 140 stycken. Kollegan som sitter mitt emot skriver runt 250 per termin.

5 timmar – konferenser

1 timme – genomsnittlig tid per vecka för övriga möten – klasskonferenser, mentorsträffar, elevkonferens, uppföljningsmöten med föräldrar eller soc, medarbetarsamtal, lönesamtal etc

1 timme per vecka – genomsnittlig tid för utvecklingssamtal (inkl förberedelsetid) beräknat om man har 15 mentorselever. Många har fler än 15 mentorselever.

1 timme (10-20 min per dag) – kopiering av material, inspelning av material som ej finns inläst (till dyslexieleverna), plocka fram laborationsmaterial, slöjdmaterial, böcker etc

Nu är vi uppe i 40 timmar och 40 minuter. Hittills har inte en enda lektion blivit planerad. Inte en enda skrivuppgift rättad. Inte ett enda prov rättat. Inte ett enda arbetsområde har blivit kopplat till kursplanerna och deras mål. Inget bra material har blivit framletat eller genomläst.

Så – då har vi 4 timmar och 20 minuter i veckan på oss att planera bra och kvalitativa arbetsområden till 9 olika grupper: tre grupper i sjuan, både svenska och engelska. Fyra grupper i åttan, både svenska och engelska. Två grupper i nian, bara svenska här (puh!). Samplanering med sina kollegor vore trevligt, och kanske till och med mer effektivt, men som ni ser ovan så är den arbetsplatsförlagda tiden redan förbrukad. Men ojdå! Jag har ju 45 inlämningsuppgifter från åttorna att bedöma och 29 grammatikprov som sjuorna gjorde. Och så har ju niorna tjatat om att de vill ha tillbaka sina noveller (47 st) som de skrev i början på terminen. De hamnade tyvärr under den där utvärderingen som kommunen ville att vi skulle göra. Och så var det egen fortbildning också, dårå …

Hur kommer det sig att tiden inte räcker till?

Kunskapsfattiga vuxna?

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Jag läste den här artikeln Surfplatta hot mot barns lärande i DN och tänkte direkt på mina tidigare inlägg om barns och ungdomars läsande, t ex När oron tar fart på allvar och Läsovana vs lässvårigheter och Jag önskar det fanns ett lätt svar.

I artikeln säger pratar professorerna Jonas Linderoth och Monica Rosén om att datorer, surfplattor, tv och mobiler tar upp mycket tid för barn och ungdomar, och att det som oroar inte är det som de möter i den digitala världen utan allt de väljer bort – allt de inte gör. Kreativiteten, läsandet och fantasin blir lidande då allt är serverat på ett silverfat av underhållning. Jag känner igen det väl, både utifrån mina barn och mig själv. Jag spelar också spel och ibland kommer jag på mig själv med att ha suttit hela förmiddagen framför datorn och inte fått något annat gjort. Varken läsande, städande eller annat som jag faktiskt skulle behöva göra. Det lustiga är att det finns en så enkel lösning mot problemet – begränsa tiden. Och ändå ser vi hur läsförståelsen rasar hos ungdomarna.

”Nyckeln till allt lärande är att förstå vad man läser.”

”Det är en klyscha, men att ha tråkigt är all kreativitets fader och moder.”

”Elektroniskt umgänge skiljer sig från umgänge i verkligheten.”

Det får mig att fundera över hur framtiden kommer att se ut, speciellt när kommunen lägger allt mindre pengar på skolan (min egen kommun ligger numera ungefär 6000 kr/elev/år under riksgenomsnittet, 10 000 kr/elev/år mindre än för fem år sedan – man kan säga att det motsvarar all litteratur och alla läromedel och material såsom byggmaterial på slöjden, idrottsredskap, bildmaterial osv som den eleven skulle ha fått i skolan under ett år, samt en hel del lärartimmar förstås). Om vi använder de senaste tio åren för att förutspå skulle jag säga, fler skilsmässor, fler elever som inte når målen, fler elever som går om årskurser, fler vuxna som har bristande kunskaper och bristande läsförmåga. MEN jag HOPPAS verkligen inte det! Vi måste vända båten!

Visuellt hjälpmedel

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

De som känner mig, eller en lärare över huvud taget, har säkert någon gång hört oss klaga över den ökade arbetsbördan. Något konkret och handfast blir det sällan, därför ska jag göra ett försök att så specifikt som möjligt beskriva den ökade arbetsbördan utifrån två tidpunkter. År 2007 och år 2012. Idag valde jag att beskriva situationen visuellt. Här kommer bilden:

För en oinvigd kommer här en förklaring: För varje elev som inte når godkänt (alltså E) i ett eller flera ämnen måste ett åtgärdsprogram utformas. Det är rektor som ansvarar för att ett åtgärdsprogram upprättas, men han/hon kan delegera detta till t ex mentor/klassföreståndare, detta sker i 99% av fallen.

2007 var dokumentationen som ingår i ett åtgärdsprogram två papper. Idag är det åtta papper som ska fyllas i – per elev. Observera att på inget av dessa papper får det stå vad eleven ansvarar för och ska göra, utan det enda vi får skriva är vad skolan ska göra och ansvarar för, för att eleven ska nå godkänt. Eventuellt kan man göra en överenskommelse med hemmet t ex ”att göra läxorna”. I en ”normal” klass kanske det finns två-fem elever med åtgärdsprogram. I en ”svag” klass kan det finnas femton eller i princip alla elever i klassen. Arbetsbördan för läraren kan alltså skilja sig rejält från en klass till en annan. Det är ju bara att räkna – säg en klass på 28 elever, varav en tredjedel har åtgärdsprogram (inte en orimlig siffra alls). Det är 72 papper som mentorn ska fylla i – 72 papper som ska innehålla rätt formuleringar, långsiktiga och kortsiktiga mål, och helst något vettigt över huvud taget. Men vi är inte klara där. Sedan ska möte med vårdnadshavare bokas in – och det får inte ske samtidigt som utvecklingssamtalet, nej, det måste vara ett till möte och sedan ett möte till för att följa upp åtgärdsprogrammet.

I Finland, som för övrigt hyllas som skolland, hålls bara möten med de elever och vårdnadshavare som är i behov av att träffas. Utvecklingssamtal är frivilligt. Det skulle för t ex mig innebära ungefär 11 klocktimmar som jag skulle kunna lägga på t ex att planera undervisningen och följa upp de elever i behov av särskilt stöd. Och faktiskt kunna skriva det som åtgärd på dessa åtgärdsprogram.

Politiker satsar på torftig skola

Publicerat den av undrentideLämna en kommentar

Läste en skrämmande artikel i DN om hur Stockholm tänker använda resultaten från Ämnesproven för att avgöra löneläge och hur mycket resurser skolan ”förtjänar”. Visserligen ska socioekonomin tas med i beaktande, men hur mycket?

Vi tar några helt naturliga scenarion i skolan (självklart något förenklade och raljerande, men inte helt osannolika):

Elev 1 kom till Sverige för två år sedan. Den kom från ett land vars språk ligger långt ifrån svenskan och där skolsystemet inte har varit fungerande på många år på grund av krig och oroligheter. Den eleven, efter hårt slit tillsammans med mentor och ämneslärare – både med språket och med studietekniken, presterar betyget E på ämnesprovet i matematik. Det är en otrolig bedrift på många olika plan. Läraren får inte så mycket i lönepåslag, för resultatet var lågt.

Elev 2 smyger hem vid 22 på kvällen för då vet den att mamma har somnat efter en kväll med vinboxen. Eleven ägnar först en stund till att kolla om det finns något att äta för det var tio timmar sedan skollunchen, stoppar i sig en halv knäckemacka och kryper i säng, bara för att bli väckt av att morsans pojkvän bankar på ytterdörren (eftersom han blev utslängd tidigare på kvällen). Efter några timmar kommer polisen (grannarna ringde) och vid fyra-tiden kan eleven äntligen somna. Dagen efter är det ämnesprov i svenska. Det går inte så bra, men eleven lyckas ändå koncentrera sig tillräckligt för att nå betyget E.

Elev 3 är svagbegåvad. Det brukar vara lite allmänt tabu att prata om svagbegåvade i skolan. De finns inte, enligt tjänstemännen och politikerna. Alla ska nå samma mål på samma tid. Eleven läser och läser, tränar och tränar, sliter tillsammans med spec-lärare timme ut och timme in, men har ändå stora svårigheter att förstå engelska. Genom hela skolgången har just engelskan ställt till med stora problem för eleven, men på ämnesprovet lyckas den i alla fall nå betyget E. Spec-läraren för förstås inte så mycket i lönepåslag, resultatet är på tok för lågt.

Elev 4 är högbegåvad. Den tycker att skolan suger. För stora klasser gör att läraren inte har tid att stimulera denna intelligenta elev och eleven tröttnar. Den ägnar hellre tid åt att rita på bänken, kasta sudd på kompisarna och spela spel på sin mobil. Läraren slänger åt eleven en vuxenbok, men varför ska eleven läsa den? Det kommer i alla fall inte att synas i betyget, för de som läser förenklade böcker får också betyg. Orkar ändå inte skriva en recension, så vad spelar det för roll? På ämnesprovet bestämmer sig eleven för att rita snoppar istället för att svara på frågorna, för de är så löjligt enkla. Eleven blir inte godkänd på ämnesprovet.

Läraren i svenska får veta att den inte blir tilldelad lika mycket i lönepåslag för att resultaten på ämnesproven har varit för dåliga. Den lägger de kreativa temaprojekten åt sidan och plockar fram sin hög av gamla ämnesprov (som sekretessen har gått ut på) och ägnar nästkommande termin med sina nior till att träna in den högen av prov. Provresultaten höjs för eleverna vet precis hur de ska svara för att nå de högre betygen, inte för att de har fått en allsidig svenskundervisning. Och för att vara säker på att få lika mycket i lönepåslag som sina kollegor på andra skolor höjer läraren upp ännu ett snäpp när det är dags för betygssättning, för det är ju inte så stor skillnad på ett E och ett D.

 

När oron tar fart på allvar

Publicerat den av undrentide11 kommentarer

Idag på svensklektionen fick en klass 14-åringar i uppgift att läsa ett utdrag ur Skattkammarön av Robert Louis Stevenson. Texten är moderniserad och ungefär 16 sidor lång. Det är ett spännande avsnitt, när Jim har blivit tillfångatagen, blir medsläpad i jakt på skatten och hela piratgänget hittar ett underligt placerat skelett, hör en mystisk röst och till slut finner att någon har hunnit före dem till skatten.

Lektionen är 70 minuter. I början är det lite rörigt för att jag hade läst in texten till dyslektikerna, men nätverket funkade inte så de kunde inte hämta mp3-filen som jag hade lagt upp på lärplattformen. Efter det strulet och nytt lösenord till vårt andra trådlösa nätverk kunde de äntligen komma igång att lyssna. Det inlästa materialet var 25 minuter, så de hade gott om tid.

Jag upprepar – det inlästa materialet var 25 minuter. Det höglästa. Som de flesta vet så går det snabbare att läsa tyst än högt – om man är en normalläsande person, alltså en som läser med så kallad ”normal hastighet”. Under denna 70-minuterslektion hann ungefär en fjärdedel av eleverna igenom texten. 25%. Tyst läsning – och efter strulet med datorerna var det tyst i klassrummet.

Nu är jag orolig på allvar. Vad håller på att hända med läsningen för våra ungdomar? Hur många ungar väljer att läsa en bok istället för att sitta på Facebook eller framför tv:n? En försvinnande del verkar det som. Detta exempel är inte unikt. Den långsamma läsningen stöter jag och mina kollegor på hela tiden. Jag säger bara, oj. Vi har ett verkligt jobb framför oss.

Varför känner man sig helt plötsligt nere?

Publicerat den av undrentide1 kommentar

Det var tungt att landa hemma idag. Efter en dag med föräldrasamtal, åtgärdsprogramsutvärdering, pedagogiska kartläggningar, EK (elevkonferens med rektor, föräldrar och kurator) som toppades med klasskonferenser där vi diskuterade vilka pedagogiska utmaningar vi möter varje dag, så är man rätt tung.

Jag brukar säga att om politikerna visste vilka individer som rör sig bakom de siffror som de stirrar sig blinda på skulle de inte hålla på och tjafsa om ”hålla budget till varje pris” eller om måluppfyllelse.

Här följer en generell uppräkning av några saker jag har stött på som lärare under mina åtta verksamma år (och tro mig – detta är toppen på isberget): När lärarna i skolan är de enda nyktra vuxna en elev träffar på en vecka, när pappa blev dödad i Irak och man flydde med en plastpåse av ägodelar över bergen, när mamma inte har råd med gympaskor eller någon middag, när man har fått alla stämplar man kan få i pannan (dyslexi, ADHD, motoriska svårigheter, svagbegåvad etc), när man får stryk hemma när man öppnar munnen, när man inte förstår vad lärarna eller kamraterna pratar om eller när ”kompisarna” vänder ryggen åt en varje gång man närmar sig, då är det inte lätt i livet.

Det är inte så underligt att man som lärare känner sig nedstämd emellanåt. Sånt jag kan påverka – klassrummet, undervisningssättet, pedagogiken och ledarskapet – det är inte det som tynger vardagen i skolan, det är allt det jag INTE kan påverka, hur många soc-anmälningar jag än lämnar in.